Annons

Annons

Regeringens önsketänkande om nyanlända

Under förra veckan presenterade regeringen sin åtgärdsplan för integrationen. Först beskrevs regeringens problemformulering i en artikel på DN-debatt, undertecknad av bland annat statsminister Stefan Löfven. Därefter kallade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson till en presskonferens om några av regeringens mer konkreta åtgärder.

DN:s ledarsida kritiserade utspelet för att sakna innehåll:

”Att regeringen efter ett halvår vid makten inte har kommit fram till mer av substans visar hur styvmoderligt hanterad denna fråga har varit. ’Vi kommer inte att presentera symbolförslag’, försäkrar man och riktar en känga högerut. Och det är sant – regeringen presenterar nämligen inga konkreta förslag över huvud taget. I stället bjuder man på en svepande önskelista om att barn ska få en bra utbildning, att vuxna ska ha ett jobb att gå till och att civilsamhället ska hjälpa till att ordna detta.”

Annons

Annons

I rättvisans namn menar regeringen att artikeln är avsedd att presentera principiella utgångspunkter på basis av vilka konkreta policyåtgärder som sedan ska presenteras längre fram, i takt med att detaljerna färdigställs i regeringskansliet.

Men problemet med åtgärdsprogrammet är inte bara avsaknad av konkreta åtgärder, eller ickebesked som DN:s ledarsida kallar det. Ett större problem är att problemformuleringen och följaktligen de framtida reformåtgärderna baseras på önsketänkande om vad integrationsproblemet beror på.

Den utan jämförelse viktigaste orsaken till låg sysselsättning bland flyktingar och deras anhöriga är låg utbildningsnivå i kombination med allt högre krav på dagens kunskapsintensiva arbetsmarknad.

Socialdemokraterna tycks dock fortsätta förneka denna obekväma sanning. Det är mer upplyftande att låtsas att problemet har varit att alla läkare och civilingenjörer går arbetslösa för att svensk byråkrati är långsam med att validera examina. Detta vore ett problem som är lätt att åtgärda för regeringen som dessutom gör det lättare att försvara teorin att invandringspolitiken är långsiktigt gynnsam. Alla skulle naturligtvis föredra om problemet var att högutbildade nyanländas kompetens ”inte fångades” av det svenska systemet snarare än att en hög andel inte har någon efterfrågad specialkompetens till att börja med.

Hur välutbildade är då de nyanlända? Fördelen att ställa frågan i landet där modern befolkningsstatistik uppfanns år 1749 är att vi inte behöver spekulera löst eller förlita oss på intryck vi snappat upp från samtal med taxichaufförer. SCB:s temarapport ”Utbildningsbakgrund bland utrikes födda” från 2014 redovisar detaljerade siffror uppdelat på födelseland och tid för ankomst för befolkning i åldrarna 25-64.

SCB redovisar data för de som invandrat nyligen under åren 2009-2013 separat, vilket jag citerar nedan. Som vanligt bör distinktionen mellan invandrare och underkategorin flyktingar inte glömmas bort. Invandrare överlag har något lägre genomsnittlig utbildningsnivå än inrikes födda medan flyktingar har avsevärt lägre genomsnittlig utbildningsnivå än inrikes födda.

SCB skriver: ”De utrikes födda i befolkningen har en något lägre utbildningsnivå än de som är födda i Sverige. … Utbildningsnivån för personer som invandrat till Sverige varierar mycket beroende på vilka länder varifrån utvandring har skett… Av dem som är födda i Iran har en tredjedel minst treårig eftergymnasial utbildning. Andra stora grupper utrikes födda har en betydligt lägre utbildningsnivå än de inrikes födda.”

Ett annat vanligt misstag som bör undvikas är att röra ihop SCB:s statistik om treårig högskoleutbildning med Arbetsförmedlingens estimat på andelen nyanlända där även kortare tvååriga utbildningar ingår. Enligt Arbetsförmedlingens senaste statistik är 51 procent av de nyanlända endast förgymnasialt utbildade, medan 24 procent har kort eller lång högskoleutbildning.

Enligt SCB har ungefär 40 procent av gruppen Sverigefödda en kort eller lång högskoleutbildning, varav 25 procent minst treårig examen. Andel enbart förgymnasialt utbildade bland inrikes födda är 11 procent.

Det kan jämföras med att av de som kommit från Syrien de senaste åren har 10 procent minst treårig högskoleexamen medan 39 procent är förgymnasialt utbildade. Invandrare från Syrien har således fyra gånger fler extremt lågutbildade och mindre än hälften så många med högskoleexamen enligt SCB. Flyktingar från Syrien utgör ungefär hälften av de som beviljas asyl. Därefter kommer personer från Eritrea, Somalia och Afghanistan. Jag fokuserar på Syrien här, men betänk att utbildningsnivån är ännu lägre bland andra stora grupper nyanlända.

Att endast var tionde nyanländ från Syrien har högskoleutbildning har inte fått stå i vägen för självsäkra försäkran om motsatsen, i regel baserad på anekdoter eller på grumliga resonemang som pratar om antal i stället för andel.

Migrationsminister Morgan Johansson menar således att ”Det är läkare, lärare, sjuksköterskor och ingenjörer. Det handlar om att snabbt lära dem svenska och sen få in dem på arbetsmarknaden. Många av de här yrkena är bristyrken i Sverige”.

Sveriges Radio målar bilden att ”Allt fler flyktingar som kommer till Sverige är högutbildade. Många har utbildning inom bristyrken som läkare, tandläkare och ingenjörer”.

Aftonbladets ledarsida hävdade nyligen att ”De människor som nu kommer till Sverige från krigets Syrien har ungefär samma höga utbildningsnivå som den svenska befolkningen.”

Folkpartiets Cecilia Wikström gick ännu längre än Aftonbladet och kritiserade i mästrande ton andra folkpartister för att de inte ”fattar” att ”syrienflyktingarna är mycket mer välutbildade än svensken i gemen”.

Men bara 10 procent av nyanlända från Syrien och 5 procent av nyanlända från det näst största flyktinglandet Eritrea har alltså en minst treårig högskoleexamen. Ändå fortsätter regeringen att låtsas att problemet är byråkratiskt krångel med att översätta examina från hemlandet till svensk motsvarighet.

De högutbildade tenderar dessutom redan att hitta arbete. SCB redovisar statistik på andelen förvärvsarbetande i arbetsför ålder år 2010 uppdelat på utbildning och födelseland. Bland inrikes födda förvärvsarbetade 84 procent överlag. Bland invandrare från Syrien förvärvsarbetade knappt 50 procent av de med endast förgymnasial utbildning jämfört med knappt 70 procent av de med högskoleutbildning, det vill säga relativt skapliga siffror bland de högutbildade.

Ett annat sätt att utrycka det är att 91 procent av de Syrier i Sverige som inte förvärvsarbetar saknar högskoleutbildning och inte skulle hjälpas av åtgärder som fokuserar på de högutbildade.

För vissa invandrare saknas information om utbildning. Ibland används det som argument att utbildningsnivåerna egentligen är mycket högre. Det går dock knappast att utan belägg anta att de som saknar data har högskoleexamen. Det är fullt möjligt att andelen lågutbildade i denna grupp är ännu högre än övriga.

Att fattiga Syrien har lägre utbildningsnivåer än rika kunskapsnationen Sverige borde inte förvåna någon. Visserligen tenderar de som har resurser att ta sig till Sverige att tillhöra högre sociala skikt i sina hemländer. Man bör dock vara realistisk med hur mycket elitens överrepresentation räcker till för att kompensera extremt låga nivåer av utbildning i tredje världen jämfört med väst. Världsbanken redovisar statistik som jämför utbildningsnivå mellan Syrien och Sverige. Enligt Världsbankens definition har 28 procent högskoleutbildning i Sverige jämfört med 6 procent i Syrien.

Syriens problem är inte bara låg andel högskoleutbildade, utan även lägre genomsnittlig kvalitet och relevans. Det finns naturligtvis utbildningar även i Syrien som håller internationell klass, liksom det finns enskilda syrier med toppexamina från västerländska universitet. Det som avgör hur väl gruppen lyckas är dock inte enskilda undantag utan gruppens genomsnitt.

I genomsnitt har Syriens utbildningssystem enligt exempelvis Världsbanken avsevärt lägre kvalitet än Sverige eller för den delen många andra länder i regionen.

Internationella kunskapstestet TIMMS (vilket liknar PISA) används ibland för att uppskatta kvaliteten på grundskoleutbildning. År 2011 hade Syrien sjunde sämst resultat i matematik av drygt femtio deltagande länder, strax under Saudiarabien. Syrien fick liknande resultat i andra deltest i mätningen 2011 och 2007.

Frågan är om det verkligen behövs internationell statistik för att inse att examina från underutvecklade, korrupta länder i mellanöstern inte är lika värdefulla som de från svenska högskolor. Har någon i regeringen åtminstone kollat upp vad Wikipedia skriker angående "low quality and relevance of education in Syria"?

Frågan om validering av invandrares examina har diskuterats och utretts sedan åtminstone mitten av 1990-talet. Validering innebär i korthet att examina från andra länder formellt översätts till svensk motsvarighet: ”en process som innebär en strukturerad bedömning, värdering och dokumentation samt ett erkännande av kunskaper och kompetens som en person besitter oberoende av hur de förvärvats.”

Riksrevisionen och Arbetsförmedlingen har påpekat att det tar i genomsnitt några månader att validera examen, och att denna tid bör kortas. Det är säkert bra, och kommer antagligen att marginellt förbättra integration för ett fåtal. Men det finns något smått tragikomiskt över att regeringen presenterar dessa detaljer som berör ett fåtal som huvudproblemet för svensk integration. Det reflekterar i grunden en psykologisk ovilja att medge att majoriteten av flyktingar faktiskt är extremt lågutbildade med svenska mått mätt.

Ibland får man intrycket i debatten att en hög andel flyktingar är välutbildade men att det underskattas rejält på grund av bristande validering. Det är inte vad saken gäller. Arbetsförmedlingens chocksiffror som visar att en majoritet nyanlända endast har förgymnasial utbildning baseras på vad de nyanlända själva anger, inte på examina från hemlandet.

Sanna Rayman på Svenska Dagbladet har även påpekat att det ibland finns skäl till att validering tar tid. Arbetsförmedlingens stickprovsundersökningar visar exempelvis att några av de som inte får sina examina validerade inte har gått klart sin utbildning i hemlandet.

Låt mig ge ett exempel på en utmaning som i termer av antalet berörda är långt viktigare än de civilingenjörer som väntar på något snabbare valideringsprocess. Arbetsförmedlingens etableringsplan innehåller metodisk individbedömning på basis av enkäter och intervjuer om både utbildning och arbetslivserfarenhet i hemlandet: ”Arbetsförmedlingens granskning av etableringsplaner visade att lite mindre än hälften av kvinnorna i kategorin anhöriga helt saknade yrkeserfarenhet”.

Män är heller inte välutbildade i snitt, men nästan alla män har någon form av arbetslivserfarenhet från sitt hemland. Bland kvinnor i kategorin anhöriga har hälften aldrig arbetat innan de kom till Sverige. Till saken hör att 59 procent av de i kategorin anhöriga i etableringsuppdraget endast har förgymnasial utbildning kortare än nio år.

Vidareutbildning är här ett alternativ, speciellt för de yngre. Men även på denna punkt bör man inte ha överdrivna förväntningar. Arbetsförmedlingen skriver om de som studerar vidare i Sverige:

”Fyra procent av de som studerar har förgymnasial utbildning, kortare än nio år. Det visar på att mycket få personer läser in grundskolekompetens. På lång sikt kan detta vara ett problem då arbetslösheten är högre för personer med förgymnasial utbildningsbakgrund. Arbetsförmedlingen bedömer även att arbetslöshetsperioderna för denna grupp kommer att bli långa”.

Vad är planen för att vuxna kvinnor som aldrig arbetat eller studerat i sitt hemland ska komma in i den allt mer krävande svenska arbetsmarknaden? Att inte låtsas om de stora svaga gruppernas existens och fortsätta prata om snabbare valideringsprocesser som berör ett fåtal akademiker?

I arbetsmarknadsintroduktionen läggs stor energi på den minoritet som är välutbildade, och det finns redan alternativa processer för de som saknar dokument från hemlandet. Arbetsförmedlingens rapport om nyanlända från förra året anger till exempel att ”Samtliga personer i granskningen som var utbildade inom reglerade yrken, oftast läkare, sjuksköterskor och tandläkare, fick hjälp att få sin utbildning bedömd av Socialstyrelsen.”

Att Sverige tvingat tusentals läkare gå arbetslösa eller har världens bäst utbildade taxiförare är inget annat än populistiska vandringsmyter.

Några promille av flyktingarna är mycket riktigt läkare, och dessa brukar också komma i arbete när de lärt sig språket. Utanförskapet är föga förväntat mest koncentrerat bland majoriteten med endast förgymnasial utbildning, men dessa nämns knappts i regeringens problemformulering.

Efter åratal av samma debatt fortsätter Sverige fokusera sin energi på att lösa det icke-existerande problemet med läkare som tvingas köra taxi i brist på validering. Att lyfta fram validering är just ”symbolförslag”, och det symboliserar Sveriges avsaknad av svar på de riktiga problemen.

Tino Sanandaji

...är nationalekonom knuten till Institutet för Näringslivsforskning. Han har studerat vid Handelshögskolan i Stockholm och har en doktorsexamen från University of Chicago.

Han är återkommande krönikör på Realtid.se.

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons