Finans Nyhet

Pianisten som slängdes ut

Publicerad

Grejen med Fasching under Stockholms jazzfestival är alla jam. Men får man slänga ut våldsamma pianister?

Stockholms jazzfestival ser ut att gå bra i år. Premiärkvällen med Steely Dan lockade över 10.000 personer – en tredjedel av den sammanlagda publik som krävs för att hela kalaset ska gå runt.

Många kritiska röster har höjts mot popifieringen av festivalen, med Eric Gadd, Ziggy Marley, Sophie Zelmani och andra artister. Som om det är så lätt att hägna in musik i avskärmade kategorier längre.

Skulle amerikanska trion The Bad Plus inte få göra sina huvudlösa covers då? De ger sig på allt från ABBA och Blondie till Black Sabbath och Nirvana. Och det låter bra. Mot slutet av konserten ute på det soliga Skeppsholmen sänder de ut Bowies gamla Life on mars i en jazzig omloppsbana som är svår att återhämta sig från. Så vackert, så kontrollerat kaotiskt, så klassiskt, så kul.

Annons

I stället för att stanna kvar på Joe Samples konsert drar jag i väg just när sångerskan Randy Crawford svävar in på scen. Sample är i och för sig väldigt sympatisk och levererar långa berättelser inför varje låt. Lite mäktigt att se honom berätta om vooodoprästinnan Marie Laveaus grav medan den stora skylten till höger om scenen lyser med just de orden. Södermalmsrestaurangen med samma namn serverar nämligen mat inne på festivalen.

Väl inne på jazzklubben Fasching är musiken mer okonventionell. Raoul Björkenheim, med rötter i både USA och Finland, spelar inte många toner på normalt vis. Plötsligt kan det låta uppspeedat afrikanskt tumpiano om elgitarren när han sätter igång. Med inkännande medmusikanter i sin trio ägnar sig Björkenheim åt ett avancerat musikskapande, men laddat med mycken känsla, så att allt inte bara blir matematik.

Grejen med Fasching under jazzfestivalen är dock alla jam. Klubben stänger inte förrän fyra och alla med instrument är välkomna att sitta in. Det är mycket män, och många unga killar, på scen. Musikhögskoleelever som tragglar sig igenom skalorna de lärt sig, alternativt fyller spelet med äkta engagemang. Det skiftar hela tiden.

Annons

Var ska de annars lära sig; var ska annars nya generationer svenska jazzmusiker födas om inte i dylika sammanhang?

De enda kvinnliga deltagarna jag ser denna torsdagsnatt är två damer som kommer upp och sjunger häftigt. Karin Winter svävar omkring på de höga tonerna medan Lena Swanberg fladdrar ner mot botten av strupen. Ett minst sagt välkommet inslag bland bluesar i F med äldre manliga trumpetare och ungt komp. Trots att låtens text om att ”Do nothing ´til you hear from me” besannas av en kass volym på sångmickarna.

Min bordsdam berättar om hur det var tidigare i veckan, när en herre av kubanskt påbrå BZ-ade pianopallen. Han klinkade och hamrade och yxade på pianot medan alla förundrat såg på. Musikerna på scen kunde omöjligt hänga med i vad denna galenpanna – eller var det ett geni? – höll på med. Efter många långa minuter började musikerna till slut spela för sig själva, totalt exkluderande pianoterroristen. Slutligen kom vakterna och visade mannen dörren.

Annons

Bordsdamen skrattar. Vi frågar oss om det är tillåtet att göra så. Kan man slänga ut gäster för våldsamhet mot öron eller mot piano eller mot musiken i en jamsession?

Festivaltips:

Stockholms jazzfestival fortsätter i kväll med storheter som sydafrikanska trumpetaren Marcus Wyatt, Laleh och Ziggy Marley på Skeppsholmen. Sobert jazzigt är det i Hågelbyparken där Anna Christoffersson & Steve Dobrogosz och Viktoria Tolstoy Group bjuder på skönsång. Heta Joshua Redman Trio på Fasching lär vara kört och kö ända ner till T-Centralen i kväll.

Lördagens avslutning bjuder på godbitar som Nina Ramsby & Martin Hederos i Grünewaldsalen och Miles Davis gamla trummis Al Foster på Skeppsholmen. The Commitments? Nä, inte va. Andrew Strong är inte ens med.

Hellre då The Johns på Fasching, om det går att armbåga sig in. Gitarristen John Scofield och pianisten John Medeski kommer från USA och det lär bli ännu en lång natt på Fasching efteråt.

Hågelbyparkens schema ser riktigt späckat ut på lördag, med sånt som Anders Widmark & Sara Isaksson och nya svenska supergruppen The Jobalites där Goran Kejfes och vänner spelar Jamaica-influerat.

Nya skivor

Prince:
Planet Earth (NPG/Sony BMG)

Planet Earth är Prince första album under hans nya kontrakt med stora Sony BMG. Frågan är vad Sony BMG tänker just nu. I söndags gav Prince bort tre miljoner gratisexemplar av skivan med en brittisk tidning. Musikaliskt är det ganska sammanhållet för att vara en Prince-skiva från senare år, trots att spretigheten finns även här. Titelspåret är ett pompöst upprop till medvetenhet om kimathotet, medan Guitar är en rak, poprockig sak som för tankarna till gamla singelfavoriter och Chelsea Rodgers är en otidsenligt funkig partylåt. Skivan är tillägnad Jehovah och kommer i ett hologramomslag som skiftar mellan två olika bilder.

Nick Harper:
Miracles for beginners (Sangraal/Soundcarrier/Bonnier Amigo)

Roy Harpers son Nick Harper har en också en musikalisk karriär med en musik som inte ligger ljusår från far hans. Fingerfärdigt gitarrspel i folkrockstil driver Blue sky thinking framåt; det låter lite som en mer utåtriktad José Gonzalez för de otrendiga. Avslutande Simple är också en skön sak. För att vara en artist vars skivkarriär verkar lite i skymundan, långt från topplistor och hitradio, uträttar Nick Harper faktiskt de mirakel han nämner i albumtiteln.

The Be Good Tanyas: Hello love (Nettwerk/Playground)

Emmylou Harris är bara en i raden kollegor som hyllat kanadensiska trion The Be Good Tanyas. Tre kvinnor som gör bluesig folk och country där traditionen får en försiktig uppdatering. Fiol möter tre röster som kontrasterar mot och komplementerar varandra. En vilsam musikalisk upplevelse där eget material samsas med traditionell musik, Neil Young och Prince. På torsdag kan stockholmarna se The Be Good Tanyas gratis på Pet Sounds Bar.

Tesla:
Real to reel (Tesla/Bonnier Amigo)

Def Leppard och Poison får sällskap i coveralbumfacket. Det starkt 70-talsinfluerade hårdrocksbandet Tesla hyllar sina rötter med en coverskiva. Thin Lizzy, The Beatles, UFO, The Rolling Stones, The James Gang, Deep Purple, The Temptations, Led Zeppelin och Robin Trower är några som får sig en genomkörare. Bandet verkar ha haft kul under inspelningarna och gjort den här plattan med hjärtat. Skivomslaget har plats för ytterligare en cd med tolv covers som fansen kan få tillgång till om de köper en konsertbiljett till årets Tesla-turné.

Tomahawk:
Anonymous (Ipecac/Border)

Forne Faith No More-sångaren Mike Patton är minst sagt busy. Han driver skivbolaget Ipecac med artister från Seattle-veteranerna Melvins till norrmannen Kaada. Mike Patton är också ständigt inblandad i ett otal musikaliska projekt. Tomahawk har dock inte släppt ett album sedan 2003 års Mit gas. Numera är gruppen en trio bestående av Patton, Duane Denison (känd som gitarrist i Jesus Lizard och Hank Williams III) och John Stanier (trummis i Helmet). Musiken på nya albumet är inte lika ”rak” rock, utan har inspirerats av nordamerikansk indiankultur. Tomahawks nya låtar bygger på olika arkivisters dokumentation av ursprungsbefolkningens sånger och musik. Ett klart ambitiöst och udda projekt.

Bob Burns And The Breakups:
Terminal breakdown (Gearhead)

Gearhead är den kaliforniska tidningen och skivbolaget som fört samman hot rod-/bilkulturen och punk-rock´n´rollen. Det var Gearhead som var tidiga med att släppa svenska band som The Hellacopters och The Hives i USA, innan de blev stora. Nya släppet är en opolerad, punkrockig röjarskiva i stil med det sena 70-talets nordamerikanska punk som Fear och The Dils. Wisconsin-bandet blandar upp det med senare tiders New Bomb Turks och dylikt. Albumet finns även som en lp i färgad vinyl.

Lasse Tennander: Fortsättning följer… (Gazell)

Fem år efter framgångsrika Taube-skivan Så länge hjärtat kan slå återvänder Lasse Tennander med en lågmäld platta. Här tolkar han andras sånger samt lägger till några nyskrivna alster. Bland de egna numren märks Rullator rock, som tar sig an åldrandet på ett avväpnande vis. Bland de avskalade, mycket akustiskt hållna tolkningarna märks saker som Jag ger dig min morgon men även egna översättningar av den över fyrtio år gamla flickgruppsfavoriten Will you love me tomorrow? och Nick Lowes (What´s so funny ´bout) Peace, love and understanding. Så är Lasse Tennander också van vid att översätta andras texter, åt andra hållet. När Pugh släppte lp:n Ja, dä ä dä i USA gjorde Tennander de engelska översättningarna till skivomslaget.

Mark Roebuck with Noonday Ruin: Some half-remembered thing (Fear Of The Atom)

Power-pop som går i Big Stars fotspår. Otrendigt och med ringande gitarrer skapar Mark Roebuck musik efter eget tycke och smak. Roebuck var den huvudsakliga låtskrivaren i 80-talsbandet The Deal och följer här ett liknande mönster men med något mognare sound. Kompbandet Noonday Ruin utökas med Bruce Hornsbys keyboardist Bobby Read som även spelat in och varit medproducent till albumet. En kultskiva för dem som gillar The Hollies och tidigare nämnda Big Star.

Autorickshaw: So the journey goes (Tala-Wallah)

Kanadeniska Autorickshaw spelade i torsdags för en entusiastisk publik under Stockholms jazzfestival. Gruppen blandar influenser från traditionell musik från södra Indien med jazz och även så kallad bollywood-musik; det vill säga indisk filmmusik. 2004 års debutalbum Four higher nominerades till en JUNO, Kanadas motsvarighet till Grammy. So the journey goes är värd att kolla upp för alla med smak för nya musikaliska äventyr i det omfattande världsmusikfacket.

Diverse artister: Fabric 35 – Ewan Pearson (Fabric/Border)

Engelska klubben och skivbolaget Fabric släpper spännande skivor där olika discjockeys spelar en rad låtar i en sömlös mix där allting bara flyter på. Elektronisk musik och i synnerhet techno är DJ Ewan Pearsons melodi. Basgångarna pulserar djupt därnere, det är gott om slagverksljud och ofta ovanliga sådana. Ibland är låtarna Pearson väljer i samma tonart och tempo vilket bidrar till en helhetskänsla. I mixen hörs bland andra Jahcoozi (Careless Records), Snax (Terranova), Liquid Liquid (DFA), Beanfield (Compost) och Aril Brikha (Kompakt). Pearson är en flitigt anlitad remixare och producent. I den senare positionen har han hjälpt såna som Gwen Stefani, The Rapture och Tracey Thorn.

Diverse artister: Defected in the house – Eivissa 2007 (Defected/Border)

Defected in the house är en storsäljande skivserie med dansmusik. På nya Eivissa-samlingen har Simon Dunmore mixat ihop en 33 spår lång dubbel-cd för de där långa sommarnätterna när alla bara vill dansa. Startskottet går med Todd Terry All Stars och en redig discorökare i Get down. Det fortsätter med många partyvänliga house-värmare. Skivbolaget Strictly Rhythm ska återlanseras och av en handfull smakprov här att döma blir det skäl att glädjas för alla som älskar den här sortens musik. Medverkande artister på dubbeln är bland andra Kerri Chandler, Larry Heard presents Mr. White, Martin Solveig och till och med Basement Jaxx. Det finns en version med en bonus-dvd där vi kan glo på alla som har roligt på Ibiza och i Miami.

Social Distortion: Greatest hits (Epitaph/Bonnier Amigo)

Backyard Babies är inte det enda bandet som hyllat och inspirerats av Social Distortion. Nästa år firar Los Angeles-bandet 30-årsjubileum. Redan nu kommer dock en samlingskiva – Social Distortions första – med ett urval av gruppens inspelningar genom åren. En imponerande samling, från de tidiga årens punkiga larm till senare tiders melodiska och medryckande rocklåtar där påverkan från country, rockabilly och blues skymtar igenom. Gruppens rockiga cover på Johnny Cashs gamla Ring of fire ingår, liksom ett tidigare outgivet spår.

Annons