Annons

Annons

Sitewide generic

Peter Rosts thrillerdebut

Han har redan jämförts med John Grisham, Robert Ludlum och Stieg Larsson. En av de mest omtalade svenskarna i USA, Peter Rost, släpper sin thrillerdebut nästa vecka. Läs kapitel 1 exklusivt i Realtid.se.

Realtid.se presenterar Vargflocken av Peter Rost.

Kapitel 1

George Papadimitriou körde sakta längs Mulholland Drive i sin glänsande BMW cabriolet. Han var nervös men fylld av förväntan. Om några minuter skulle han ha sitt livs vikti­gaste möte.

Annons

Annons

Om allt gick som planerat skulle han bli rikare än han någonsin kunnat drömma om. Och bara själva tanken på att den amerikanska staten skulle göra honom rik var häp­nadsväckande. Papadimitriou skulle givetvis inte få alla pengar direkt, men om dokumenten i bagageluckan räckte för att fälla Xenal Pharmaceutical Corporation, skulle justi­tiedepartementet utdöma en miljard dollar i böter.

Papadi­mitrious andel av sin arbetsgivares bötesstraff skulle kunna överstiga 250 miljoner dollar. Siffrorna var ofattbara, helt osannolika, även för manusförfattarna i Hollywood. Men en manusförfattare kunde inte lagen och kände inte till innebörden av det uttryck som hade blivit en viktig del av Papadimitrious ordförråd: The False Claims Act. Det var den lagen som hade gjort några få personer med rätt infor­mation ofantligt rika genom att slå larm om missförhållan­den i det egna företaget, så kallade visselblåsare.

Rekordsumman, över 100 miljoner dollar, hade erhållits av försäljningschefen på ett annat stort läkemedelsbolag. De federala myndigheterna hade råd att betala så mycket i be­löning, eftersom de sammanlagda böterna för de två bolag som mannen hade slagit larm om översteg en miljard dollar. Enligt lagen var staten tvungen att betala den som slog larm, the whistleblower, femton procent av intäkterna från åtalet; i vissa fall betalade staten ända upp till trettio pro­cent.

Papadimitriou hade drömt om dessa siffror ända sedan han hade hört talas om den historien. Och efter att ha träffat en jurist på justitiedepartmentet tillsammans med sin primära kontakt, agent Dyson från FBI, hade Papadimitri­ous plan tagit form.

I dag skulle han ha det avgörande mötet med agent Dyson och lämna över informationen. Men om Papadimi­trious dokument kunde bevisa Xenals skuld, skulle inte företaget fällas och han skulle inte få några pengar. Det hade tagit över ett år att samla in allt material och många månader att i hemlighet smuggla ut det ur företaget. Han hade nästan ettusen sidor i bagageluckan. Han hade samlat allt från olagliga kontrakt till förteckningar om mutor och olagliga provisioner. Dyson hade sagt att det skulle räcka för att skicka hälften av Xenals högsta ledning i fängelse.

Papadimitriou skulle inte sakna någon av dem. Enligt honom var de bedragare allihop. Och de hade inte beford­rat honom trots att han hade jobbat tio år på företaget. Tio år på samma jobb - han kunde knappt tro det själv. De för­sta fem åren hade han hoppats och väntat på den stora be­fordran som aldrig kom. De följande tre blev allt sämre för varje dag. Men det var under de två sista åren som hans planer hade ändrats och han hade påbörjat sitt detektiv­arbete. Nu skulle Xenal få betala för att de långsamt hade tagit död på hans karriär.

Det svåra hade inte varit att hitta dokument med oegent­ligheter; det var att hitta de dokument som bevisade att Xenal hade lurat myndigheterna. Det var nyckeln till belö­ningen. Till slut hade Papadimitriou funnit det som Dyson behövde. Företagets bolagsjurist hade precis slutat och efter det kunde Papadimitriou leta ostört på hans kontor. Där fann han vad han sökte. Han hade ringt Dyson och berättat vad han hade hittat. Dyson hade avbrutit honom i telefon och sagt till honom att leverera materialet direkt.

Om någon på Xenal skulle få reda på vad han hade gjort, skulle Papadimitriou få stora problem. Människorna på Xenal var tuffa och ingen gick emot dem utan allvarliga konsekvenser. Men Papadimitriou hade FBI och ameri­kanska justitiedepartementet på sin sida. Färden längs Mul­holland kändes som ett omen: snart kunde han också bo i en av de vräkiga mångmiljonvillorna, som låg utefter slutt­ningarna vid sidan av vägen.

Just i det ögonblicket surrade mobiltelefonen i portföljen bredvid honom. Med en hand på ratten letade han igenom portföljen med den andra. Han hittade telefonen innan den slutade ringa.

”Papadimitriou.”

”Det är Dyson. Är allt som det ska?”

Rösten var fast och kommenderande. I själva verket var hela mannen fast och kommenderande. Papadimitriou hade inte vetat vad han skulle förvänta sig när de träffades första gången, men om han hade hoppats på en person som såg ut som en FBI-agent från en Hollywoodfilm hade han inte blivit besviken. Dyson var vältränad och uppträdde som en polisman. Han hade kort svart hår och en liten, vältrimmad mustasch som matchades av pilotglasögon. I alla avseenden påminde han om en man som upprätthöll lagen. Han pratade till och med som en polis, något som Papadimitriou inte hade något emot.

Han tittade på klockan. ”Jag bör vara framme om fem-tio minuter.”

”Har du med dig alla dokument?” frågade Dyson.

”Allt vi kom överens om. Bagageluckan är full.” Papadi­mitriou log självsäkert och tittade i backspegeln. Det var då han märkte att några av bilarna bakom honom blinkade vilt med ljusen, och en av dem tutade till och med. Allt prat hade fått honom att köra långsammare på en väg där många körde fort och omkörningar i bästa fall bara var riskabla.

Papadimitriou ökade hastigheten och försökte fokusera på körningen, men samtalet distraherade honom.

”Okay”, sa Dyson. ”Vi ses senare. Kör försiktigt.”

”Inga problem.” Papadimitriou fällde ihop mobiltelefo­nen med en hand och släppte ner den på sätet bredvid sig.

På håll såg bilarna långt nedanför på Ventura Freeway ut som blanka små skalbaggar som hade trätts på ett band, nästan som skinande pärlor. Motorvägen försvann bakom ytterligare några imponerande villafasader och vägen bred­dade sig i två filer vid ett rödljus. Papadimitriou stannade i högerfilen. En skylt upplyste om att han var vid korsningen Benedict Canyon Drive.

En stor svart Ford F350 pickup gled upp bredvid honom. Föraren stack ut huvudet ur fönstret och Papadimitriou, som satt med taket nedfällt, förväntade sig att han skulle börja skrika. Han blev lugnare när mannen, uppenbarligen av mexikansk härkomst, bara försökte fråga efter vägen på knagglig engelska.

Papadimitriou förstod inte vad mannen sa; han skakade på huvudet och lyfte händerna i en ursäktande gest. Han lade inte märke till den solbrända unga mannen utan tröja, som satt på det öppna flaket bakom föraren och som rökte en cigarett och lutade sig mot förarhytten.

När det slog om till grönt ryckte Papadimitriou på ax­larna och körde iväg i sin BMW. Pickupen varvade motorn och svängde in bakom honom. Mannen på flaket stod nu upp och lutade sig framåt med armbågarna mot taket på pickupen. Han siktade på Papadimitriou med ett kromglän­sande luftgevär.

Det som hände härnäst kom som en fullständig överrask­ning för Papadimitriou. Han kände plötsligt en fruktans­värd smärta i nacken. Han smällde till med handen mot området där något verkade ha bitit honom och kände något fjäderbeklätt som föll ner längs ryggen. Papadimitrious lilla BMW krängde fram och tillbaka medan han försökte få bort föremålet som orsakat den stickande smärtan. Men allt han kände med handen var en liten knöl under hårfästet.

Han tittade oroligt på klockan mitt på instrumentpane­len. De digitala siffrorna lyste med en rödaktig nyans och visade 18:44. Han skulle inte vara framme vid utsiktsplat­sen Fryman Canyon förrän om sex minuter. Dyson skulle inte bli glad om han kom för sent. Tankarna for tillfälligt iväg och Papadimitriou tyckte att mötesplatsen var ironisk; de skulle kunna se ända till Xenals högkvarter, precis bred­vid Burbank Studios.

Vid en snabb titt bakåt såg han att den svarta pickupen låg kvar precis bakom honom. Papadimitriou blev irriterad. Samtidigt började det klia i kroppen på honom och hjärtat bultade som om han hade sprungit ett maratonlopp. Förvir­ringen hade fått honom att glömma smärtan; allt han kunde fokusera på nu var nacken som kändes öm och stel. Han kände en oemotståndlig längtan att snabbt få allt undan­stökat och trampade på gasen.

BMW:n och pickupen var nu de enda bilarna på vägen österut. Papadimitriou körde fort och pickupen följde tätt efter. Efter ett tag kände han en obekant smärta i skulder­bladen som spred sig nedåt ryggraden. Han saktade farten och vinkade åt pickupen att passera, men föraren vägrade att köra om. Hans hjärta dunkade och han började få panikkänslor.

När han kom till ett område med färre hus och en brant ravin till höger, kastades bilen plötsligt framåt. Metall gnisslade och hans huvud slog i nackskyddet. Han förstod direkt att pickupen hade kört på honom bakifrån, nästan ända in i baksätet. Metall och krom dolde sikten i back­spegeln. Hans hjärta pumpade häftigt, men överkroppen kändes stel; han hade svårt att röra armarna.

Han tänkte accelerera för att komma undan, men vägen blev smalare och vägkanten rusade förbi alltför snabbt för att han skulle känna sig trygg. Han bromsade i stället. När han tittade i backspegeln såg han att pickupen låg kvar bakom honom, men att den inte längre var i kontakt med hans bil. De förberedde sig förmodligen på ytterligare en attack … Smärtan blev värre och spreds i hela kroppen. Papadimitriou hade ingen aning om hur långt det var kvar till den säkerhet som Dysons FBI-legitimation och pistol skulle erbjuda.

Han kände sig illamående och andades ansträngt. Hjär­tat slog fortfarande hastigt; det kändes som om en liten iller var instängd på insidan av bröstkorgen. Han tvingade sig själv att öka farten i ett försök att få ett säkerhetsavstånd mellan sig själv och den galna föraren i pickupen, men den andra bilen närmade sig snabbt igen. För varje sväng kom den närmare. Svetten rann nerför Papadimitrious an­sikte, händerna skakade och armarna kändes blytunga.

Plötsligt kastades han framåt igen och hörde ljudet av gnisslande metall och krossat glas. Bilen girade från sida till sida. Den här gången var han beredd. Han höll stadigt i ratten med vita knogar och tryckte gaspedalen i botten. Automatlådan växlade ner och cabrioleten sköt iväg framåt som en silverraket. Det enda han såg i backspegeln var dammet från den snäva kurvan som Papadimitriou sladdade sig igenom.

Pickupen hade inte en chans att komma ifatt honom i den här farten på Mulholland Drive. Om pickupen verkli­gen ville köra honom av vägen eller orsaka en så stor olycka att han var tvungen att stanna, hade den nu missat chansen. Papadimitrious ögon blinkade okontrollerat, nacken kändes så stel att han knappt kunde röra den och han hade svårt att andas. I nästa ögonblick stelnade hans kropp och han tuggade fradga när magen knöt sig, med de andra musk­lerna. Ryggraden böjdes ofrivilligt bakåt och hans kropp rörde nätt och jämnt sätet. Han kunde inte längre kontrol­lera sig själv eller sina kroppsliga funktioner.

Men BMW:n höll allt det som den tyska biltillverkaren utlovade om denna ypperliga farkost och klarade av kurvan galant. Däcken tjöt när han kom ut ur svängen och en man som stod bredvid vägen vid ett trafikljus fick mindre än en sekund på sig att kasta sig åt sidan för att undvika att bli påkörd.

Papadimitrous kropp skakades av spasmer och lydde inte längre hjärnans kommandon. När BMW:n flög av vägen kände han det som om ögonen höll på att tryckas ur sina hålor. Den vackra lilla BMW:n förde hans förlamade kropp mot himlen som om den hade slungats iväg av en enorm slangbåge.

Hans ögon var fixerade på blandningen av röda och lila solstrålar som färgade den grå himlen. En strimma guld dök upp när solens sista strålar arbetade sig förbi molnkanten vid horisonten. Molnen låg på varandra som mjuka bom­ullstussar, penslade med guldpergament. Källan till detta mångskiftande färgspel var inte längre synlig, det var bara de kvarvarande reflektionerna som syntes.

Papadimitrious kropp lyftes från sätet och bilen svävade mellan himmel och jord. Han upplevde en känsla av vikt­löshet som om han hade lämnat atmosfären. Säkerhetsbältet var det enda som hindrade honom från att sväva fritt.

Miljarder sensoriska nervceller i det centrala nervsyste­met arbetade för högtryck, medan andra frigjorde kemika­lier till synapserna mellan dessa nervceller; endogena morfi­ner som gjorde de sista sekunderna i livet till en fridfull upplevelse. Morfinerna tog bort smärtan som spred sig genom kroppen och mildrade skräcken som intog medve­tandet.

När bilen hade nått toppen av sin bana vek den av nedåt i ett elliptiskt fall, tillbaka mot jorden. Redan innan metall, glas, motordelar och mänskliga vävnader exploderade mot bergssluttningen hade männen i Ford pickupen kört upp sin bil på en ramp in i en väntande trailer och försvunnit.

©Peter Rost och Optimal Förlag 2007.

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons