Annons

Annons

Misslyckande döljs med dimridåer

Två färska SNS-rapporter får en positiv spinn trots att de i själva verket visar ett skrämmande misslyckande med ensamkommande flyktingbarns integration.

Ensamkommande flyktingbarn definieras som minderåriga under 18 år som kommer till Sverige utan sällskap av en förälder eller annan vårdnadshavare. Det är i regel lättare för ensamkommande att beviljas asyl än vuxna från samma länder. För de ensamkommande som fick sitt asylärende prövat i Sverige beviljades förra året 87 procent uppehållstillstånd. Sverige brukade ta emot ungefär 500 ensamkommande flyktingbarn per år. Antalet ökar snabbt och förväntas i år hamna på 12.000.

Sverige var enligt Eurostat destinationsland för knappt 30 procent av EU:s ensamkommande asylsökande förra året, fler än något europeiskt land. Eftersom siffran fortsätter att öka och eftersom Sverige beviljar en högre andel uppehållstillstånd är det inte omöjligt att Sverige med 2 procent av EU:s befolkning i år tar emot uppemot 40 procent av EU:s ensamkommande.

Det vara intressant att gå igenom relevant statistik, inte minst då det i veckan kommit två färska studier från SNS som undersöker hur det går på arbetsmarknaden för de ensamkomna.

Annons

Annons

De flesta ensamkommande är i tonåren, ofta de övre tonåren. Ungefär var tionde är under 13 års ålder och ungefär två tiondelar är flickor. Intressant nog är färre än en tiondel av ensamkommande i år från Syrien. De största länderna är Afghanistan, Eritrea, Somalia och Etiopien, vilka tillsammans utgör tre fjärdedelar av ensamkommande. En orsak kan vara att flyktingar från krigsdrabbade Syrien alltid beviljas asyl, vilket innebär att det inte finns några fördelar för minderåriga att komma ensam.

Sökande från länder utan krig, eller där migrationsverket bedömt att säkerhetsläget är intern väpnad konflikt i vissa regioner, som exempelvis Afghanistan och Somalia, beviljas inte automatiskt asyl utan får en individuell prövning. Bland sökande från dessa länder har ensamkommande däremot avsevärt större chans att beviljas asyl. Förra året beviljades exempelvis 92 procent av de ensamkommande från Afghanistan asyl jämfört med 58 procent av de vuxna.

Eftersom det kan finnas fördelar för de som är över 18 år att ange en lägre ålder är frågan om ensamkommandes ålder känslig. I de övriga nordiska länderna har ålderstest visat att en betydande andel av de sökande inte är minderåriga. Större användning av ålderstest har lett till att de övriga nordiska länderna tar emot betydligt färre ensamkommande än Sverige. Kritiken mot ålderstest är dock att dessa medicinska test aldrig kan vara helt säkra och att de är integritetskränkande.

Det svenska mottagningssystemet för ensamkommande skiljer sig från det för övriga asylsökande. I stället för asylboenden placeras ensamkommande i regel i familjehem eller enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Det innebär att kostnaderna är avsevärt större per person. Kommuner som tar emot ensamkommande får en schablonersättning på 1.900 kr per dygn, en ersättning som kan utgå till kommunen fram till det att personen fyller 21 år.

Kostnaderna kan ofta vara avsevärt högre än så, och innebär en årskostnad för varje ensamkommande minderårig på i runda tal 1 million kronor per år. Den snabba ökningen av antalet ensamkommande är en viktig förklaring till eskalerande kostnader för flyktingmottagandet. SVT skriver:

”Antalet unga ensamkommande flyktingar som kommer till Sverige har ökat rejält de senaste åren. För tio år sedan kom färre än 500, i år väntas 12.000 personer enligt Migrationsverkets senaste prognos. Ökningen gör också att kostnaderna stiger till 15 miljarder kronor per år 2019 enligt prognosen. Nästan hälften av Migrationsverkets totala kostnader för invandringen.”

15 miljarder kronor per år i utgifter bara till ensamkommande är anmärkningsvärda siffror som inte ens Sverige tidigare varit i närheten av. Som jämförelse var Afghanistans samlade statsutgifter förra året cirka 45 miljarder kronor, för ett land med över 30 miljoner invånare.

Dessa siffror från budgeten gäller som alltid endast kostnader för initial mottagning. De stora kostnader som forskningen visat uppkommer för flyktingar i form av bidrag och välfärdstjänster framöver finns inbakat i andra budgetposter och särredovisas inte.

Två färska studier för SNS, av forskarna Aycan Çelikaksoy och Eskil Wadensjö vid Stockholms Universitet (Ensamkommande barn i Sverige och De ensamkommande flyktingbarnen och den svenska arbetsmarknaden), har granskat hur det går för de som anlänt som ensamkommande flyktingbarn sedan år 2003. Rapporterna följer de ensamkommande med hjälp av registerdata. Utfall för ensamkommande jämförts med barn som kom med sina föräldrar från samma länder samt med de med svenskt ursprung i samma åldrar. Notera att jämförelsen baseras på de ensamkommandes självrapporterade ålder, som i vissa fall kan vara en underskattning av faktisk ålder.

SNS redovisar andelen som förvärvsarbetar vid 27 års ålder. För de med svenskt ursprung är andelen som arbetar 79 procent för kvinnor och 82 procent för män. För flyktingar från samma länder som inte kom som ensamkommande barn är andelen som arbetar i 61 procent för kvinnor och 65 procent för män.

För ensamkommande är andelen som arbetar 42 procent för kvinnor och 65 procent för män.

Detta bekräftar att flyktingar har svag arbetsmarknadsintegration. Däremot finns det inga stora skillnader mellan de som kom ensamma och de som kom med sina föräldrar från samma länder. Ensamkommande kvinnor klarar sig sämre, men de är en minoritet av samplet, närmare bestämt en fjärdedel.

Skillnader mellan svenskfödda och flyktingar kvarstår efter kontroller: ”Vi finner att de med svensk bakgrund har betydligt högre sysselsättning än de båda grupperna av flyktingbarn. Skillnaden ligger på mellan 15 och 20 procent när hänsyn tas till ålder med flera variabler.”

Mest oroväckande är att ensamkommandes utbildning ofta förblir svag även efter många år i Sverige. Ensamkommande anländer per definition innan 18 års ålder och har således varit i Sverige i minst nio år vid 27 års ålder. Endast 10 procent var högutbildade vid denna ålder, jämfört med 27 procent av övrig jämnårig befolkning. Hissnande 44 procent var fortfarande förgymnasialt utbildade, jämfört med 10 procent bland övriga befolkningen. Någon som är driven nog att sig till Sverige från fjärran land kan med rätt stöd naturligtvis ta examen från gymnasiet. Det är ett oacceptabelt misslyckande att så få utbildar sig, ett svek som de ensamkommande får bära det mänskliga priset av. Sverige är en kunskapsekonomi där unga som inte utbildar sig ofta fastnar i permanent fattigdom.

Trots massiva satsningar är var fjärde ensamkommande helt sysslolös vid 27 års ålder och vare sig i arbete eller utbildningsprogram. Oavsett diskussionen om hur många ensamkommande som bör tas emot har Sverige en skyldighet att ta hand om de man tagit in. Det går för en gångs skull inte för myndigheter att skylla på bristande resurser. Att vagt och utan belägg skylla på krigstrauma är heller ingen ursäkt. Tvärtom är ensamkommande ofta från länder utan fullskaligt krig. Ensamkommande har däremot ofta inte familjer utan måste förlita sig mer på svenska sociala myndigheter och byråkratin.

Socialen, SFI, Komvux, Arbetsförmedlingen och övriga ansvariga myndigheter vansköter trots miljarder i skattepengar ensamkommandes utbildning. I stället att ta ansvar föredrar ansvariga makthavare att dölja sitt misslyckande med retorik och dimridåer.

Rapporterna redovisar även arbetsinkomster för de som jobbar, vilket som väntat stiger med ålder och utbildning: ”Lön stiger med ålder (som kan ses som ett mått på erfarenhet) och utbildning.”

På grund av svag utbildningsbakgrund hamnar ensamkommande som arbetar ofta i lågkvalificerade yrken. Snittinkomsten bland de som arbetar ligger följaktligen runt 30 procent lägre än för de med svenskt ursprung.

Här är det viktigt att inte missförstå vad kontroll för bakgrundsvariabler betyder. Löneskillnader som förklaras av bakgrundsvariabler som utbildning försvinner per definition efter kontroll för utbildning. En löneskillnad som försvinner efter kontroll för utbildning innebär inte att det inte finns någon löneskillnad, det innebär att lägre lön förklaras av lägre utbildning eller närliggande variabler.

Ensamkommande med låg utbildning tjänar ungefär lika mycket som en jämförbar person med svenskt ursprung med lika låg utbildning och övriga bakgrundsvariabler. Eftersom låg utbildning och andra faktorer förknippade med låg lön är avsevärt vanligare bland ensamkommande har gruppen avsevärt lägre snittlön.

Det är intressant att notera att ensamkommande och övriga flyktingar inte tycks lönediskrimineras. Även andra studier visar att invandrares lägre snittlön förklaras helt eller huvudsakligen av lägre genomsnittligt humankapital och mindre arbetslivserfarenhet, speciellt för de med svenska utbildningar. Ensamkommande tycks tjäna ungefär lika mycket som de med svensk bakgrund med jämförbar utbildning och bakgrundsvariabler vilket visar hur viktigt det är med en bra skolgång.

Ensamkommande flyktingar jämförs som sagt med jämnåriga flyktingar från samma länder som anlände tillsammans med anhöriga. Dessa länder är främst Afghanistan, Irak, Somalia, Eritrea och övriga Afrika. Ensamkommande klarar sig något sämre än övriga flyktingar från samma länder överlag och något bättre efter kontroll för bakgrundsvariabler som ålder och utbildning:

”Utan kontroller för några variabler är ensamkommande mindre ofta sysselsatta. Kontrollerar vi för kön, ålder och utbildning så försvinner denna skillnad. Kontrollerar vi dessutom för vistelsetid i Sverige blir resultatet det motsatta och inkluderar vi ytterligare kontrollvariabler är huvudresultatet är att de ensamkommande barnen är sysselsatta i större utsträckning än de som inte har kommit som ensamkommande”.

Notera dock att det inte går att dra alltför stora växlar från ett resultat som till stor del bygger på ålderskontroller när vi vet att det finns ett starkt incitament att underrapportera ålder för ensamkommande men inte för övriga flyktingbarn. Det går att misstänkta att ålderskontroll förbättrar ensamkommandes resultat mot övriga flyktingar från dessa länder för att en del ensamkommande är äldre än de uppger sig vara i statistiken.

Det är ett framförallt ett inkompetent missbruk av begreppet ”kontrollvariabler” att dra slutsatsen att det går bra för någon av dessa flyktinggrupper på arbetsmarknaden när totalsiffran ser ut som den gör. Att ”kontrollera” för utbildning är bara ett annat sätt att säga att gruppen klara sig sämre för att de är sämre utbildade. Det ändrar heller inte att både ensamkommande och övriga flyktingar från dessa länder klarar sig katastrofalt mycket sämre än de med svenskt ursprung.

Lägre andel i arbete och lägre snittlön för de som arbetar innebär sammantaget att ensamkommande vid 27 års ålder har ungefär hälften så stora arbetsmarknadsinkomster som de med svenskt ursprung. Statsbudget finansieras med skatteintäkter, inte skatteintäkter efter kontroll för låg utbildning och andra faktorer förknippade med fattigdom.

SNS väljer trots detta att själva spinna sina resultat. I presentationen av resultatet fokuserar man på jämförelse av ensamkommande med andra flyktingar från Afghanistan, Irak och Afrika, inte med riksgenomsnittet. Som om det skulle vara en framgång att det bara går något sämre för ensamkommande än för andra flyktinggrupper med fruktansvärt högt utanförskap.

Författarna drar dessutom långtgående växlar från kalkyler som kontrollerar bort den låga utbildningsnivån. Det är missvisande och lätt att missförstå för lekmän. SNS egna siffror visar att ungefär 59 procent av ensamkommande arbetar vid 27 års ålder jämfört med drygt 80 procent av jämnåriga med svenskt ursprung och att de som jobbar tjänar en tredjedel mindre.

Huvudförklaring är att bara var tionde ensamkommande som vuxen är högutbildad medan 44 procent endast har förgymnasial utbildning. Det är en tragedi för de ensamkommande själva som borde uppmärksammas och leda till krav på långgående reformer. Det är osmakligt att SNS presenterar dessa siffror under rubriken ”Det går bättre än vi trott för de ensamkommande barnen på arbetsmarknaden”.

Det är även intressant att se hur media rapporterar siffrorna. TV4 rapporterar: ”Ensamkommande flyktingpojkar klarar sig väl”.

”Pojkar som kommit som ensamkommande flyktingbarn har klarat sig överraskande bra på arbetsmarknaden… De som kommit ensamma har t o m oftare fått jobb än pojkar som kom hit med sina föräldrar”.

Inslaget jämför endast ensamkommande med det redan förfärliga utfallet för övriga flyktingar från samma länder. TV4 nämner inte med ett ord huvudresultatet att båda flyktinggrupperna klarar sig betydligt sämre än de med svenskt ursprung.

Dagens Nyheter förnekar sig inte heller. Under rubrik ”Flyktingbarnen är en tillgång” skriver ledarsidan:

”En slutsats man kan dra av Çelikaksoys och Wadensjös hittillsvarande forskning är att fördomarna mot ensamkommande flyktingbarn inte stämmer. De är inte 'dyrare' för samhället än andra grupper. Men de är heller ingen grå massa av offer som till varje pris måste tas om hand och vallas av samhället. På SNS-seminariet talades mycket om stöd och bidrag, 'vi' måste stötta lärarna, stötta skolorna, stötta kommunerna, landstinget och Skolverket. De ensamkommande flyktingbarnen ses i alltför stor utsträckning som ett problem, inte en resurs.”

DN ljuger som vanligt fräckt och lurar i sina läsare att det går lika bra för ensamkommande som andra grupper. Tidningen fabulerar vidare:

“De som arbetar har till och med samma snittinkomst som jämnåriga med svensk bakgrund.”

Nej, snittinkomsten är inte samma, den är cirka en tredjedel lägre än för jämnåriga med svensk bakgrund. Snittlönen är endast samma efter justering för lägre utbildning och andra kontrollvariabler förknippade med låg lön, något DN undanhåller. Kombination av högre utanförskap och lägre snittlön för de med arbete innebär att ensamkommandes totala arbetsmarknadsinkomster ligger på ungefär hälften av de med svenskt ursprung. Det är större klyftor än inkomstskillnaden mellan svarta och vita i USA.

Men det är viktigare för DN att lura sina mer lättmanipulerade läsare än att uppmärksamma att samhället inte ger ensamkommande en likvärdig livchans.

Tino Sanandaji

...är nationalekonom knuten till Institutet för ekonomisk-historisk forskning vid Handelshögskolan i Stockholm och har en doktorsexamen från University of Chicago.

Han är återkommande krönikör på Realtid.se.

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons