I Sveriges kommuner går makt går före rätt, menar Gunnar Strömmer, chef för stiftelsen Centrum för rättvisa.

Enligt grundlagen kan enskildas egendom få tas med tvång för ”angelägna allmänna intressen”. Traditionellt sett avser det vägar, sjukhus eller järnväg men på senare flyttar människor i större utsträckning till förmån för kommersiella intressen.

– Många tror nog att tvångsinlösen av människors egendom framför allt görs för ändamål som allmänna kommunikationsleder och offentliga byggnader, säger Gunnar Strömmer.

Och så var det – förr. En statlig utredning visar att allt fler svenskar tvingas från sin mark till förmån för stora privata bolag.

För 30 år sedan övertogs nästan 80 procent av marken till förmån för stat och kommun. År 2005 hade det svängt rejält och 65 procent av de som övertog marken i svenska kommuner var privata aktörer.

– De flesta flyttar bara för att de tror att det är rätt, säger Gunnar Strömmer och berättar om ett pågående fall som de driver i Leksand, där kommunen överväger att genomföra en plan som innebär att fyra familjer måste flytta till förmån för ett lokalt sågverk.

Anmäl dig till Realtid.ses nyhetsbrev Juridik som skickas ut varje torsdag.

I skånska Burlöv fick Centrum för Rättvisa rätt mot kommunen i ett fall där ett privat fastighetsbolag ville bygga ut en lastbilshangar till förmån för tyska DHL.

– Vi företräder vanligt folk och överklagar planen till länsrätten och ställer frågan: Får man verkligen ta människors hus och hem? Vi ifrågasätter kommunernas rätt att man med tvång flyttar människor för kommersiella ändamål, säger Strömmer.

– Att döma av utredningen är mörkertalet sannolikt stort. Många människor runt om i landet känner sig tvingade att göra upp i det tysta, trängda av kommuner, myndigheter och kommersiella aktörer.

Men kan flytt inte vara befogat om det ger fler jobb i kommunen?

– Det är motargumentet som används slentrianmässigt och slarvigt. I de flesta fall är det inte så och det går att göra på något annat sätt. Oftast sker ingen rättslig prövning och folk ger upp mot mäktigare parter.

Varför har det blivit så här? Gunnar Strömmer antar att det beror på att välfärdsstaten och privata aktörer oftare agerar gemensamt nu, mot gemensamma mål och att vanliga människor slutat att ifrågasätta den sammankopplingen.

Han berättar om liknande fall i USA som den amerikanske juristprofessorn Richard Epstein drivit vid Institute for Justice i Washington.

– Den enskilda markägaren förlorar alltid i slutändan, säger Richard Epstein till Realtid.se.

Bland annat eftersom de som tvingas flytta aldrig kompenseras för vad själva flytten kan innebära, som längre resväg till arbetet, eller kanske till och med ett nytt arbete.

Hur reagerar folk?

– They go bananas! För de vet att de bara får 60 cent för varje dollar. Fast generellt har amerikaner blivit mer misstänksamma, säger han.

– Ändå inträffar mellan 100 och 200 vansinniga markfrågor per år, utbrister Epstein häftigt och säger att vetskapen om underkompensation får konsekvenser.

Om folk i ett kvarter får reda på att det ska byggas ett stort hotellkomplex om två år slutar de bry sig och låter området förfalla.

– Det är väldigt farligt när man ber 500 personer att flytta på sig för att man ska skapa 5.000 nya jobb. Det går inte att hålla det löftet i längden. Se på General Motors som ödelade hela kvarter för att bygga fabrik i Detroit. De lovade alla möjliga fantastiska saker.

I Sverige har lagstiftningen varit alldeles för generös, enligt Karin Åhman, universitetslektor i konstitutionell rätt vid Uppsala Universitet.

– Det har varit för lätt för privata aktörer att komma över enskildas mark, säger hon.

– I svensk rätt tar man i mindre utsträckning hänsyn till grundlagsskyddet och följer Riksdagen om den anser att det är okej avstå egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation.

Karin Åhman tar upp telekombolagens utbyggnad och pekar på likheter till när vi utvecklade vårt transportnät och enskilda personer fick avstå sin mark till förmån för järnvägen.

– Skillnaden nu är att vi har fler privata bolag, särskilt inom telekombranschen som har dragit hem jättevinster utan att kompensera markägarna för marken de har tagit i anspråk.

Till skillnad från USA har vi i Sverige inte sett några folkrörelser mot tvångsförflyttning.

– Oftast ger sig folk ”frivilligt” efter förhandlingar och markägarna står under hot om tvångsinstrument såsom ledningsrättslagen.

Varför är folk så välvilligt inställda?

– Vi vill ha en välmående kommun som måste kunna visa resultat och locka till sig nya människor med fler arbetstillfällen. Det är oftast komplext med kommunala politiska och ekonomiska intressen som styr och där den enskilda individen emellanåt kommer i kläm.

Fredrik Bonde, chefsjurist vid Lantbrukarnas riksförbund, LRF har länge stridit för markägares rätt till högre kompensation.

– Det är naturligtvis viktigt att hushåll får tillgång till el och bra kommunikationer men det är en skillnad mellan Vägverket och kommersiella aktörer vars syfte är att generera vinst, säger han.

Kommersiella jättar som plockar hem stora vinster borde kompensera den enskilde markägaren med ett 50 procentigt påslag av marknadsvärdet. Det föreslår LRF i en statlig utredning.

Utredningens slutsats är att markägare borde få ett påslag på 25 procent. Något som energi- och telekombolag motsatt sig i avslutad remissrunda som följde efter utredningen. I början av nästa år ska riksdagen ta beslut i frågan.

– Vi tycker att 25 procent är för lite men utredningen går i rätt riktning, säger Fredrik Bonde.

I dagsläget får markägare bara ersättning för marknadsvärdet. Fredrik Bonde betonar att det inte alltid handlar om att flytta utan snarare ett intrång på någons fastighet där ägandet förs över till ett annat subjekt.

– Det gäller att hitta en rättvisa i det här. Vi lutar oss faktiskt mot en gammal expropriationsregel som fanns i mitten på 1800-talet då folk var rädda för att förlora sina hem. Nu kan det handla om en släktgård som har gått i arv i 600 år. Det är svårt att kompensera för detta, men det handlar om plåster på såren och är en rättspolitisk fråga.