Annons

Annons

Svartlista_534.jpg

Fem dagar tog det för storbanken att backa från svartlistningen. Artiklar ur SvD Näringsliv som var först med nyheten om SEB:s bojkottbeslut.

SEB:s ogenomtänkta svarta lista och etiska pudlande

Först meddelade SEB att man hade utökat sin svarta lista med 40 företag. Bland annat tre israeliska banker. Fem dagar senare - efter massiv kritik - backade man och det stod återigen fondförvaltarna fritt att investera i företagen. Agerandet visar på den djupa problematik som uppstår när företag okritiskt hoppar på modebegrepp som etik, hållbarhet, värdegrund, CSR och ESG, skriver Realtids Peter Andersson.

Peter Andersson

Peter Andersson

Låt oss rekapitulera vad som skett. SEB svartlistade de israeliska bankerna Bank Hapoalim, Bank Leumi Le-Israel och Mizrahi Tefahot Bank för att de hävdas finansiera bosättningar på Västbanken. Samtidigt bestämde man sig även för att bojkotta Hewlett-Packard som levererat teknik till de israeliska gränsövergångarna.

Och redan nu började det bli problematiskt. Fast i det stadiet insåg inte SEB:s etiskt inriktade ägaransvariga beslutsfattare att de skaffat sig ett egenproducerat problem.

Låt oss för en stund borra lite i beslutet om att utöka den interna svarta listan som styr vilka bolag som SEB:s fonder inte tillåts investera i. (Vi talar om ett samlat fondinnehav på över 500 miljarder konor.)

Annons

Annons

Exakt vad är det som gör att det skulle vara "oetiskt" i att leverera teknik som ett land använder för att förhindra terrordåd? Det är nämligen det som är pudelns kärna. Den israeliska barriären och gränskontrollerna har dessvärre inte uppstått ur ett vakuum. Systemet infördes för att få stopp på den våg av attentat och självmordsbombare som under många år plågat Israel.

Om det nu är oetiskt att Israel försvarar sig mot terrorism, borde det då inte vara oetiskt att också Sverige har ett försvar? Ett försvar som dessutom i dagsläget faktiskt har använts som en krigsmakt, bland annat i Afghanistan. Försvarskoncernen Saab, som är storleverantör till Försvarsmakten och även till det amerikanska försvaret (som bekant är inblandat i krig på flera platser) fördes nämligen inte upp på den svarta listan.

Så vad är etiskt och inte? Och varför ska egentligen banker överhuvudtaget syssla med detta? Konsekvenserna blir ofta smått bisarra. Som till exempel när man för några år sedan började bojkotta företag som levererar kärnvapen till det amerikanska försvaret.
 
Bojkottar man då även underleverantörer till dessa företag? Och vilka underleverantörer ska i så fall bojkottas? De som tillverkar delarna till raketmotorerna? Gunnebo som levererar staket till deras industrianläggningar? Toalettpapperstillverkaren som levererar till industriernas personaltoaletter?

Dessutom kan man ställa sig frågan varför banker ska bojkotta just kärnvapentillverkare? Det vilar ett inte så litet mått av hyckleri över ett sådant beslut, när Sverige under hela kalla kriget i praktiken skyddades av det amerikanska kärnvapenparaplyet.

En liknande problematik uppstår även när bankerna ägnar sig åt "hållbarhet".
 
Handen på hjärtat, vem kan förklara varför till exempel vindkraftssatsningar ska få en hållbarhetsstämpel? Vindkraftparkerna förstör landskapsbilden och klarar inte att bära sina egna kostnader. Dessutom leder vindkraftsutbyggnaden till att andra energislag också måste byggas ut, eftersom det måste finnas reservkraft de dagar då det inte blåser. Är detta verkligen hållbarhet?

Alltsammans visar på hur konstigt det blir när företag utan djupare eftertanke hoppar på luddiga modebegrepp som oftast saknar vettiga definitioner och innehåll. De enda som tjänar på hela cirkusen är ett gäng smarta konsulter som lever på att sälja sina tjänster inom etik, hållbarhet, CSR samt inte att förglömma ESG.

Läs allt om:

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna