Annons

Annons

Uvell_1.jpg

Opinionsanalytikern och Realtids krönikör Markus Uvell har tittat på SVT:s partiledardebatt i Agenda och funderat.

Politikerkarantän skadar demokratin

Häromkvällen var det partiledardebatt i SVT. En av de hetaste ordväxlingarna utspelade sig mellan Ebba Busch Thor och Jonas Sjöstedt gällande något så oväntat som Göran Hägglunds karriär. Av det replikskiftet kan vi lära oss en hel del.

Markus Uvell

Markus Uvell

Opinionsanalytiker och rådgivare

I Agendas partiledardebatt gick Sjöstedt, uppeldad av sin egen retorik om hur ”välfärdsoligarker” berikar sig på skattepengar, plötsligt till angrepp mot att KD-ledarens företrädare 2015 valdes in i styrelsen för vård- och omsorgsföretaget Aleris.

Busch Thor replikerade blixtsnabbt att hon föredrar politiker som skaffar sig en civil karriär istället för att som Sjöstedts företrädare vara ledig på skattebetalarnas bekostnad år efter år. En poäng, onekligen.

Men frågan förtjänar att tas på allvar. På senare tid har det blivit en allt mer populär ståndpunkt att politiska företrädare på hög nivå borde sättas i ett slags karantän (en aktuell utredning, SOU 2017:3, talar i termer av ”karens”, men i praktiken är det karantän) innan de får ta ett så kallat civilt jobb.

Annons

Annons

Det råder ingen tvekan om att det kan uppstå delikata situationer i övergången mellan politik och andra sektorer, på samma sätt som kan vara fallet när personer med värdefull kunskap går från ett företag till ett annat.

Men förslaget att införa särskilda karantänsregler har flera svagheter, och skulle i förlängningen vara till skada för demokratin snarare än stärka den.

För det första bygger det på en verklighetsfrämmande bild av hur relationen mellan politiken och samhället ser ut. I praktiken är svensk partipolitik sammanvävd med övriga samhället sedan lång tid tillbaka, karantänförespråkarna argumenterar som om en reglering skulle lösa upp dessa band.

Ta till exempel LO:s plats i Socialdemokraternas verkställande utskott och finansieringen av partiets verksamhet. Eller Miljöpartiets nära band till Naturskyddsföreningen. Innebär de att dessa organisationer har bättre insyn i regeringspolitiken än andra? Naturligtvis. Borde sådana relationer förbjudas? Givetvis inte. Det är naivt att tro att politiken kan skiljas från samhället i övrigt. Det är inte ens önskvärt.

För det andra bygger det på en minst sagt ofullständig bild av hur politiska beslut fattas och av beslutsfattandets olika roller. När karantän diskuteras gäller det i regel endast de högsta posterna, utredningen fokuserar på statsråd och statssekreterare.

Men i praktiken kan tjänstemän på lägre nivå ha minst lika värdefull information om kommande förändringar, politiska prioriteringar etc. Och vad gäller potentiellt affärskritisk information är det inte ovanligt att det är just juniora medarbetare som har mest detaljerad kunskap. Ska vi ignorera detta och reglera endast deras chefer, eller ska 25-åriga politiskt sakkunniga sättas i karantän efter något år i regeringskansliet? Karantän är ett minst sagt trubbigt instrument.

För det tredje bygger förslaget på en orealistisk bild av hur verksamheter utanför politiken arbetar för att påverka beslutsfattandet. Att som ideell organisation, storföretag eller konsult arbeta för att påverka politiken handlar inte om att ringa sina kompisar vid makten och inkassera tjänster. 

Kärnan i detta arbete är istället erfarenhet av politiska processer, förståelse för hur olika partier resonerar och detaljkunskap om de förslag som diskuteras. Efter att i cirka 25 år ha arbetat med att i olika roller påverka politiska beslut känner jag inte alls igen den bild av personliga maktrelationer och hemlig information regleringsivrarna tar sin utgångspunkt i. 

Svensk lobbying ser inte ut som i House of Cards. 

För det femte sker i debatten om karantänsbestämmelser en glidning mellan konfidentiell, potentiellt affärskritisk information och övergripande förståelse för hur svenskt politiskt beslutsfattande fungerar och politiker resonerar. 

Det förra är information som inte bör vara tillåten att använda hur som helst, på samma sätt som vad gäller insiderinformation i börsnoterade företag. Det senare är generell kompetens som före detta politiker och tjänstemän naturligtvis måste få dra nytta av i sina framtida yrkesliv.

Sammantaget skulle en karantänsbestämmelse för före detta politiker ytterligare öka avståndet mellan politiken och samhället i övrigt, i en tid då det är viktigare än på länge att minska detsamma.

Som jag skrev i min krönika den 4 maj har Sverige alla skäl att slå vakt om den höga tillit vårt land kännetecknas av. Därför är ökad transparens och öppenhet receptet på en bättre relation mellan politik och samhälle, inte isolering, karantänstider och stigmatisering.

Ju mer isolerad politiken blir från det övriga samhället, desto mer riskerar vi att underminera den unika svenska tilliten. Omsorgen om demokratin riskerar, med så trubbiga instrument som karantänskrav, tvärtom att skada den. Fler tidigare statsråd och politiska tjänstemän borde ha viktiga roller i det svenska näringslivet, inte färre.

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna