Om jag får tro min vän så bryr sig inte chefen om sin personal. Frågan "Allt bra?" tycks gå på autopilot. Det enda hon möjligtvis vill höra är ett lika snabbt och klämkäckt "Ja!" tillbaka. Hon vill inte veta hur det egentligen ligger till.

Vi pratar om ett tufft jobb i den offentliga sektorn. Personalen går på knäna och saknar ofta balans, stabilitet och struktur på arbetet. Men detta tycks vara helt ointressant. Nej, allt ska se bra ut. Allt är bra. I chefens värld. 

Strategin att måna om ytan och ignorera surdegar som jäser därunder är inte särskilt konstruktiv. Tvärtom. Jag hör på min vän att detta inte är någon frisk arbetsplats. Arbetet fungerar enbart för att de anställda rycker sig själva i hårbotten, biter ihop och står ut.

Vad händer när man befinner sig i en sådan arbetsmiljö dag ut och dag in? När man marineras i ett dåligt ledarskap. Ja, inte är det hälsobefrämjande, den saken är klar. Jag tror vi har olika motståndskraft mot destruktiva miljöer, precis som mot sjukdomar. En del kan klara det länge utan att påverkas på djupet. Andra måste lämna relativt snabbt.

Jag önskar att detta vore ett undantag som bekräftar den goda arbetsplatsen. Något ovanligt, något som en kompis kompis varit med om någon gång för längesedan. Men så är det ju dessvärre inte.

Jag tror att många av oss har varit anställda på dåliga arbetsplatser. Kanske är vi det själva just nu. Om inte så känner vi säkert någon annan som är det.

Hur blev det så här? Blir fel människor chefer? Eller blir man chef av fel anledningar? Är det så att hög lön, prestige och makt lockar mer än att kavla upp ärmarna och skapa förutsättningar för en bra arbetsplats?

Handlar det om att de flesta av oss är utbytbara? Att chefen inte behöver bry sig för det alltid finns någon annan som kan ta över? Eller beror det på att allt fler organisationer slimmas in absurdum, med arbetsvillkor som är bättre anpassade för robotar än människor? Jag vet inte.

Min vän kommer inte bli kvar länge till. Det som är så typiskt henne – kreativiteten, nyfikenheten, humorn och värmen får inte plats på jobbet. "Du skulle inte känna igen mig när jag är där", säger hon.

Jag tycker hon gör helt rätt. Bättre fly än illa fäkta. Det är inte värt att stanna i en sådan miljö. Jag kan inte heller komma på någon bra motåtgärd. Härda ut, vänta på bättre tider?

Nej, jag tror inte det. Det är inte värt att vänta på en förändring som kanske aldrig kommer.

Man har bara ett liv och är värd något bättre.

Jens Ekelund är redaktör på Realtid Karriär och utbildad livs- och karriärcoach.