Annons

Annons

Sitewide generic

Roland Poirier Martinsson:

Bobo_Karlsson.jpg

Skribenten och författaren Bobo Karlsson är krönikör på Realtid Helg.

Nattportieren – och flykten från skrivandet

Som skribent är man ofta på flykt. Tyvärr kommer man inte ifrån sin uppgift, som vid rätt ögonblick tack och lov övergår i ett mer njutbart smått extatiskt tillstånd. Ofta tänker jag på Jorge Luis Borges varnande men värmande ord, att läsande är en större konst än skrivande. Precis som han, hoppas jag att när man så småningom äntligen hamnar i paradiset, så visar det sig att det är ett bibliotek. Men under tiden finns det en annan hägring, en tröst att klamra sig vid – som en ’interzone’ – den att få bli nattportier.

Bobo Karlsson
Bobo Karlsson

Bobo Karlsson

är skribent och författare.

URBAN OBSERVATÖR  Nattportier… få yrken klingar så lockande, när man plågas och som skribent ska få ur sig något nytt. Tänk att få slippa att skriva. Att istället sitta i natten och läsa en bok, bara ha trevliga gäster. Senaste veckan har mina tankar irrat runt jorden. Till den ena väl insuttna hotellfoajén efter den andra. Saken blev inte bättre av att TV4 startade sin nya serie förra veckan, The Night Manager, byggd på John Le Carrés roman. Jag var fast fyra kvällar i sträck, samma sak denna vecka.

Vet inte vad det var, men första avsnittet, från hotellreceptionen på ett lyxhotell i Kairo, mitt under brinnande ’arabiska vår’ naglade mig fast vid tv-apparaten. Trodde jag att jag jobbade, fast jag låg i soffan? Nej, jag visste mycket väl att jag drömde mig bort, till min alldeles egen ’interzone’. Nej, nej, inte till något litet billigt Hôtel El-Muniria i Tanger, där William Burroughs nedgången av heroin, fick ur sig sin roman Den nakna lunchen.

Nej, lite bättre upp ska det vara. Halvsovande någonstans, i en tung gammal inredning. Omgiven av beresta, belästa, belevade gäster som sprider sin civilisation i natten. Och som kan få både dem och mig att räta lite på ryggarna, skärpa oss i natten, till en och annan vass replik, ett samtal som känns viktigt för civilisationen.

Annons

Annons

Vet inte varför, men det finns genast ett par adresser på Manhattans Upper West Side, som dyker upp i mitt minne. Nåja, jag skulle inte tacka nej till en viss nedsutten foajé i Rio de Janeiros bedagade diplomatkvarter. Ja, så skenar tankarna iväg till mina sargade hotell i Beiruts Hamra, som tävlar som grannar, vilka spioner som gått ut och in genom dörrarna. Och så min tröttaste reception i gamla bedagade Buenos Aires – men där jag tror det snarare var någon psykiatriker, som sökt mitt jobb.

Så är jag på mitt obskyra rock’n’roll motell med all sin värme mitt i San Franciscos värsting kvarter. Men allra helst tyr sig mina mörka stunder in i alla tänkbara vrår på de ’Weimarpensionat’, som varit berlinarna i mitt hotellhjärta.   

Nåja, nu ska jag ju försöka skriva, den brutala verkligheten tränger sig på. 

Första tanken går faktiskt till min allra första charterresa. Hade köpt en resa för 299 kronor – två veckor. Platsen var Magaluf på det då tämligen nyupptäckta Mallorca. Bussen rullar fram till hotellentrén. Redan innan jag stigit ur börjar jag ana oråd. Var det inte lite väl många cementblandare, lite väl mycket byggställningar runt hotellet? Guiden och chauffören får oss ut i mörkret och pekar mot entrén, där målarfärgen ännu ej torkat. Jag blickar upp mot taket, himlen och månen. Det nya hotellet är cirka 20 våningar högt.

Vid receptionen sitter en mycket bastant nattportier, en spansk dam som tar sig för pannan och oupphörligt utbrister: ”Alles ist verrückt, alles ist verrückt”. Vi cirka tio personer som valt detta hotell försöker förtvivlat lugna ner vår nattportier. Guiden har smitit med gästerna till det andra hotellet vid den andra stranden och sagt: ”Vi ses imorgon klockan 10 för lite information.”

Jag får min nyckel till mitt rum på våning 16. Först när jag trycker på hissknappen och hennes ”alles ist verrückt” ekar ännu högre i den betongigt icke färdiga foajén förstår jag vidden av hennes förtvivlan.

Hissen är inte installerad. 

Om jag säger så här. Så mycket spring var det väl inte i trapporna. Och när jag checkade ut efter två underbara veckor fick jag ett ovanligt snett men varmt leende. Och hon hade då fortfarande inte fått någon anledning att byta replik till de som då anlände.

Men min favorit bland nattportierer – och som alltid tankarna går till – är nog den unge mannen djupt inne i Amazonas. Som nyanländ till den lilla staden Altamira vid Xingu-floden – pyttestad med regemente, kyrka, telegraf – hade det förföriska namnet Bela Vista Hotel dragit till sig mina blickar. Det var två rum mot floden, två rum mot gården. En anställd som oftast sov, plus en tv-apparat som alltid var påslagen. Det tyngsta säljargumentet som fått mig att slå till var: ”Absolutely no mosquitos!” Mitt rum hade en säng, en kal glödlampa, plus en ovanligt äcklig blöt och fuktig matta, som jag omedelbart beslöt att flytta från golvet och mina fötter – till fönstret. När jag lyfter mattan lyfter samtidigt cirka 100 små ettriga ”absolutely mosquitos” 

Snabbt lämnar jag myggen och beger mig ut i natten. När jag går ut, syns inte en människa på hotellet. Bara tv:n är på. När ytterdörren slår igen konstaterar jag att min rumsnyckel inte har i det hålet att göra. Har stämt träff med kamraterna nere vid bryggan och serveringen vid den exotiskt enkla parken och dansen vid flodbädden, för att diskutera morgondagens färd in till den lilla indianstammen. Den tropiska natten blir som vanligt ovanligt sen. 

Efter sex timmars hjärngymnastik och lite stampa takten går jag ensam i mörkret tillbaka mot mitt natthärbärge. Känner mig obehagligt förföljd. Någon på en cykel är lite väl tätt inpå. Hastigt trampar han förbi, slänger sig av cykeln. Men jag inser att jag är framme vid hotellet. Han får upp dörren till hotellet och önskar mig plötsligt ”välkommen hem” med ett av de största och varmaste leenden jag skådat.  Det visar sig vara nattportieren. Han har suttit och vaktat mig, mina kamrater och våra pilsner genom hela kvällen. Som den ende anställde har han haft totalkoll på mig, sin ende gäst – agerat diskret bodyguard.

Väl inne rummet känner mig oerhört privilegierad bland mina myggor, min glödlampa, min säng. Jag hör hela tiden trygga små ettriga ljud från den påslagna tv:n i receptionen. När till slut det mediala bruset överröstas av några lätta mänskliga snarkningar från min alldeles egen nattportier somnar även jag. Aldrig har jag sovit så gott. 

Men där ska nog inte jag jobba.

Bobo Karlsson är krönikör på Realtid Helg. Hans senaste böcker – Urban Safari och Urban Safari 2 (Norstedts, pocket 2011 och 2014) – innehåller 24 storstadsporträtt. De senaste veckorna har det blivit mest ’input’, tidningar och böcker åter böcker. Personligt tips: How to talk about places you’ve never been, en bok om det så viktiga ’resandet från en fåtölj’ av Pierre Bayard. 

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna