Annons

Annons

Sitewide generic

Bobo_Karlsson.jpg

Bobo Karlsson, krönikör på Realtid Helg, har besökt Istanbul, Beirut, Damaskus, Kairo cirka 15 gånger. Kapitlen ”Istanbul – Cool melankoli” och ”Beirut – ett charmfullt helvete” finns i boken Urban Safari (Norstedts, pocket 2011) och är två av de tolv storstadsporträtten.

Istanbul – Midnight Express

Napoleon lär ha sagt att om hela världen vore ett land, så skulle Konstantinopel ha varit huvudstaden. Det är Istanbul som i dag är Europas storstad nummer ett – följd av Moskva, London, Sankt Petersburg – och så småningom lilla Paris. Invånarna i Europas metropoler är sanna européer sen långt innan EU var påtänkt – i dag snarare trots EU. I det europeiska ’stadslaget’ har Istanbul alltid haft en självskriven och kittlande plats som ett slags ’cosmopolite per preference’. I det europeiska ’landslaget’ däremot, har Turkiet ofta varit ”närmaste främmande”, ofta med en bisarr eller obehaglig berättelse, sann eller fördomsfullt diktad.

Bobo Karlsson
Bobo Karlsson

Bobo Karlsson

är skribent och författare.

URBAN OBSERVATÖR Tidpunkten för maktövertagande, militärkupper har alltid fascinerat mig. När militärjuntan slog till i Brasilien den första april 1964, ansågs det som ”det största aprilskämtet” i historien. Där låg glada oskyldiga cariocas på Copacabana och Ipanema, kletade in sig i sina sololjor, drack sitt kokosvatten. Nyhetsrösterna rasslade allt mer dramatiskt i transistorapparaterna, men alla trodde bara det var ett ovanligt slugt ”april, april”. Bom dia och tode bom satt inte lika fint nästa morgon. När grabbarna Fidel Castro och Che Guevara efter fem år, fem månader och fem dagar marscherade in i Havanna på nyårsafton 1959, så låg det något symboliskt storslaget i advokatsonens och läkarens skålande i Champagne på det bourgeoisiestinna, uppklädda, diamantglittrande Havana Hilton. Nästa morgon var det ’god fortsättning’ – och på den vägen är det för de djupt troende.

Istanbuls dramaturgi runt sina ständigt återkommande coup d’etat har något av ”In the Midnight Hour” över sig. Denna gång var regin extra stark med både kupp och motkupp i tät följd. Vem hade skrivit manuset, vem hade dragit upp riktlinjerna till denna nästan otroliga ’road map’ – segraren eller förlorarna?

I rask följd fick de spöklikt medeltida böneutropande imamerna massorna att lyssna och en halvt avsatt, nästan dödförklarad president, sina medborgare att stirra på sina pipande blinkande mobiler – och hans ettriga sms-uppmaningar. Detta var vår tids nya politiska ’Midnight Express’, ett möte i mörkret mellan öst och väst.

Annons

Annons

Säga vad man vill, men Recep Tayyip Erdoğan blev på sekunden vår tids främsta politiska drama queen.  Den som redan tidigare undrat både det ena och det andra – berättade aldrig hans mamma för honom att han var duktig? – blev nu besannad. Kunde han inte ha inkallat den rockande filosofen Slavoj Žižek som personlig konsult – innan han byggde sitt 1000-rums-palats och började skjuta ned ryska plan. Istället som över en natt kuppar han sig och Turkiet ut ur gemenskapen med sin militär, massarresteringar, hot om dödsstraff, undantagstillstånd, upphävande av mänskliga rättigheter. Än en gång blir gränser mellan demokratisk segeryra och euforisk lynchmobb allt suddigare. Listor på akademiker, domare, lärare, journalister fanns pedantiskt iordninggjorda. Halva den hårt arbetande befolkningen tycks var statens fiender.

Än i dag minns jag mina magknip ombord på planet för första resan Stockholm-Istanbul. Det rådde ambivalens kring vad som var rätt och orätt i såväl den komplicerade kurdfrågan som runt det omdebatterade historiska armeniska ödet. Men mest skrämmande för mig, men mindre uppmärksammad, var Turkiets egen ”kristallnatt” nu i modern tid. Den sjätte september 1955 attackerade en turkisk pöbel – organiserad av det styrande politiska partiet och regeringen – de grekiska stadsdelarna i Istanbul. Över 4 000 grekiska butiker, 110 grekiska hotell, 70 grekiska kyrkor, 30 grekiska skolor och 20 grekiska fabriker slogs sönder och plundrades under nio timmar innan polis ingrep. Präster misshandlades, kvinnor våldtogs, kyrkogårdar vandaliserades, män fick byxorna neddragna och blev tvångsomskurna. Cirka femton personer avled av misshandel eller mordbrand. Även judisk och armenisk befolkning och egendom utsattes för attacker. Grekerna flydde förstås hals över huvud rädda för sina liv och sin framtid.

Den grekiska befolkningen, i detta så ofta så kallade mångkulturella och kosmopolitiska Istanbul, sjönk snabbt från en gång 150 000 till omkring endast 2 000. Bara 3 000–4 000 greker har sedan dess och fram till i dag dristat sig till att återvända. Först på senare år har klimatet mellan de två nationerna mjuknat. I Istanbul blev en stor fotoutställning om det inträffade startsignalen till en kollektiv skuldmedvetenhet och en viss officiell ursäkt.

Det sägs att öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två. Fast en hel värld står ju upp och nästan skriker: ”Här i Istanbul möts de.” Tänk det tycker inte jag. Det är väl snarare så att här är inte öst öst och här är inte väst väst. Och det är de två lite utslätade världarna som möts. Två kontinenter ’lagom’ – Europa fast ändå inte, Orienten fast ändå inte – det är de två magiska myterna som här har sin stora mötesplats och metropolis. Och trivs väl hyfsat ihop efter att alla de som inte riktigt passade in flydde, kördes bort eller slogs ihjäl. De som är kvar och skulle kunna störa i idyllen med sin religion eller sina åsikter i övrigt har man ganska skickligt lagt locket på för. 

Så har Istanbul sakta men säkert genom århundraden byggt upp sin alldeles egen befolkningssammansättning. Där finns blod från någon ungersk baron eller köpman från Venedig. Här finns blonda hårsvall med de brunaste ögon. Korpsvarta hår med en blåögdhet av sällan skådat slag. Skinnet spänner från slavättlingarnas kaffebruna till den blekaste nyans från en svensk soldat.

För den som snabbt blir mätt på rockband, topplistor och det globala technodunket gäller det att hålla ögon och öron öppna efter heta lokala förmågor. Vid ett av mina besök var de lite psykedeliska, kabaréiga och totalt vilda Baba Zula med sina magdansöser lokal extas på magisk kultnivå. Den mest hatälskade politiska rapparen och hiphopartisten Ceza tog plats i etern med sin ”Holocaust”. Ett av de heta kurdiska namnen var folkrocksångerskan Aynor Dogan med sin ”blues från bergen”. Hittar man rätt ingångar i Istanbuls kreativa musikaliska kittel så kan en natt bli en unik odyssé genom det turkiska, kurdiska, armeniska, arabiska, judiska, romska – och kanske en dos av lite grekisk revansch.

Första mötet med Istanbul blev för mig en kick i cool melankoli. Jag hade lyckats få ett rum på gamla Pera Palas Oteli innan upprustning ens var påtänkt. Det rann ett brunt vatten ur alla kranar och jag låg fullt påklädd under dubbla täcken och hackade tänder. Mina näsborrar vibrerade hela tiden av en obestämbar doft som tycktes vilja lämna mattor och väggar. Var det cigarr, var det svett, var det parfym, var det en doft av historiska kärleksakter och sinnliga frukostar? Vilket håll jag än försökte gå åt på kvällen hamnade jag på i stort sett helt mörka gator, där i stället enskilda fönster, eller röster som närmade sig i natten, blev min vägledning rakt in i det okända. 

Glömmer aldrig min första ’timmen blå’, rusningstrafiken, när allt blev som en myrstack. De gigantiska världsberömda moskéerna och deras yngre babypolare runt om i kvarteren börjar sitt religiösa bröl från alla minareter. Bilarna tutar gnälligt som i förtvivlan, båtar tutar som alltid mer frimodigt och friskt. Gatuförsäljarnas röster når extatisk klimax. Fiskkrogar, kaféer och skivbutiker som basunerar ut turktoppen och magdanslistan.

Trängseln i vattnet är minst lika stor. Sävligt stånkande ångbåtar sveps in i sin mörka böljande rök, måsar skriker och dyker ikapp. Rostigt puttrande fiskeskutor vet sitt värde, energiska taxibåtar lyckas inge ett slappt och slitet lugn. De smygande sluga ubåtarna tycks på utdöende, oförskämt sprakande lyxkryssare blir i stället allt vanligare. Alla färjor på sin tradiga lunk kors och tvärs är motsvarigheten till andra städers tunnelbana. Samtidigt ligger gamla pensionerade lastfartyg och vältrar sig som stora valar. Det stönas, knuffas, tutas och styrs rätt här vid det våldsamma mötet mellan Bosporen, Gyllene Hornet och Marmarasjön.

Det är här ögonen fuktas första gången och Istanbul gör sin rispa i ens själ.

Hur historiskt tungt, hur melankoliskt gripande, hur modernt sjudande, hur kosmopolitiskt spännande, hur i stunden hett och fåfängt eller bara ogenerat ocensurerat mänskligt Istanbul än är, så kommer man inte ifrån det stränga nationalistiska draget. Ibland är det som om hela landet inklusive metropolen Istanbul parallellt med sina ekonomiska framgångar hamnat i en nationell politisk tvångströja. 

Allt beror förstås på Mustafa Kemal Atatürk, den stora landsfadern. Kanske den man som mer än någon annan totalt och drastiskt har lyckats förvandla ett land och ett folk in i märg och ben – och som för evigt. Kan man göra annat än att bli imponerad av hans verk: att utan nämnvärt motstånd övertyga ett land att skjuta religionen åt sidan, ändra språk och alfabet, övergå till gregoriansk almanacka, kasta nästan alla sina kläder, seder och bruk och i stället sträva mot det europeiska, som enligt Atatürk stod för upplysning och utbildning – en kamp för att turkarna skulle bli ett sekulärt framgångsrikt enat folk.

Nästan varje liten krog och taverna tycks ha tre saker på väggen: ett citat från koranen, en halvnaken dam och så ett gulnat foto på Atatürk. Han skapade den moderna republiken Turkiet 1923 och är fortfarande den stora idolen. Atatürks viktigaste beslut var att separera religionen från staten. Många av hans lagar fick till en början rent komiska effekter. 1925 införde han ”den nya hattlagen”, vilket innebar att den vid bönen så praktiska fezen förbjöds. Bristen på västerländska herrhattar var till en början katastrofal. I Istanbul sågs därför många män spatsera runt i kvinnohattar, vilket då plötsligt blev mer manligt än att gå barhuvad. Kvinnorna fick inte längre vara beslöjade, och samtidigt fick de en mängd demokratiska rättigheter långt före sina systrar i England, Frankrike och Italien.

För att markera att det nya Turkiet inte var baserat på en gammal dynasti, ett försvunnet imperium eller religiös tro flyttades huvudstaden bort från Istanbuls historiska bitvis korrupta maktsfärer till den mer kontrollerbara landsortshålan Ankara. I denna nya nationella identitet fanns inga referenser till blodsband eller etnicitet. Allt sådant försvann och en ”turk” blev en som ville vara med i det nya Turkiet.

Men Atatürk var knappast en passionerad sekulär som en Edward Said, utan dogmatisk och auktoritär. Vissa åsikter om staten, disciplin med mera påminner i sin omänsklighet om fascismen. Kanske var det just därför han lyckades med sitt stora projekt, menar många. Om man passerar Istanbul den tionde november något år gäller det att vara lite morgonpigg. Exakt klockan 09.05 tjuter sirener över hela staden. I skolor och alla offentliga byggnader hålls en tyst minut. All trafik stannar mitt i rusningstrafiken, förare kliver ur sina bilar. Och alla erinras än i dag om Atatürks bortgång denna dag och detta klockslag 1938.

Kommer man i stället den nittonde maj firas årsdagen av inledningen av Atatürks framgångsrika kamp mot den grekiska ockupationen. På idrottsanläggningar runt om i Istanbul defilerar då ungdomar med stora porträtt av sin landsfader under nästan stalinistiska former sjungande ”ungdomens marsch”. För oss svenskar kan det dock få ett lätt komiskt drag eftersom melodin är ”Tre trallande jäntor”. Den snoddes av en ung turk som fått gymnastikdirektörsutbildning i Stockholm på 20-talet. 

Få städer och länder har stått och dallrat på gränsen mellan total frihet och att ryckas tillbaka till det auktoritära som Istanbul och Turkiet av i dag. Där man får hoppas att det mänskliga, demokratiska, mer frispråkiga och vilda segrar över den skitnödiga statsapparaten, den stränga militären, den humorlösa inställningen till den egna nationens särdrag – och det nästan elaka draget från byråkrati och domstolar. 

När man tack vare Atatürk då och då ser skylten med den roliga texten Ne mutlu Turkum diyene (fritt ungefär ”jag är så glad att jag är turk”) önskar man att ordspråket äntligen ska förverkligas, för första gången, fullt ut och på riktigt. Så att den av Orhan Pamuk så omhuldade kollektiva melankolin, hüsnün, lättar något och ett brett leende kan sprida sig i fler gravallvarliga ansikten. Och Istanbul kanske rent av slipper att ständigt ge ifrån sig sin mångtusenåriga suck. 

Timmen i natten är sen och jag drar en lättnadens suck när jag kommer ut på det stora livliga ströget och paradgatan Istiklal Caddesi. Jag har precis slingrat mig ur greppet från några alltför för svårmodiga pratsamma politiska nattsuddare inne på sidogatan Imam Adnan Sokak, Minnesbilden är tungt gammalt vänstersnack med ordet ”Marx” som ett av de mest frekventa, intensiv nikotinfärgad kafémiljö och svartvita bilder på väggarna.

Nu viker jag dumdristigt in på en ny spännande tvärgata i ett av alla dessa charmigt labyrintliknande kvarter i Beyoglu. Jag är någonstans vid gatstumpen Nevizade, små intima kaféer lutar sig nästan mot varandra. Snabbt pustar jag ut med ytterligare en skummande öl i handen.

 I nästa sekund vänder sig bordsgrannen mot mig och jag inser snabbt att jag är tagen för att vara från USA på grund av mitt språkbruk vid beställningen. Blicken är ganska hård och orden biter: ”Tycker du att vi turkar är så vidriga, sadistiska och hemska som vi framställs i er Midnight Express?”

Diplomatiskt försöker jag slingra mig ur diskussionen och säger ungefär: ”Numera vet vi väl alla att Oliver Stone är en överdrifternas man som kanske inte ens tvekar att ljuga för att göra en bra film eller få igenom sina åsikter.” Mannen mjuknar och säger att alla skådespelare i filmen var greker och armenier som älskade att framställa turkar som svin. Och där har han helt rätt.

Jag försöker lätta upp stämningen med att säga: ”Analsexscenerna skrämde ju vettet ur filmpubliken på 70-talet. Det blev ’bara i Turkiet!’ I dag vet alla att det är som allra vanligast i amerikanska fängelser, eller kanske rent av i amerikanska armén. Tv-serier som Point Break har till och med inlett nya tittarskaror i frestelsen i dagens mer porriga samhälle.” Men först när jag dragit upp några svenska träningsläger inom ishockey går han med på att lämna ämnet – som icke-turkiskt.

Diskussionen förs på stapplande engelska och plötsligt mörknar hans ögon och han frågar: ”Tycker du att det turkiska språket platsar i Europa, eller tycker du att franska, spanska, tyska, engelska är mer europeiska?” Nu blir jag lite nervös men lyckas ändå få ur mig att varken finska, estniska eller ungerska är väl vad jag menar med direkt europeiska språk, men att finnar, ester och ungrare självfallet är lika mycket, eller lika lite, européer som vi svenskar.

Då trillar förstås huvudfrågan ner om Turkiet ska vara med i EU, om Turkiet är en del av Europa. Nervöst försöker jag mig in på ett sidospår: ”Min passion är storstäder, för mig är Istanbul en del av Europa, men resten av Turkiet är självfallet en del av Asien, men som förmodligen bör få vara med i EU.” Han undrar då lite lömskt varför jag tycker att ett asiatiskt så gott som helt muslimskt land ska vara med i EU. ”Ni har ju varit med i Europarådet sen efter kriget, anses som en hörnsten i NATO och är skyldiga att försvara Europa, ni spelar med i Europa i EM i fotboll och vinner ju då och då Eurovisionsschlagertävlingen till allas förtjusning. Att då inte få vara med i EU gränsar väl till hyckleri på högsta nivå.”

Så drar han förstås upp den armeniska frågan, som jag själv inte tycker är så svart eller vit som den framställs, vill slingra mig ur, orkar bara inte den debatten två på natten. ”Det handlar om att kunna be om ursäkt, göra upp med sitt förflutna. Se på tyskarna, de har ju vunnit tillbaka alla sina fiender”, försöker jag. Han kontrar naturligtvis med Frankrike och Algeriet och undrar om de gjort upp med sitt förflutna och varför de anses så extra kultiverade. Så skrattar han åt mitt påstående: ”Om Frankrike vunnit slaget om Alger, så hade ju Algeriet i dag varit det största landet i EU, för i det förljugna Frankrike finns ju inte kolonier, bara nya landskap i det lyckligt civiliserade moderlandet.”

”Så du litar på oss turkar”, frågar han glatt. 

”Man ska alltid vara mer kritisk mot sig själv än andra”, kontrar jag och trasslar in mig i svensk neutralitet. ”Våra tjusiga statsministrar och utrikesministrar sade till sina väljare att vi var neutrala och alliansfria, men lämnade ut all militär information till USA och England. Men tack vare att storspionen Stig Wennerström – i hastigheten kallar jag honom ”an officer and a gentleman” – lämnade ut samma saker till Sovjetunionen, så blev vi i realiteten trots allt ”neutrala”, för något år. Han fick livstid, politikerna blev landsfäder och är beundrade än i dag.” I samma stund inser jag att jag bör vakta min tunga, tagit mitt sista glas. Min bordsgranne har redan inlett en debatt om ”slöja eller inte slöja” med en kvinna vid bordet bredvid.

Snabbt är det nya tider i Istanbul. De burgna turkiska familjerna har storsatsat på tre nya museer i världsklass. Den genom läkemedelsbranschen så rika familjen Eczacibasi har investerat i Istanbul Modern i en lagerlokal vid hamnen. Familjen Sabanci har skapat Sakip Sabanci-museet som lanserades 2002 med en stor Picassoutställning. Och bakom Pera-museet som också öppnade 2005 står familjen Kiraç, som äger Turkiets största företag. Här får man bland annat en unik inblick i det osmanska överklasslivet. Museet är inrymt i en vacker 1880-talsbyggnad i Beyoglu som tidigare var Hotel Bristol. Två stora turkiska banker, Yapi Kredi och Garanti, har satsat hårt på galleriverksamhet. Det känns som ett väloljat maskineri från regimen: de rika, näringslivet, krögare, designer, klubbägare och musiker samverkar för att lyfta Istanbul upp som ur ett glömt gammalt bakvatten in i en modern värld.

Sugs man med i allt detta så får man regelbundet sina pro-europeiska teorier om Istanbul bekräftade i artiklar i alla ledande liberala internationella medier. Inför ett av mina besök, så dök ett nummer av Newsweek(2005) upp med artikeln The coolest city in Europe, vilken för många blev startskottet för en ny långvarig flirt och entusiasm runt Istanbul. Och simsalabim, nästan som efter en snitslad bana,  blev Istanbul Europas Kulturhuvudstad år 2010 – med en självskriven plats i EU? 

Hela debatten om medlemskap i EU, där en önskan om att än mer närma sig Europa var också länge demokratiskt folkligt förankrad – men allt polariserades snabbt. Till slut framställdes det av motståndssidan snarare som något geopolitiskt rävspel, som om allt vore riggat av Istanbuls europeiserade överklass, ett påhitt från Israel, regisserat av CIA eller ett krav från NATO. Samtidigt som motståndet och mothuggen från somliga europeiska länder lätt öppnade portarna till en nästan medeltida rasism och fördomar om turkar.

Och nu är vi där igen, året är 2016; spelplats Istanbul. Men skillnaden är stor, inte bara den att Turkiets extrema geopolitiska läge plötsligt accentueras å det grövsta.

Runt Svarta Havet har man grannarna Bulgarien, Rumänien, Ukraina, Ryssland och Georgien. Österut och söderut kommer Armenien, Iran, Irak och Syrien (listan tål att läsas ett par gånger). Många bankar på dörren och vill vara med – inte bara med kyliga vindar och lite årlig snö – utan även med konflikter, krig, flyktingar.

Samtidigt som Turkiets tonläge blir alltmer aggressivt, Erdoğans uttalanden hotfullt psykopatiska, där diplomati tycks vara tabu och skräcken för lynchning, dödsstraff, barbari dallrar över Bosporen – så framstår samtidigt Europas hållning som alltmer menlös, apatisk för att inte säga narkoleptisk. Men vad annat är att förvänta sig av en kontinent så utan sammanhållning och civilkurage, plus helt utan inre moral och en uppfattbar civilisationskod.

Att samtidigt ledande ekonomer i internationella medier uttalar sig om hur valutan ”euron” snarare splittrar Europa på ett farligt sätt än förenar. Det så frekventa tugget om EU:s ”fredsbevarande” effekt under 70 år klingar allt falskare. För det första var det ju fred i nästan 45 år för att Sovjet och USA under det Kalla Kriget stod öga mot öga med sina kärnvapen. Ju mer man läser om EU:s ursprung och brevväxlingar, desto mer har det med ”krig” att göra. Var det i själva verket inte Frankrikes rop på ekonomiskt stöd från Tyskland i Algerietkriget, som lade grunden till allt.

Här står vi nu med ett ”nytt Europa”, en hel skara med länder, alla med sina skavanker och grova förnekelser – från kolonialkrig, inbördeskrig, fascism, påstådd neutralitet, grymma etniska utrensningar, massgravar, pogromer. Där det väl egentligen bara Tyskland som gjort upp med sitt förflutna på ett kraftfullt sätt.

Och därmed gjort Angela Merkel till nästan den enda som har ’tolkningsföreträde’på ett anständigt och kraftfullt sätt i hela Europa. 

Så varför inte börja med ett grandiost ”Försoningens år” över hela Europa. Att Balkanstaterna äntligen gör upp med varandra och all skit som gömmer sig där. Att parterna i det spanska så infekterade inbördeskriget vågar slå sig ner, höjer ett vinglas, pratar ut, att vi gör upp med vår falska skit under kriget, rasbiologiskt institut och annat… och att Frankrike sträcker ut en stor och tydlig hand över Medelhavet till Algeriet…

Men varför inte börja i Belgien och Bryssel. Det pratas ju så mycket om vilka statyer som står kvar, eller reses, i öststaterna. Mig veterligen så är Kung Leopold, den kanske grymmaste slaktaren av dem alla (Belgiska Kongo), kvar på pedestal i Bryssel. Behåll en ”Leopold”, och ställ honom inom kissavstånd från Manneken Pis, den lille pinkande pojkstatyn med världsrykte. Där kan EU ha sin skampåle – även placera en Putin och en Erdogan!

Plus någon av Europas egna, typ Ungerns Viktor Orbán.

Men hur Europa ska få till det med sin själ, sitt hjärta, sin plånbok tillsammans med en utpressande gangster överstiger förmodligen de flestas fattningsförmåga. Steg ett är nog att inse att cirka en miljon flyktingar till en kontinent med en halv miljard människor är ingen ”massinvandring”, snarare som en ’piss i Mississippi’.

Det hör ju till att ha en ”enligt vanligtvis välunderrättade källor”, i de flesta korrespondentstäder är det en taxichaufför. Under inbördeskriget i Beirut var det inte sällan en trespråkig bartender. Jag går ned till min korvgubbe i Gamla Stan, luskar lite lätt in i framtiden. Mitt enligt välunderrättade… blev grymt:

”Libanon var förlovningsfesten, Syrien bröllopet. Turkiet blir begravningen."

Bobo Karlsson, krönikör på Realtid Helg, har besökt Istanbul, Beirut, Damaskus, Kairo cirka 15 gånger. Kapitlen ”Istanbul – Cool melankoli” och ”Beirut – ett charmfullt helvete” finns i boken Urban Safari (Norstedts, pocket 2011) och är två av de tolv storstadsporträtten.

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna