URBAN OBSERVATÖR Så har då de stora orden, de vackra orden, de tomma orden, flosklerna, utväxlats mellan nationalstaterna; stora stygga USA och lilla evigt kaxiga Kuba. Medierna går upp i varv som smöriga pr-byråer för något som inte finns, artiklarna går att räkna i tusental, alla de stora elefanterna flygs in, ler artigt. Påven, Obama och Rolling Stone har gjort sitt bästa, ambassader har öppnats. Sen kommer analysen på sida upp och sida ner; att ingenting har hänt sen förra gången de var där. Jo, folks vikt har gått ner, alla oliktänkande fängslas fortfarande, fler har flytt det senaste året än någonsin, fyra hotell ska öppnas. Det enda kubanerna har kvar att sälja är sina kroppar. 

Jag har bara varit en gång i Havanna, för cirka 15 år sedan. Det var lite samma sak då som nu. Medierna hade alla varit på plats; Europas och Amerikas alla tunga seriösa dagstidningar, plus Time, Newsweek, Der Spiegel, samt National Geographic och hela resemaffian – alla bara öste på. Vanity Fair och Rolling Stone stod i kö för den stora Castro-intervjun. Ryktet lät påstå att Fidel Castro skulle öppna upp… I Vogue och all världens modetidningar hoppade modellerna på Havannas gator och Kubas stränder. Sagan om ”det nya Kuba” såg inget slut. Enligt medierna gungade Havanna mest förföriskt och oanständigt av alla storstäder, dess nattliv gick inte att jämföra med något annat. Inget tragiskt horeri eller vulgoturism runt kitsch misslyckad kommunism fick störa i idyllen.

Till och med jag tog mig samman och drog dit lätt pirrig, året var 2000. En kamrat från Stockholm fanns på plats, som via ’inside connections’ i regimen fått tillstånd att bedriva ’kreativ business’, ha anställd. Precis när jag landade hade Fidel Castro hållit sitt berömda tal ”40 år efter revolutionen” – som var som en klubba i huvudet på allt det mänskligt roliga. Havanna släckte ned mitt framför min nos. Ingen under 35 år, som inte bodde eller arbetade inne i Havanna, hade rätt att vistas där. De ansågs alla som prostituerade på grund av ålder och den adress de befann sig på. Att prata med en turist eller utlänning kunde snabbt leda till arrestering.

Men ’min man i Havanna’ såg hela tiden ljuset i mörkret, hade inkvarterat mig på ’Vetenskapsakademiens pensionat’ bland märkliga övervintrande forskare från Östeuropa. När jag första dagen kliver ut genom dörren, möter solen, sneddar över gatan, mot ’dollarhotellet’ mitt emot och raden av de så välbekant färgglada taxibilarna, så öppnar en chaufför bagageluckan, visar mig sitt sortiment av cigarrer och vill sälja. Som icke rökare var det inte det första jag var sugen på, jag vill in och äta lunch. Snabbt erbjuder taxichauffören mig påfluget att hoppa in i taxin, åka till en ’kubansk vacker kvinna’, skrattande nobbar jag även detta anbud. Som då snabbt byts mot ett förslag på ’stilig kubansk pojke'… När han inser att det är mat och hunger som styr mina steg, så svänger snabbt erbjudandet till ett ”kom med hem till mamma, hon lagar Havannas bästa pasta”. 

Det tog inte många kvällar förrän jag tröttnat på de Kubakramande busslasterna i Hemingways och Che Guevaras fotspår. Min vana trogen drar jag mig som alltid ner mot hamnen, tills det lyser i fönstret på en liten bar. Jag kliver in och pekar pavlovskt på en av ölflaskorna. Cirka tjugo grabbar och farbröder reser sig mangrant, vänder sig mot mig. En av dem kliver fram, placerar sitt ansikte en centimeter från mitt och ryter så saliven stänker: ”Stick åt helvete jävla gringo, gå tillbaka och drick din förbannade Heineken på ditt dollarhotell.”. Först då inser jag att de var tjugo stycken som skulle dela på kanske tio öl och fem ägg. Och att jag lismande kamratligt ser ut som om jag tänkt smälla i mig två–tre av de ölen. Så nära stryk har jag aldrig varit i en storstad. 

Så jag håller mig i några dygn till ’min man i Havanna’. Följer med till små charmiga kubanska bistroer i olika villor och lägenheter, paladares. Han tar mig också med till pråligt kitschiga Tropicana, natthaket à la Las Vegas och Moulin Rouge där balettflickorna lyfter på benen som om ingenting hänt, gärna med en takkrona på huvudet. Partieliten, nomenklaturan, de trogna eller falskt trogna journalisterna, skådespelarna, idrottsmännen… alla verkar trivas bland champagne, coca-cola, dollarturister – och har tydligt parkerat sina tjusiga bilar. Runt hörnan gapar hyllorna tomma i en butik för dem som har den lokala värdelösa valutan. Många påpekade mer än gärna att de torkade sig i häcken med det till språket stenhårda partiorganet, men som var tryckt på det rätta mjuka pappret.

Mina tankar gick ofta till hårda minnen från Miamis och Floridas stränder dit båtflyktingarna kom, precis som de i dag anländer till Grekland och Italien, efter en färd på det öppna havet på cirka 30 mil (Miami), 15 mil (Key West).

En av de största flyktingchockerna var när Castro helt sonika beslöt sig för att de som ville kunde ’dra åt helvete’. Alla som kunde fixa en båt drog. Många fattiga som inte längre orkade få ihop till maten stack. Då tömde Fidel även fängelser på sina tjuvar, mördare, våldtäktsmän samt sopade gatorna rena från ’bögar och transvestiter’, plus tömde mentalsjukhusen. Mitt mest fasansfulla minne är unga prostituerade av alla könen fyllda med brännmärken. De hade fått paradera mellan fimpande soldater, när de gick ombord på båtarna. Från den kubanska landsbygden kom de svarta utblottade lantarbetarna på enkla farkoster gjorda av bildäck och plank. Många drunknade i stormarna eller åts upp av hajar. De får väl betraktas som ett av historiens mest chauvinistiska ’förakt för de svaga’ som ägt rum. Renläriga marxist-leninister flinade förstås och tyckte det var ett smart drag och rätt åt USA. Men Miami och Florida klarade av Mariel Boatlift med hedern i behåll. Och blev en ny och bättre stad.

Hur kunde detta pågå år efter år och med Fidel Castro som en stor idol i vida och etablerade kretsar under 60-, 70-, 80-tal, hos vissa än i dag? Personligen ser jag bara ett svar och vill jämföra med skräcken runt ISIS. Nu pratar ju alla länder om ’utanförskap’, jagar några tusen radikaliserade med ljus och lykta. På den tiden kom de radikaliserade istället från ’innanförskapet’. Helvetet lärdes inte ut i moskéer utan på ledande universitet. De som utgjorde hejarklacken förföljdes knappast. De fick sedan ledande positioner både inom media och på hippa coola börsföretag. Det som kommer från Söder och Vasastan och inte från Hjulsta eller Rinkeby, från Saint-Germain-des-Prés och inte från Clichy-sous-Bois, kittlar mer än skrämmer. Läkaren Che Guevara och advokaten Fidel Castro blev för de flesta trots allt lite spännande ’innerstadsgrabbar’. Och det som från början 1964 i Berkeley och 1968 i Paris var starkt politiskt, blev sedan mer och mer en personlig revolt för de högutbildade-högavlönade-högmissnöjda. 

Vad många i dag glömmer, eller förtränger, är att Kuba efter Andra Världskriget och under 50-talet hade en blomstrande ekonomi och ingick i ’klubben’ USA-Kanada om man blickade norrut – och var på samma nivå som Argentina och Uruguay om man blickade söderut. Havanna var en sjudande metropol som styrde och ställde i Karibien och hade täta merkantila förbindelser med främst Miami-New Orleans-Mexico City-Panama City. Inte minst var Kuba självförsörjande plus en stor exportör med sitt jordbruk. I dag är allt förstört, nedlagt, konkursat. Man tvingas köpa sina bönor från Kina och ris från Vietnam.

Men i dag är det Miami som axlat rollen som inte bara ’kung i Karibien’ utan lite av huvudstad för Latinamerika. Här ligger många huvudkontor och banker för Latinamerika, de anställda och familjerna har Amerikas säkerhet, förmåner – men talar flytande spanska och engelska, kan kulturerna. Den konkurrens man har om etableringen får man främst från Madrid och São Paulo. Titta på kartan och få en lätt chock; tropiskt toleranta Miami sticker ut som ett pekfinger rakt i Karibiska havet längre västerut än Panama City och söder om San Diego.

Halsbrytande teorier som hettade upp debattsidorna under lång tid finns i The nine nations of north America av Joel Garreau. Han påstår att Kanada, USA, Mexiko och de karibiska örikena inte existerar på det sätt vi tror. Istället finns det nio andra länder, som vart och ett binds samman av kultur, människor, ekonomi, språk, historia och mat. Här är Miami huvudstaden i landet, eller snarare öriket, ”The Islands”, som sveper fram över hela Karibiska havet, men som även omfattar norra Venezuela och Colombia, plus spetsen av Florida. Det övriga Florida med Orlando ingår istället ekonomiskt, kulturellt, klimatmässigt och mänskligt i landet ”Dixie” med Atlanta som huvudstad.

Och vilka är det som styr och ställer från Miami? Jo, det merkantila kluster, de entreprenörer och den utåtriktade borgarklass, som direkt steg iland med båtar eller landade med flyg, många redan dagarna innan Fidel Castro och Che Guevara gjorde sin entré i Santiago och Havanna på Kuba.

Miamis stadspolare heter Port-au-Prince på Haiti och Managua i Nicaragua, pendeltrafiken tycks som mest frekvent till Caracas, Bogotá och Rio de Janeiro. Hat och kärlek riktas främst mot Havanna. Vill man inse betydelsen av den gamla legendariska duon Miami och Havanna kan man bege sig till kyrkogården vid Woodlawn Park, där tre kubanska presidenter är begravna. En kort promenad därifrån ligger huset där advokaten Fidel Castro började samla in sina första dollar till revolutionen. Går man bara ytterligare några kvarter når man monumentet till minne av dem som snopet stupade vid Grisbukten.

Värmen, hettan, intrigerna, drogerna, pengarna, kubanerna – bara känslan av att något är på gång, att något nytt viktigt ligger i luften just här, lockar många av de stora pennorna. Vassa Joan Didion följer de kubanska politiska tentaklerna i sin Miami. Var det verkligen så att staden svävade fritt och oskyldigt där nere nära övärlden? Har inte Miami rentav en stenhård men osynlig koppling till en annan stad: Washington? Dyker inte namnet Miami – gärna via en kubansk klick – ständigt upp i ljusskygga politiska sammanhang: mordet på president Kennedy, Watergate, Gary Harts fall, Reagans Irangate? Och nu på senare år är det förstås aktuellt i samband med George W. Bushs berömda valseger, med hjälp av ett påstått elegant litet valfusk just i Florida. 

Miami har länge lockat med nya pengars dekadens; det är rumba och rock’n’roll, Cuba libre och krabbklor, kokain och calypso, bomber och Bacardi. Med allt från svartaste voodoo till blondaste surfing har man utvecklat en kultur som speglar de ständigt skiftande invånarna. En perfekt grogrund för skära lögner och rosa drömmar. Detta och Miamis nya inslag av miljardärer som blandas med allehanda etniska spänningar skildras nästan extatiskt stilistiskt i Tom Wolfes senaste roman Back to blood. 

Men vad i herrans namn har detta med dagens Havanna att göra. Jo, för bitvis är det en del ur denna ’kreativa ekonomiska klass’ i Miami, som ska lockas tillbaka till Havanna, få hjulen att snurra igen. De gamla bittra ärkekonservativa och neoliberala – Batistas vänner – kan vi glömma. Medan många i den yngre generationen, som är socialt liberala, drömmer om sitt älskade Havanna på ett nytt sätt och stödjer dagens ’öppning’.

När New York var ’down and out’, reste sig ur konkursen på 70-talet, fanns det stadsforskare som pratade om ett ’kitt’ eller en ’elit’ på 5.000 personer på Wall Street som kavlade upp skjortärmarna. De hade de rätta ingredienserna, utgjorde själva bränslet, briljansen och magnetismen för all internationell kunskap, initiativ, fantasi, stimulans – och har därmed skapat en boom inom business, medier, kultur och service. Dessa 5.000 drar i sin tur med omedelbar verkan till sig 50.000 av världens vassaste armbågar i ett tiotal branscher. 

På samma sätt fick ju tusentals unga igång hela stadsdelar i ett konkursat Buenos Aires. Samtidigt som arbetarna startade fabriker och företag som ägarna flytt ifrån, började byta varor med varandra, skor blev bröd.

Får man önska något är det att några av världens mest kunniga borgmästare får bilda ett ”Havanna-team”. Att Berlins Klaus Wowereit som drog många till sin stad på temat ”fattig men sexig”, att Barcelonas Pasqual Maragall som lyfte staden upp från sjaskig hamnstad till hetast i Europa, att Madrids kvinnliga borgmästare Manuela Carmena med sitt progressiva program i dagens hårda tider, att alla de kreativa hjälporganisationer som tog tag i New Orleans efter orkanen Katrina, många med de största Hollywoodnamnen i ryggen, får samla ihop sina erfarenheter… men att någon i Havanna bjuder upp till dans, självfallet med hjälp av en skicklig fixare från Miami, en äkta cabrón, som man säger i Havanna.

Men först måste förstås den sege elake Fidel få tyna bort, kanske även brorsan. Precis som det var med Franco i Spanien.

Apropå bojkott – politisk bojkott, mänsklig bojkott? För mig går människorna i staden före landets diktator, en militärjunta eller allmänt galen lagstiftning. Jag tror att de flesta vill att vi ska komma. De får bara ett ännu större helvete utan besökarna, resenärerna. Om invånarna själva demokratiskt valt en illasinnad regim kan förstås allt komma i en annan dager. 

Juan Goytisolo, Spaniens kanske mest betydande penna– om man litar på Mario Vargas Llosa och Carlos Fuentes – bröt ju till slut med det spanska kommunistpartiet när han insåg att de inte lyckades avsätta Franco. Han menade att moderniseringen av Spanien istället skedde via de två miljoner spanjorer som bodde utomlands och att femton miljoner utländska turister ändrade hela samhället med sina vanor och sin frihet redan på 60-talet. 

Så beställ din biljett, gör lite revolution. Det är ju inte bara vi som förändras, när vi reser.

Bobo Karlsson, krönikör på Realtid Helg, kommer återkommande att skriva lättsinnigt om det lite djupare, försöka förklara det viktiga i ytliga fenomen. Hans böcker Urban Safari och Urban Safari 2 (båda Norstedts) handlar om tolv storstäder vardera.