Annons

Annons

Sitewide generic

Roland Poirier Martinsson:

Bobo_Karlsson.jpg

Bobo Karlsson, krönikör på Realtid Helg, besökte Rio de Janeiro regelbundet under 70-, 80-, 90-talen, samt har bott de senaste tio åren i São Paulo och Rio.

Ett nytt ”London” – i Amsterdam eller Paris?

Ska 10.000 av Europas mest högavlönade med sina familjer börja röra på sig från London – om Brexit slår till på allvar, de stora huvudkontoren i London förlorar sin ”passfrihet” och ”fria rörlighet” i Europa? New York Times gick i helgen på djupet vilken stad som kan tänkas bli framtidens London – ligan leddes av Amsterdam! Financial Times Weekend spekulerade i samma ärende – och toppade med Paris! SvD:s korrespondent i Berlin signalerade att den lysande stjärnan är Frankfurt. DN spådde mer coolt blygsamt att Londons kluster är starkt nog att kanske behålla ställningarna.

Bobo Karlsson
Bobo Karlsson

Bobo Karlsson

är skribent och författare.

URBAN OBSERVATÖR  För den som vill ’le i mjugg’ under läsningen av denna krönika, minnas den tid som flytt, dras med i Europanostalgin, rekommenderas Jag vill leva i Europa med Jan Hammarlund som lätt bakgrundsmusik. 

Det engelska språket är förstås avgörande på många sätt för att en stad ska utvecklas till businesscenter. Dock inte alltid på det där högtidliga sättet som ’språksnobbar’ så gärna vill tro. För det handlar inte så mycket om att plocka de språkliga russinen i kakan, de som talar en perfekt snobbig engelska, med den där högdragna statusen. New York, London, Singapore, Hongkong och Dubai kan istället locka till sig ’genier’ inom finans och business från hela världen, de som kan göra sig förstådda på en ’global engelska’. Det är den engelska som talas utanför Storbritannien, i det övriga Europa, i gamla kolonier, plus i den nya världen. Samma sak gäller för övrigt Hollywood och Silicon Valley. Som någon uttryckte det; ”det är mer Singapore än Drottning Elizabeth”. 

Så blir en idé ofta ’global’ redan innan den lämnar ett konferensrum i New York, Los Angeles eller Palo Alto, tack vare alla nationaliteter, all input av olika influenser, som satt runt bordet. Så accelererade också London successivt till ett starkt globalt businesscenter under de senaste 30 åren. Kurvan är nästan exakt parallell med Londons utveckling som generös invandrarstad, öppna gränser. Det är som om ett ’multi-kulti’ bland gräsrötterna också lösgör ett multum business hos en del av eliten. För Richard Floridas berömda mjuka värden – ”talang och tolerans” – hos den kreativa klassen, finns även hos en på ytan och i jargong betydligt hårdare businesselit.

Annons

Annons

Men om nu ’Brexit’ skulle tvinga cirka 10.000 av Londons mest högavlönade inom börs-, bank- och finansvärlden att börja packa flyttlassen – var i herrans namn kommer då lilla stora Amsterdam in i bilden? En stad som är nästan på personen identiskt lika småttig eller storslagen som Stockholm. Jo, sen hundratals år tillbaka har detta energiknippe till stad lyckats positionera sig som helt unik i en egen personlig internationell klass. Hjärnan tävlar med de stora och allra smartaste och mest dynamiska metropolerna. Hjärtat tycks större och varmare än på de flesta romantiska håll i världen. Och skrevet är mer ogenerat och otämjt än hos alla de som utger sig för att stå för fördomsfrihet och fri kärlek, eller alla de som chauvinistiskt litterärt framhäver sina erotiskt eleganta undertoner.

Amsterdam om något har länge varit den globala byn som många drömmer om. Få storstäder på vårt klot ger ett så erfaret gulligt och behändigt begåvat intryck. Och jag ska väl själv erkänna att detta på många sätt är det Europa och den stad jag själv hyser mest respekt för. För där andra tävlar med en mer skruvat borgerlig elegans, en nyrikare entreprenörig prålighet, en börsigare karriäranda eller en ungdomlig trendhysteri, så tycks Amsterdam som en av de få som lyckas kombinera det sanslösa och det harmoniska, det lågmälda och det självsäkra, det kommersiella och det generösa.

Själv har jag alltid undrat varför inte grävande svenska journalister ägnar mer tid åt Amsterdam – och lite mindre åt Panama City, Schweiz och Luxemburg. För det är ju egentligen här som alltifrån f-skattande hipsters, små alternativa produktionsbolag på Söder, framgångsrika reklambyråer och IT-gurus till många diskreta börsbjässar och stora stygga IKEA är legalt skrivna – och tusenlapparna till miljarderna rinner iväg från Sverige. Med andra ord kanske en perfekt mylla för storbanker och finansbolag och deras ’greedy pack’. Främst många stora globala amerikanska företag har Amsterdam som sin Europabas. I de här kretsarna är den andre charmören, Irland med sitt sluga Dublin, en svårslagen konkurrent.

Men Amsterdam har också sin flygplats, Schiphol, som kan få Heathrow att framstå som ’proppen Allan’. Staden bubblar av konst, kultur, gallerier och bra krogar. Dagens unga kostymer och dräkter kan även tänkas föredra en cykeltur till jobbet istället för Londontrafikens tarmvred. Men det främsta argumentet är förstås kunskapen i engelska. 90 procent av holländarna pratar med lätthet engelska, kan föra ett resonemang, diskutera. Att jämföra med främsta konkurrenten Frankfurt där 83 procent kan engelska, mot bara 39 procent i Paris och 23 procent i Barcelona.

I samband med mitt Amsterdamskrivande genom åren var jag främst nyfiken på reklambranschen, Avantgardet inom en global trend mot Amsterdam utgjordes nämligen av små heta reklambyråer, som på bara några år ritade om reklamkartan. Tidigare skötte ofta globala konton sin Europareklam från London, Frankfurt eller möjligen Paris. Plötsligt framstod dessa kontor som alltför brittiska, tyska eller franska på grund av fixeringen vid sin egen kultur och språk. Amsterdam, som på intet sätt framhäver det nederländska språket eller stolt pådyvlar eller kräver att man ska anamma en lokal kultur eller stil, blev på kort tid ett kreativt nav för heta byråer som Amsterdam Worldwide (ursprungligen Strawberry Frogs), Wieden+Kennedy, KesselsKramer och Selmore. Med mellan femtio och hundra anställda samlas människor från tjugo länder – och med den globala engelskan som huvudspråk, ingen brittisk eller amerikansk dominans i rummet. Det blir som ett litet ”mini-FN” som kan skapa en europeisk eller global kampanj.

Det Amsterdam mot alla odds lyckas med i det dolda är att förena business med sympati. 

Djupt fascinerad av denna urbana cirkus, städers uppgång och fall, hur flyttlassen gått, dock mer sakta och i ett organiskt gemak, försökte jag i helgen att snabbt tränga in i hur olika kluster byggts upp, som av en slump. 

Drar mig till minnes när jag själv började pendla på New York i mitten av 70-talet, för att sen flytta dit 1979. Då var det som om hela havet stormade med punken, Studio 54, graffiti, gaydisco, hip hop. Wall Street-killarna var ganska få och kom i taxi från Upper East Side. Konstnärerna i sina loft i SoHo körde fortfarande med sin berömda ’dog shit strategy’ – det vill säga lämnade hundskiten och soporna kvar utanför dörren för att skrämma slag på bourgeoisien och Wall Street-maffian. Men snabbt brakade allt samman, samtidigt som Berlinmurens fall. Hade en kamrat i gallerisvängen, som investerade multum i ett drömloft, tanken att bli granne med ledande moderna konstnärer. ’Att tappa hakan’ är kanske inte rätt uttryck när han istället mötte Rupert Murdoch i hissen. På lilla Harrison Street där jag själv fick stampa med fötterna på trottoaren var tionde meter, för att skrämma råtthorderna åt sidan, när jag vandrade hem i natten, har idag TriBeCa förvandlats till ett New Yorks Beverly Hills.

För att snabbt backa bandet: Venedig och andra blomstrande italienska stadsekonomier styrdes ofta ekonomiskt, kulturellt och politiskt av en klick på cirka 2 000 personer. I spetsen hade Venedig en så kallad ”doge”, ett slags kommersiell furste, som allt från biskopar till handelsmän mer eller mindre krälade för. Det finns stadsforskare som menar att den gryta som i dag kallas Manhattan sjuder med de rätta ingredienserna tack vare en motsvarande elit på cirka 5.000-10.000 personer, varav kanske hälften anlänt under de senaste decennierna. De utgör själva bränslet, briljansen och magnetismen för all internationell kunskap, initiativ, fantasi, stimulans – och har därmed skapat en boom inom business, medier, kultur och service. Denna elitistiska klick drar i sin tur med omedelbar verkan till sig 50.000 av världens vassaste armbågar i ett tiotal branscher.

Under 1980-talet, men framför allt under sent 1990-tal och 2000-tal skapades så 200.000 arbetstillfällen på Manhattan inom börs- och bankväsendet, där allt med jämna mellanrum plötsligt är i märkbar gungning. Skräckscenariot för New York är förstås om några tusen av de viktigaste väljer att ta sig ur en kris men på annan ort – London, Frankfurt, Zürich, Dubai, Singapore, Hongkong eller Los Angeles. Då kommer många kontor än snabbare att släckas ner och delar av Manhattan faller som ett korthus. Och hundratusentals jobb inom krog, shopping, taxi, städning, service av alla de slag – som inte sällan gett många invandrare en snabb fot in i sitt nya hemland – rycks med i fallet.

Men New York har vanan inne. Och man räknar knappast med någon ynnest från rikets utvalda. Man har vänt sig till Washington en gång på 1970-talet. New York var helt nere på knä. Skolklasserna var ihopslagna till både 60, 90 och 120 elever, bränderna fick brinna i frid, ljuset slocknade, sjukhus stängde, tiotusentals mentalsjuka drog runt på stadens gator, polisen gick i strejk och soporna tornade upp sig. En miljon skattebetalare ur medelklassen lade benen på ryggen och rymde till förorter i grannstaterna Connecticut och New Jersey, som likt två amöbor klänger inpå knutarna för att skumma grädden, men aldrig behöva befatta sig med sumpen. Kvar hade New York de fattiga som kommit för de sociala förmånerna och jobb i en industri som var på utdöende, de stora permitteringarna hade redan skapat industrislum, helt nedsläckta kvarter.

Och vad fick man för svar från Washington i nödens stund – jo, det så berömda ”drop dead!” från president Ford. Och hela USA, som ofta avskytt New York, lade upp ett gapflabb. Denna gång är det väl ingen som riktigt skrattar. Men det är som bekant i sina mest mörka stunder man blir som mest kreativ. Borgmästarrollen förvandlades från socialt sinnad jultomte till kommersiell  finansfurste. New York fick sin doge som lyckades tala fackföreningar till rätta och fick bankerna att ställa upp på det Washington inte vågade eller ville. Samtidigt började man planera en av tidernas mest fräcka reklamkampanjer – ”I love New York” – som många trodde enbart var en turistkampanj, men som främst gick ut på att vända invånarnas inställning till sin egen stad.

Paris då? Av oss besökare från andra delar av världen har fler en starkare relation till Paris – intellektuellt, fåfängt, kulturellt, sexuellt, smakmässigt, mänskligt – än till någon annan storstad. Och kärleken är blind. När kyliga nationella vindar blåser, dårarnas diktatur eller juntor tar över, gränser spärras bryskt – ja då sprattlar ofta de stora metropolerna som i trots med att vara kosmopolitiska, eller med sin öppna famn. Paris gör förstås anspråk på att vara bäst i den klassen. 

Men även om Paris moderniseras och av oss besökare numera kan upplevas som öppnare, så upplever inte alla parisare sin stad så. Något kvävande hierarkiskt dröjer kvar, bara de med rätt kontakter får jobb – meriter och vilja räknas inte riktigt som i andra storstäder. Närmare 400.000 parisare och fransmän finns därför i just London, där de utgör den största enskilda nationaliteten. Det är förstås allt från au pairer och servitörer till entreprenörer – men en inte obetydlig grupp är finansanställda, som vill vässa engelskan, sikta europeiskt och globalt. Inte minst är det många fransmän med arabiska och afrikanska efternamn som blivit hårt diskriminerade i sin hemstad som i London ser sitt livs chans. 

Lika många engelsmän bor i Frankrike, men de lever lantliv, odlar vin och blommor eller är pensionärer – och då gärna i Provence. Bara 20.000 engelsmän har sökt sig till Paris å yrkets vägnar.

Det som lite talar emot Paris är nog att många businessmänniskor, precis som stora delar av förortskidsen, tycker att ”frihet, jämlikhet, broderskap” klingar ovanligt falskt just här i upplysningens stad. Vid vart och vartannat val hänger sig också något populistiskt parti åt att klämma åt det övre inkomstskicket så hårt att  tiotusentals människor flyr hals över huvud. Så invaderades till exempel New York under president Mitterands tid på 1980-talet av rika bittra fransmän. Många av dom uppträdde svinaktigt arrogant. Med new yorkarnas vassa humor blev de snabbt ”Eurotrash” i folkmunnen. Coola new yorkare började undvika krogar som helt tagits över av ett  prettigt ’Euro Trash’.

Så om det skulle bli en så mangrann och plötslig exodus från London, så är det nog bara ’Mainhattan’ – Frankfurt am Main – som klarar att lite mer krasst härbärgera detta flashiga fåfängans fyrverkeri på flykt från London. Här finns inte bara en av de punktligaste storflygplatserna, tillgång till den kanske högst utbildade arbetskraften – som dessutom är flytande i engelska. Det många inte tänker på är att också flera av de största tyska exportföretagen har engelska som förstaspråk på sina huvudkontor, vilken skapat en globalt orienterad pool av tänkbara medarbetare. Plus att ledande tyska universitet bedriver en stor del av sin undervisning på engelska för att locka till sig toppstudenter från hela världen. 

Frankfurt är också som ett epicentrum i det gamla Västtyskland, där man än idag med ’Europa’ snarare menar det gamla liberala ’Västeuropa’. En värld som anglosaxiska affärsmän och bank- och börsmänniskor känner sig mest hemtama i. Hur tyskt bryskt det än kan vara i kanten, så är det trots allt ’Gemütlichkeit’ som tar över. Att den Europeiska Centralbanken finns här, liksom att EBA, den europeiska bankmyndigheten, ska flytta hit skadar knappast. Dessutom är det redan ett 'Bankfurt' med sina 227 banker, plus sätet för den tyska börsen – kontinentens stora ekonomiska 'hub' och ofta kallat 'Tysklands New York' för sina skyskrapor, många ritade av världens stjärnarkitekter.

Frankfurt är knappast inte något politiskt korrekt beslut för alla de som är rädda för att Tyskland ska få för mycket makt. Men det är utan tvekan ett kommersiellt korrekt beslut. Här finns heller ingen Geert Wilder och en ’Nexit’ eller en Marine Le Pen och en ’Frexit’, som lurar i vassen. En flytt från London och Brexit till Amsterdam eller Paris skulle ju kunna bli som att gå ur askan i elden redan 2017 – men i så fall finns ju förmodligen inget EU längre.

London byggdes inte på en dag. Låt oss backa bandet till London och 1960-talet, då brittisk musik och engelskt mode var på väg att bryta igenom med råge. Men London, med pubar som stängde prompt och för tidigt, betraktades fortfarande i stora kretsar som Europas tråkigaste stad. På en berömd informell middag i London, där bland andra ledande skivbolagskungar, heta modeorakler, kända krögare deltog, fanns även enligt rykte en föga blygsam skribent. Efter att alla hade hetsat upp sig – hur skulle man kunna döda myten om tristessen i London, för det bubblade ju trots allt överallt runt om i staden av ny energi – så kom den förlösande bekräftelsen och trovärdiga artikeln: ”London; The Swinging City” (Time Magazine 15 april 1966).

Enligt uppgift lär närmare 200 tidningar runt om i Europa och världen ha köpt rättigheterna till översättning och publicering. Mot London sökte sig så plötsligt alla nöjeslystna, shoppingsugna. Massor av heta krogar och klubbar öppnade på löpande band. Och alla fick precis så roligt som de läst sig till. Laddade med hunger efter något nytt, förmodligen fyllda av livlig fantasi och med en ny romantisk syn på London, så efterapade livet konsten än mer.  Inte minst fylldes de egna invånarna av en viktig stolthet, plus ett nytt mod.

Huruvida ”Swinging London” var en lögn eller en sanning, kan jag inte avgöra i backspegeln. Snarare tror jag det var en skicklig överdrift, en entusiastisk romantisering vad vi alla ville tro på, en myt man ville köpa, som gick rakt in i alla hjärtan. Och som upprepar sig om och om igen och än idag, hur dyrt och ointagligt London än blivit för somliga.

Den stora bank-, börs- och finansvärlden har smugit sig på London under en 30-40 års period. Det har skapat friktioner genom en bitvis grym gentrifiering av hela stadsdelar – med våldsamma prisstegringar på lägenheter, våningar, hus, villor. Att 10.000 ur detta gäng på ett mer snabbt sätt skulle kunna förflytta sig till en annan stad betraktar jag som omöjligt. Det om något skulle kunna leda till gatukravaller, husockupationer, våld, social oro –  och ett brutalt slut på det så kallade ’fredsprojektet’ EU. En ny farligare dramatik kan snabbt göra sitt intåg. 

När jag sakta vandrade hem i natten längs öde gator i Berlins Prenzlauer Berg för inte alls så många år sedan surrade polishelikoptrarna kusligt i himlen, ett Apocalypse now låg i luften. För plötsligt brann Berlin igen. Bara under de veckor jag besökte staden sattes ett tiotal bilar – främst de dyra; Mercedes, Audi, BMW – i brand. I vissa medier kallades detta brännande av bilar för ”gatans hyresreglering”. Man misstänker att antikapitalistiska grupperingar bestämt sig för att driva borgarklassen på flykt, eller åtminstone avskräcka den övre medelklassen i det övriga Tyskland från att flytta hit och pressa upp hyrorna.

Pratade precis med ’min man i Amsterdam’, som hade hört att det nämnts i något radioprogram att ’amsterdamers’ förmodligen hellre skulle se att de tiotusen lägst avlönade från London kom till stan… Amsterdam har alltid varit en föregångare i det absurda. De anarkistiska Provos (”provokatörerna”), gjorde husockupationer, angav tonen för 68-generationen och ändrade hela Europa. Provos försökte införa ’vita konstaplar’ i Amsterdam – som skulle ha cigarettändare till de marijuanarökande, kycklingar till de hungriga och apelsiner till de törstiga. Men då tyckte till och med de luttrade egna invånarna att gränsen var nådd. Man får inte glömma att många i den äldre egna finanseliten själva var provos, anarkister och trotskister i sin ungdom… och nu erfaret kan se med en viss skepsis och klarsyn på skådespelet runt Brexit – och en eventuell tillökning i den egna udda familjen.

Vad skulle förresten stora lilla Stockholm säga, om det var vi som drabbades? Skulle det bara vara helball, supertrendigt och cool (som alltid) om Stureplan plötsligt tripplades till döds? Om den så berömda bostadsbubblan fick en aldrig skådad tokrusning som prisade ut vår egen lokala elit – med ett litet flin från den globala byn. Och vad skulle den så berömda medievänstern på Söder säga? Kanske bara sitta kvar på läktaren, äta popcorn, titta på, vrålnjuta av La Société du Spectacle?

Vad kommer då att hända? President Bush hetsade ju med ondskans axelmakter – Irak, Iran och Nordkorea. Jag tror säkert att det idag kliar i fingrarna hos de som skämtsamt kallas för ’djävulens advokater’ i somliga finanskretsar; McKinsey & Company, Boston Consulting Group och Accenture, liksom vampyrkapitalismens  mörka hjärta, Goldman Sachs, att rekommendera och sätta de stora flyttlassen i rörelse, tjäna multum. Clara Sandelid skrev i SvD/Under Strecket nu den 28 juni i sin ”Därför vänder britterna EU ryggen” att resultatet av folkomröstningen är kanske första gången någonsin som det är arbetarklassen istället för bankirerna som orsakat ett börsras. Normalt sett påhejas ju också all galenskap, alla felaktiga beslut, dessutom av ekonomijournalister och börsvalpar med handelshögskoleutbildning. 

Tänk på att det oftast bara finns ett fåtal grymma sanningssägare. Själv missar jag aldrig en artikel av Matt Taibbi ett slags Amerikas Andreas Cervenka i kvadrat. Läs till exempel hans ’The Vampyre Squid Strikes Again’ i Rolling Stone Magazine. 

Det är viktigt att veta att det inte bara finns ett politikerförakt och ett medieförakt. Vid köksborden och krogborden pratas det allt oftare om Nordea, Swedbank etcetera, om Panamabrev, om det falska förvaltandet av pensionsfonder.

Man vill se företagsledare, bankdirektörer ledas bort i handbojor – precis som de som snor en korv på Åhléns. Snacket är detsamma i hela Europa, i USA, i Latinamerika. Det kan då vara viktigt att inte glömma att under depressionen, så hejade vanliga människor på bankrånarna, man hjälptes åt att gömma dom, ville att bankerna skulle plundras. Bankrånare var stora idoler, som Zlatan är idag.

Att flytta stora delar av finanseliten från Londons City snabbt och rakt in i Europas hjärta tror jag skulle kunna leda till svåra motsättningar. För det första; låt en av Europas vettigaste och mest progressiva politiker, Londons nyvalde borgmästare Sadiq Khan – muslim, socialist, intellektuell, metrosexuell, Europa- och EU-vän, kosmopolit – som har nästan hela London på sin sida, från fattigaste nyanlända invandrarkille till smartaste börskvinna, från ung rock’n’roll till den äldre kultureliten, ta över ärendet. Han kan emotionellt och visionärt, sansat och sympatiskt, styra skutan rätt. Håll alla psykopatiska destruktiva egofixerade rikspolitiker på armslängds avstånd. London är en världsstad, Londons mesta business är global, London är en brygga mellan England-Europa-Nordamerika-världen… ’don’t rock the boat’ bara han kan balansera det rätt. 

Vet inte varför mina tankar skenar iväg till mitt älskade Beirut, vars 6.000-åriga historia byggt mer på smidighet än ärlighet. Kritiker menar att det är den förfinade falskheten ut i fingerspetsarna. Så uppstod mellanhanden, de framgångsrika fenicierna, handelsfolket som lade grunden till Beirut. När andra städer i regionen försökte göra motstånd mot romare eller turkar, fransmän eller britter, och därför blev nedbrända, plundrade och hårt straffade, stod i stället fenicierna med öppna armar och affärsförslag. Beirut har hela tiden stärkt sin ställning med ett slags slugt win-win åt alla håll. Så har vardagslivet alltid kunnat rulla vidare i Beirut även i modern tid. I ena stunden med fransmän som byggde upp ännu en klonad kolonial kopia, i andra med amerikaner som trott sig ordna stabilitet, israeliska soldater som till slut stått och dirigerat trafiken, PLO som fick för sig att de hittat ett hem, och syriska armén som i all evighet ville ha gatufriden och säkerheten. 

Alla har de doppat sina fingrar i den så strategiska syltburken Beirut, och fått sjappa med svansen mellan benen.

Men kanske krävs det flera språk; Beirutis säger ju alltid; ”jag talar arabiska med mamma, franska med min älskarinna, men gör business på engelska”.

Bobo Karlsson. Tidigare krönikor av Bobo som tangerar ämnet storstadskluster är Europa - vi som älskade varann så mycket, Borgmästaren – visionär, primadonna, direktör och Havanna – dags för en urban injektion. Hans böcker Urban Safari och Urban Safari.2 (båda Norstedts) handlar om tolv storstäder vardera. 

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna