Bastun återkommer på något vis i alla kulturer. För ett par veckor sedan reste jag som medlem av en svensk delegation till Guatemala, och även där fanns bastun som en gammal mayansk tradition. Det var dock inte hos urbefolkningen som den värsta bastuklubben fanns.

Guatemala, som är ett rikt land, präglas av våld, fattigdom och korruption. Landet styrs av åtta familjer, som äger i princip allt. Samtidigt som mer än hälften av alla barn lever i extrem fattigdom, är Guatemala världens mest helikoptertäta land.

På ett möte med deras motsvarighet till Svenskt Näringsliv mötte vi representanter från oligarkfamiljerna för att höra hur de såg på utvecklingen av landet. De delade vår bild att det fanns en del problem i landet och på sikt kunde de tänka sig att betala skatt för att få en starkare stat. 15 procent skatt tyckte de var lämplig, fast först om 15 år.

Deras viktigaste mål var att sänka minimilönerna för att flera skulle kunna komma i arbete. I dag är minimilönen i landet cirka 2 500 kronor per månad, samtidigt som ett mobilabonnemang med surf kostar cirka 600 kronor per månad.

Att hålla människor i fattigdom framstod som en tydlig strategi för att behålla och öka makten. Kongress och rättsapparaten används för att få monopol på marknader och för att få exploatera naturresurser. Allt på urbefolkningens och demokratins bekostnad.

Ja, ni fattar. Den här maktsfären var oförmögen att se behov bortanför sina egna. Vi var alla vimmelkantiga av avsmak när vi lämnade mötet.

Väl ut i solen tog vi upp våra telefoner för att uppdatera oss om svenska nyheter. Panama Papers, om människor som inte ser sambandet mellan skatt och demokrati. Biståndspengar som använts för att smörja FN, när människor blir förblindade av sina ambitioner. Och som grädde på moset chefer på Skattemyndigheten som hjälper sina kompisar till straffrihet för att de inte  kunde se att det var olämpligt.

En sak är säker. När makten fördelas mellan människor med allt för lika bakgrund och där alla är sammanvävda i samma nätverk, påverkar det förmågan att se klart. Det gäller tydligen både i Sverige och i Guatemala.

Dörren till bastun behöver öppnas upp.

Tydligaste exemplet på det fick vi för någon vecka sedan. Är man medlem i Svenskt Näringsliv åtnjuter man den tjänsten att inte bara brevledes bli påmind om konungens födelsedag, utan också erhålla tips om lämpliga gåvor till regenten nu när han fyller 70 år.

Fem miljoner kronor tyckte styrelseordförande Jens Spendrup var en lämplig summa för ett svenskt storbolag att skänka till Kungliga Musikhögskolan i kungens namn.

Gissa vem som är styrelseordförande i Kungliga Musikhögskolan. Just det.

Jens Spendrup.

Glasögonen blir lätt immiga i bastun.
 

Camilla Wagner är journalist, debattör och författare. Hon har tidigare varit redaktör för VA Ledarskap på Veckans Affärer, med framför allt jämställdhet och ledarskap som bevakningsområden. I dag driver hon konsultbyrån Management by Kerstin och affärsnätverket Klara K.