- Publicerad
Roland Poirier Martinsson om hur han gav upp drömmen att bli en seriös journalist i en värld där dålig journalistik premieras.
För länge sedan läste jag en debattartikel i Journalisten. En journaliststudent vikarierade på Aftonbladet och skulle skriva om toalettpapper. Bildidé: Sätt honom på skithusstolen.
Han beskrev våndan. Vikariatet kunde förlängas, men om han vägrade… hans dröm var att bli seriös journalist. Att göra sig till åtlöje för lösnummer?
Jag minns inte hur det slutade.
Min första vecka som lokaltidningsreporter såg jag en artikel om det engelska treterminssystemet. Jag ringde Hem och Skola. ”Vad säger ni om treterminssystem?” Det hade de inte tänkt på. ”Men om?” Då följer de såklart reglerna. Nästa samtal, en politiker: ”Hem och Skola accepterar treterminssystem. Vad tycker du?” Politikern: ”Viktigt att lyssna, intressant, stor respekt för Hem och Skola.” Därefter lokala lärarfacket: ”Hem och Skola ansluter sig till eventuellt treterminssystem; politiskt intresse finns; vad tycker ni?” Facket: ”Det viktiga är att skolan är en bra arbetsplats där våra medlemmar kan göra ett bra jobb för eleverna.”
Då ringde jag Skolverket: ”Får en kommun införa treterminssystem?” Det hade aldrig varit aktuellt, men förbjöds inte uttalat i regelverket.
Jag minns inte löpet. Förmodligen stadens namn, sedan drog man på TRE TERMINER och SKOLAN. Min text med dess ”inget emot”, ”intresserad”, ”Skolverket godkänner”, &c.
Jag fick mycket beröm på redaktionen.
Efter ett år lämnade jag mitt fasta jobb som reporter. Huvudskälet var nog att jag är för självupptagen, men jag hade också från insidan sett och bidragit till dålig journalistik och lärt att sådan premieras. Count me out.
Nu en parentes: Efter tusen smädelser; hot och hat; vidriga kommentarstrådar; sociala medier från helvetet; angrepp på min familj från SD:s riksdagskansli; ett mycket allvarligt mordhot (detta inte från SD:s kansli) mot min familj efter mina starkt kritiska artiklar om SD har jag svårt för partiets sympatisörer. Jag vet att många är rejäla människor, men sådan har jag blivit: Att umgås hjärtligt med SD:s anhängare kan jag inte.
Tillbaka till dålig journalistik: Nyligen ville en reporter på Aftonbladet synas mycket. Metoden var att lura två miljoner läsare att Liberalernas Hans Bergström sympatiserar med och hjälper Sverigedemokraterna. Jag har som sagt min SD-allergi. Hans Bergström är min nära vän. Dra era slutsatser.
Bergström hade i mail till en SD-politiker argumenterat för att regeringen borde fällas. Han oroade sig för SD som vågmästare och V som utpressare, hur politiken förvreds och lamslogs. Om SD följde hans råd skulle en S+M-regering kunna bildas, det f.d. kommunistpartiet och det f.d. nynazistiska partiet tappa allt inflytande.
Detta framställde reportern på Aftonbladet som en dold konspiration, trots att Bergström skrivit samma sak i svenska tidningar och till andra partier. Han har viss tyngd i egenskap av före detta chefredaktör för DN (den nuvarande har för övrigt agerat ynkrygg i samband med karaktärsmordet på sin företrädare och tidigare arbetskamrat) och bryr sig om att svensk politik fungerar.
Nästa dag gjorde Aftonbladets reporter mig till SD:are. Tydligen hade några tomtar nånstans spånat om möjliga skribenter för en möjlig SD-tidning. Mitt och många andra namn nämndes. Reportern hade på något sätt kommit över mailen. Efter att ha rabblat de diskuterade personerna skriver han att de kräver höga arvoden och förmåner. Så fanns jag plötsligt med bland ”de” som blir SD-propagandister—om bara pengarna är de rätta.
Ungefär så här: ”Kanske vill du gå med i Ku Klux Klan?” Saken är biff. Du är körd. Du behöver inte ens veta att någon undrat detta nånstans. I morgon har du ”diskuterats som medlem i KKK”.
Reportern på Aftonbladet har viljan och talangen att ljuga utan logiska fel. Därför associeras jag nu med SD av mina barns klasskamraters föräldrar—partiet jag kritiserat till priset av mordhot. Men en sak är klar. Det kvittar hur mycket reportern låter sig luras och värmas av hejaropen på Twitter. Han satte sig på skithusstolen. Han valde bort seriös journalistik.
(Tillägg: Det finns många mycket bra journalister på båda Aftonbladet och Expressen.)
Roland Poirier Martinsson är krönikör på Realtid.se. Varannan vecka skriver han om människor, kultur och samhälle. Han är doktor i filosofi och författare. Roland Poirier Martinsson har de senaste tjugo åren delat sin tid mellan Sverige och USA och har nu flyttat hem.