Annons

Annons

24-26 februari

Att växa i kostymen

”Ingen djävla gabardinkostym!” Mitt kostymletande har hittills inte engagerat farsan värst. Jag har fått finkamma stan på egen hand. Men fula saker är en trigger, vad det än må vara. ”För helvete John, du kan väl inte se ut som en artonhundratalskonfirmand!”

John Bark
John Bark

John Bark

är creative director.

2017. Det är dags att köpa kostym. En riktig kostym. Varken Dressman, Brothers eller något prisvärt från HM duger nu. Italienare av halvkänt Fabrikatcci går bort. Inte ens en Tiger kvalar in. Jag är i mina sena femtio och behöver ekipera mig på allvar. Välskräddat allvar. Raden av kostymer i hemmagarderoben vittnar om moden och stilar som flytt. För mycket tyg för det mesta. För lite tyg och för trångt senare. För glansigt, för bulkigt, för billigt. För många kostymer med ett nummer för stora byxor, insydda. För breda slag, för smala, för spetsiga. Trender har gått från fint till fel till fult.

Kostymer må verka statiska som plagg men skillnaden är stor mellan axelvaddat åttiotal med fladdrande byxor och senare modens pinnsmala svidar med midjekorta kavajer. Från generös svepning till snål korvstoppning. Någonstans där mitt emellan finns det tidlösa snittet. Tänk Cary Grant i filmen North by Northwest. James Bond vet också hur en kostym ska se ut och sitta. Särskilt i Sean Connery’s och Daniel Craig’s tappningar.

Kostymen från Mylord dyker upp i minnet. Gangstersviden, Gatsby style. Tobaksbrun fin flanell, diskreta kritstreck brett satta, välskräddad, välsittande. Väst. Kostymen, inte bara med stort K utan genomgående i versaler. Alltså; KOSTYMEN som förvandlar en tanig tonåring (mig) till om inte Jay Gatsby och kvinnomagnet så åtminstone till en något självsäkrare ung man som vågar bjuda upp.

Annons

Annons

Det är tidigt sjuttiotal. Jag ska snart fylla femton och är näst kortast i klassen. Under den kommande sommaren ska jag växa 15 cm, förbi alla kompisar och i diverse kostymstorlekar. Men just nu är problemet att hitta något som passar. Stockholm är en annan stad på den här tiden och herrekiperingarna har rötterna i fyrtio- och femtiotal. Och de är relativt få. Sortimenten är avsedda för fullvuxna män. De manliga expediterna är högdragna och milt ointresserade.

Till slut, på en sidogata till Åhléns i en liten obskyr herrekipering, hittar jag en svart kostym som faktiskt sitter ganska bra. Jag är osäker trots allt och dessutom saknas en hundring. Från en telefonautomat ringer jag farsan och berättar om fyndet. Jag nämner inte att tyget är svart gabardin. Han anar oråd, sätter sig i bilen och är i affären en halvtimme senare. Hans reaktion inleder den här krönikan.

Vi lämnar butiken. MYLORD, säger farsan kort när vi skyndar mot bilen. Kostymerna där är skyhögt över min hundralapparssbudget. Jag vet att farsan handlar där men det är en annan sak. Jag blir uppmätt och vederbörligen omhändertagen som den goda kund jag är. Eller snarare som pappa Stig är. Några veckor senare är kostymen klar. Pappa betalar. Tusenlappar. Många. Jag får behålla mina skrynkliga hundringar. Farsan är nöjd. Jag med. Mycket.

Dit vill jag igen. Inte till Mylord och sjuttiotalet. Både den fina butiken och far min har gått ur tiden. (Någon från ovan beställde en träfrack i farsans namn för tre år sedan). För mig är det dags att återvända till den där kompromisslösa känslan av absolut kvalitet. Jag beger mig till A.W Bauer & Co. När jag får höra priset får jag en impuls att ringa farsan. Priset räknas i tiotusental.

Vi får ta det på räkning. Jag behåller mina skrynkliga tusenlappar i fickan. Men jag är nöjd. Mycket.
Längre från en gabardinkostym kommer jag nog inte.

 

 

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna