Annons

Annons

Sitewide generic

Roland Poirier Martinsson:

23-26 december 2016

Bobo_Karlsson534.jpg

Bobo Karlsson är krönikör på Realtid Helg. Han har tidigare varit bosatt i New York i närmare 15 år. Och på sistone i São Paulo & Rio de Janeiro i nästan 10 år. Där skrev han också klart sina två senaste böcker Urban Safari och Urban Safari.2 (Norstedts, pocket 2011 respektive 2014) – ett slags ’mentala’ storstadsporträtt av 24 städer. Sen lite över ett år tillbaka har han återigen Stockholm som sin ’bas’. Bobos överdos av medier är konstant. I dessa förvirrade tider kom därför en ’julkrönika’ högt på vår önskelista.

Är tomten taliban?

Rusar vi mot ett unikt årsskifte, en mer obehaglig nyårsafton än vi kunnat föreställa oss, ett slags historiskt ’ring klocka ring’ som saknar motstycke? Det är som om debattsidor, kultursidor, ledarsidor nått världs ände. Kan det bli mer traumatiskt än det är nu med alla uppblåsta bubblor, löpsedelslögner, förnedringsdebatter. Och alla tycks vi stå där med brallorna nere. Vi själva har tappat tråden, politiker famlar i mörkret, media har tappat kontrollen. Vad vill vi med Sverige, är det ’bye bye USA’, finns det Europa vi drömde om, fyller FN längre sin funktion? Vi står där alla utan visioner.

Tro nu inte jag har de stora svaren. Istället väljer jag att fly in i tomteland – via små små ord av kärlek och hatkärlek. Aldrig har väl julen suttit så fint som i år, som en liten paus i helvetet. Drömmen om ”en vit jul hemma”, kombinerat med lite rusk och barmark, fortsätter vi att köpa  trots allt; en perfekt halvsanning och ’storytelling’ ingen riktigt kan ta ifrån oss. En t-shirt med texten ”Je suis Charlie – Charlie Chaplin” och ett ”vad blir det av alla löften”, dämpade den första chocken. Dagens ”I’m Donald – Donald Duck” är nästan för makabert.

Men det är inte utan att en av Berlins och Wiens store sanningssägare, Joseph Roth, gjort en obehaglig come back, vinkar i kulisserna med sin klassiker; ”Objektivität ist Schweinerei”.

Bobo Karlsson
Bobo Karlsson

Bobo Karlsson

är skribent och författare.

URBAN OBSERVATÖR  Min ungdoms hårda dömande från ’alternativa jular’ poppar ständigt upp i sinnena – främst som ett avståndstagande mot allt ortodoxt. Numera även mot det ortodoxt sekulära. Ler lätt när Kents slutkonserter nästan framställs som midnattsmässor. Påminner i medier lätt om barndomens slädfärder till julottor i Karlstad, Kalix och Gävle. Googlande, selfies etcetera verkar fungera som ett slags adventskalendrar-året-runt – ständigt med glädjande budskap i ’luckan’.

Avbrottet runt Nobeldagen med allt vad därtill hör – bildning, vetenskap, Fredspris, vackra tal, årets Bob Dylan-intriger och Patty Smith-sång, galamiddag, kungahus –allt kom som en skänk från ovan. Ett slags total annorlunda ’svensk modell & konsensus’ mitt i granris, glögg och pepparkakor… som för några dygn trängde undan både egnas och andras bubblor, lögner, falskheter.

Men främst kastas tankarna regelbundet till en liten tillställning uppe i Harlem, som jag besökte ett antal gånger under mina New York-år; ett slags annorlunda cat walk, ’modevisning’ och ’drag show’. Få uppvisningar har gett mig en sådan politisk insikt.

Annons

Annons

Denna gång hade två grupper samlats och med entusiastiska påhejare. Den ena gruppen var unga svarta starkt feminina män – alla i smarta Wall Street-kostymer.

Så plötsligt börjar de marschera, ’cat walka’ riktigt far out. Kampen gäller vem som är mest trovärdig som ’börsmäklare’…. Applåder och burop handlar om skillnaden mellan ’trovärdighet’ och ’verklighet’; realness och reality. Det som enligt arrangörerna och de tävlande sen hela livet handlar om… Vem ljuger bäst!

Den andra gruppen är ett kaxigt litet hårdfört ’butchy’ gäng av tjejer. De marscherar in hårt maskulina och street smart. Den ryckiga raskheten, maskulina armar, tatueringar, små detaljer av uppvikta byxben etcetera avgör snabbt vem som är det mest ’trovärdiga’ cykelbudet; the delivery boy.

Så slog då terrorn i skrivande stund till mot hjärtat av Europa och Tysklands en gång så svarta själ; Berlin. Men efter några dagar sprids ändå ett lugn. Det är som om berlinarna är samlade, eller för att citera Der Spiegel; ”inte imponerade”.

Den skräck och kaos som är syftet, och som ju snabbt med hat, vapenskrammel slet tag i Paris, Frankrike – och Europa – verkar inte riktigt nu få fäste, trots att förövaren eller förövarna är fria. Berlinarna över lag verkar mer ha anammat den norska & ’stoltenbergska’ coola och samlade attityden efter Utøya: "Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet".

Det är nu bara att hoppas att medierna lyckas besinna sig lika bra som berlinarna. Så att inte de stora huvudmedierna återigen nästan urskiljningslöst belamras av de ’asociala mediernas’ pruttande, duttande, twittrande med all den skräck som så lätt blir det mest klickade och säljande. Istället för det mer lågmält mediala; behärskad sorg och besinningens röst.

Varje gång jag är i Berlin, känner jag nästan ett tvång att bege mig till Hamburger Bahnhof, deras främsta museum för samtida konst. Jag styr mina steg mot flygeln ägnad åt Joseph Beuys, en favorit bland tyska stora och galna konstnärer. När han en gång av en kritiker fick frågan varför han alltid bar hatt, även inomhus, svarade han att han varit med om en flygolycka, och att han då fick ”en skruv lös i hjärnan”. Och att om han tog av sig hatten skulle hjärnans innehåll trilla ut.

Ett av mina bestående minnen från det mytomspunna lilla Santa Fe i New Mexico var den intensiva närvaron av sikher. De flesta tycktes fixa ihop sina stålar som hårt arbetande parkeringsvakter. Men huvudanledningen till den ihärdiga vistelsen i staden var givetvis att de, som alla andra, där hade en magisk kontakt med himlens gudomliga krafter. Det var som om hjärnorna där fick sin överdos av rätt saliga ande. Var det inte därför man så nogsamt virade in sina skallar i de vackra vita turbanerna, så inte all magi skulle trilla ut, var min stilla undran.

Kan inte rå för att jag tänker på ett liknande sätt om alla våra drottningar, dessa monarkiernas så idoga mödrar genom åren; Elisabeth, Beatrix, Astrid, Paola, Margrethe, Silvia… ofta bakom några hästar värdigt vinkandes i en vacker vagn eller sittandes på ett podium leende in i kameror. Deras vidbrättade grandiosa sommarhattar förenar dem som i en gemensam plikt. Det är som om hela arvet, familjen, dygden, landet hålls ihop av hatten. Vore de barhuvade kanske allt bara skulle krackelera.

Fascinerande blir ett visst bärande av huvudbonad av de ultraortodoxa judarna i främst Jerusalem och Brooklyn. En pälsmössa mitt i Mellanösterns sommarhetta på sabbaten gränsar väl till hysteriskt oslagbart mitt på ljusa dan. Prytt skyddar kvinnor sitt huvud från otäckheter med en peruk, och smälter in i den religiösa ruljansen. Män skyndar snabbt fram för att inte hinna uppfatta någon farlig signal från det liberala sekulära samhället. Yngre killar går ibland sakta, men läser då oftast i de gamla skrifterna, för att hjärnan ska stanna kvar i sitt 1700- och 1800-tal.   

Paradoxalt påminner mig både yngre ortodoxa judar och muslimer lite om våra skateboard kids, fast tvärtom. De som med luva på sina moderna unga skallar mitt i sommarvärmen, plus små hörlurar och musik, istället skickligt stänger ute omgivningens efterblivenhet och töntighet – allt som inte är cool eller tillräckligt ”on the edge”.

Jag har inte varit i Kingston på Jamaica, men denna spännande ö och dess  musik och ”religion” infiltrerar i många mörka rum. Jag har dock haft mina ”jump ups” på lilla Bequia, försvunnit in i salsaextas i både Havanna och San Juan, försöker ofta få en yellow cab med Haitichaufför i New York, på grund av den öns oslagbara musik. Så inser jag att allt detta är ”barhuvad musik”. Hemska tanke, att ju större håruppsättning insnärjd i en reggaeluva man stöter på, desto mer har man förmodligen med en överstepräst att göra; där skrämmande kvinnoförakt, pinsam bögnoja, patetiska fördomar liksom har virkats fast.

Kära public service, SVT, sände även tidigare jultalet från vår europeiske über-taliban, självaste påven, sanktionerade fördomar och perversioner inkapslade i en kuklux-klan liknande strut på hjärnan. Bra många ville nog bara ha syndernas förlåtelse och den så smidiga kulturen med älskare och älskarinnor. Med den nye påven Franciskus, blev katolska kyrkan den världsreligion som tydligast gav avkall på det ultraortodoxa i ledningen.

Men tomten då, vår egen skäggige rackartaliban – med luvan på inomhus! Visst gränsar hans så infama fråga – ”finns det några snälla barn här” – nästan till det fundamentalistiska (finns det några rättrogna här i klassen?). De där som av världens medier utsetts till de enda sanna talibanerna, som likt tomtenissar gömmer sig i de pakistanska och afghanska bergen, har varnande till USA & NATO sagt: ”You have the watches, we have the time”. Har inte tomten ett så smått liknande mantra; ”Okej då, ni har granarna, men vi har klapparna”.

Det förföriska är att vi ömmar för tomten. Man grips lätt av vintrigt vemod. Mina tankar slirar intuitivt till Peggy Lee och hennes jazziga paradmelodi – den med lätt underton av självmordstankar: ”Is that all there is, let’s bring out the booze and have some fun!”https://www.youtube.com/watch?v=LCRZZC-DH7M. Den överlappar nästan kusligt våra tomtars mer hurtfriska insikt: ”En liten tid, vi leva här, med mycket möda, och stort besvär… så hej tomtegubbar, slå i glasen, och låt oss lustiga vara”.

Ha nu en riktigt god jul. Sätt på en riktigt varm mössa i kylan. Men glöm inte att ta av den inomhus, eller när vårsolen tittar fram igen. Annars kan det bli tomtenissevarning, eller något ännu värre!

Vi rusar med stormsteg mot nyårsafton och ”vad blev det av alla löften”. Jag hoppas vid Gud att inträdet i 2017 ska bli ”den stora försoningen”. Att vi alla som privatpersoner, som medmänniskor, som politiska partier, nationer fyllda av skam och skuld ska våga ta åtminstone ett litet steg. Jag tänker ofta på min far. När ungrarna reste sig mot det stalinistiska förtrycket 1956 och försökte göra revolution tyckte Yves Montand att Sovjetunionen gjorde rätt, när de rullade in med sina stridsvagnar och brutalt kväste upproret. Trettio år senare, 1986, ansåg han att han hade haft fel och gjorde avbön. Jag kan då aldrig glömma min fars replik: ”Hur kommer det sig att någon kallas för intellektuell i Paris, som det tog trettio år för att fatta det, som bara tog fem minuter för oss andra? Det kallas ju för efterbliven här hemma i Sverige.” Själv tycker jag det var modigt, att inte tiga.

Och alla medel är tillåtna för att det ska bli bra och fungera. Hur ofta har vi inte citerat Graham Greene i Hjärtpunkten, där en av huvudpersonerna utbrister; ”Sanningen har aldrig haft något riktigt värde för vanliga människor – den är till för matematiker och filosofer. I mänskliga relationer är det vänlighet och lögner som betyder mer än tusen sanningar”.

_______________________________________________________________________________________

Bobo Karlsson senaste böcker – Urban Safari och Urban Safari.2 (Norstedts, pocket 2011 och 2014)innehåller 24 storstadsporträtt. Några kapitel att inspireras av; New York (”Medveten, mänsklig, modig”), Berlin (”Send in the clowns”), Los Angeles (”En bedårande stad av sin tid”), San Francisco (”Här har du ditt liv”), Stockholm (”Du stora du lilla, du nya du fria”). Beirut (”Ett charmfullt helvete”)

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna