Annons

Annons

Sitewide generic

Jan Liljero:
Roland Poirier Martinsson:

KI och den svenska naiviteten

Den utmärkta tv-dokumentären om kirurgen Paolo Macchiarini, tidigare gästprofessorn vid Karolinska Institutet och överläkaren vid Karolinska Universitetssjukhuset, skakar om både gammal och ung. Och det vore enkelt att bli sarkastisk och kalla honom för en överkokt spagetti – om det inte vore så att flera patienter utsatts för ett stort lidande och även dött på grund av hans experimenterande med plaststrupar.

Den nu bortgångna Julia är en av de sjuka personer som Macchiarini opererade utomlands. Hon utsattes på grund av Macchiarini för hemska plågor: ”..men varje människa hör det hon vill höra”, sa hennes mor Natalia Tuulik i Bosse Lindquists dokumentär.

Att en sjuk människa som inte annat önskar än att bli frisk framstår som naiv, eller rent av desperat, är förståeligt. Men att rektorn på Karolinska Institutet är naiv är inte acceptabelt.

Annons

Annons

Macchiarini rekryterades av Harriet Wallberg-Henriksson, KI:s dåvarande rektor. Macchiarini är känd för att vara en duktig kirurg och kanske skulle försöken med hans plaststrupe och stamceller skänka lite glans åt KI.

I dokumentären försvarades Macchiarini av KI:s nuvarande rektor Anders Hamsten. Dennes argument övertygade inte. Men Hamsten har också en delikat sits. Det är kanske svårt att vara kritisk mot sin företrädare, numera högsta ”tjänstehen” inom det svenska universitetsväsendet. Wallberg-Henriksson är sedan 2014 universitetskansler. Hon granskar bland annat högskolans kvalitet.

Om vi återgår till naiviteten. Personalavdelningen på KI har i dagarna fått i uppdrag att utreda Macchiarinis meritlista.

Vän av ordning ställer sig då frågan: Hade det inte varit normalt att granska uppgifterna innan Macchiarini anställdes? Framförallt mot bakgrund av att det redan 2010 borde ha letat sig fram tveksamheter om stjärnkirurgen – trots att vi befinner oss så här långt upp i Norden.

Karl-Henrik Grinnemo, en av läkarna som senare protesterade mot Macchiarini, verkar i det närmsta chockad i dokumentären:

”Vi kunde inte föreställa oss hur många lögner som var begravda i dom här (vetenskapliga, skribentens anmärkning) artiklarna. Karolinska sjukhuset varnades. Det var ett uppvaknande för oss också. Förnekelsen är väldig stort ända till dess man kommer underfund med så här illa är det.”

Det är något särskilt med svensk naivitet. Det kan vara på sin plats att påminna om Reefat El-Sayed, årets svensk 1985. Det visade sig så småningom att årets svensk inte bara ljugit om sina examina utan även dribblat med siffror. Det fanns ett skäl till att många ville tro på Reefat: Girighet. Folk litade på honom eftersom de skulle bli rikare tack vare honom.

Sedan blev det ett pyramidspel. Drogs en sten bort var det risk att hela bygget rasade över en eller många. På grund av Reefats exotiska charm blev det lätt att ursäkta honom – människor förstod ändå inte vad han sa. Den som ägnade tid åt att sätta sig in i fakta förstod att det var bedrägeri. Men folk blundade eftersom pengarna hägrade.

Min mormor Margaret Ortwin, som växte upp i Kina, Amerika och England, sa ofta: ”Svenskar är så naiva!”

Själv anlitades jag som frilansjournalist för att ta reda på om it-geniet Zaheed Haque, numera verksam i Australien, var den han utgav sig för att vara. Han hade då startat bolaget Room 33 efter sin anställning på Ericsson. På två år lyckades Haque och hans kolleger göra av med med några hundra miljoner och bolaget gick slutligen i konkurs.

Jag intervjuade honom i samband med att han fick lämna Room 33. Han berättade då att han var ambassadörsbarn, han hade vuxit upp i väldigt många olika länder, han hade en ingenjörsexamen och en MBA från en fin amerikansk business school. Han utstrålade positivitet och energi. Efter att ha ringt det amerikanska universitet ett antal gånger konstaterade jag att någon med namnet Zaheed Haque aldrig någonsin varit inskriven där. När jag konfronterade honom med detta sa han bara att inte hunnit plocka fram sitt examensbevis. Han förstod inte varför han inte var registrerad på skolan. Han kom med en genial lösning: ”Äh, stryk det där med MBA i texten.”

Och var hade han vuxit upp som ambassadörsson? I minst ett tiotal länder, sa han. Men var var hans pappa ambassadör? Han var ambassadör i Mexiko, sa Zaheed. I de övriga länderna var han attaché. Det visade sig att Bangladesh inte hade någon ambassad i Mexiko. För övrigt hade inte Bangladesh ambassader i så många länder som Zaheed påstod sig har växt upp i som diplomatbarn. Om det här nu inte var en doktorshatt så rullade Zaheed Haque i alla fall hatt med vissa uppgifter om sin bakgrund. Det märkliga var att när jag konfronterade honom med hans lögner så var han alldeles lugn och bortförklarade dessa skickligt.

Lögner blandas alltid med en lagom portion sanning. Det blir då mycket svårare att reda ut begreppen. Och ljuger man om små saker är det inte ovanligt att även ljuga om större saker. Och det är inte som i sagor att den goda fen är mild, ljus och klädd i rosa och den elaka är klädd i svart och spottar ormar och blod. I verkligheten är den onda klädd i rosa, bjuder gärna på små biskvier och har en sällsynt charm.

Vi svenskar verkar vara roade av sagor. Och tyvärr bakom denna tro ligger den hägrande skatten där regnbågen slutar. Girighet och egenintresse gör en mer benägen att lyfta upp charlataner till oanade höjder. Inte att förglömma Ivar Kreuger!

Kanske ska Karolinska gå den långa tråkiga vägen: Satsa på buttra, charmlösa och grå människor som också är kreativa men framför allt hederliga. Gräv där du står. Och låt dig inte lockas av trender och därmed förblindas – Macchiarinis forskning om stamceller har exempelvis varit det stora modeområdet under en tid. Men det är en annan fråga…

Margaret von Platen

...är frilansjournalist och författare som bland annat gett ut böckerna De framgånsrika familjerna och Boken om Stenbeck. Hon är nyvald styrelseledamot i Rolf Lufts Stiftelse för Diabetesforskning.

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons