De utpekade i Countermine-tvisten vann i tingsrätten. Är det för svårt att utkräva ansvar av ledande befattningshavare i svenska börsbolag?

Sven-Erik Alhem:

– Det som nu avgjorts i tingsrätten är en skadeståndsprocess, där förre styrelseordföranden i minröjningsföretaget och förre vd:n går vinnande ur striden och slipper betala skadestånd. Eftersom grunden för talan var att de lämnat vilseledande information om Countermines ekonomiska ställning, torde åklagaren vid EBM få svårt att driva förundersökningen vidare. Det är svårt att få bifall till påståenden om felageranden i invecklade affärsförhållanden. En av anledningarna är att det inte är vare sig skadeståndsgrundande eller – än mindre – brottsligt att optimistisk satsa för att göra ”stora” affärer. En annan anledning är att domstolarna inte ofta är särskilt väl förtrogna med komplicerade affärsjuridiska förhållanden. Affärsjurister är allmänt sett bättre skickade och har därutöver i brottmålen alltid förmånen av att det är åklagaren som har den fulla bevisbördan.

Lars Milberg:

– Ja.

Jessica Stålhammar:

– Det är svårt att driva den här typen av skadeståndsmål, det är nog en allmän uppfattning. Domstolarna är allmänt sett försiktiga att döma ut ansvar. Det krävs ganska flagranta fel från styrelsens sida för att det ska vara någon idé att som ombud rekommendera en process med dess uppenbara risker att stå för ombudskostnader med mera. I den här typen av mål uppstår därtill många bevisfrågor och styrelsen får anses ha ett informationsövertag som gynnar dem. Samtidigt är aktiebolagsformen tänkt att skydda mot personligt betalningsansvar i stor utsträckning, vilket kanske i sig gynnar företagandet.

Arne Ruth:

– Jag tror att domen i just detta fall är korrekt. Men generellt finns det en gråzon i Sverige: insideraffärer. Ingen kan säga hur utbredd den sjukan är. Den är svår att komma åt med rättsliga medel. Men ledande figurer i börsbolag är måna om sin prestige. När de går över etiska gränser ska det drabba deras rykte. Offentlig skambeläggning är ett bra motmedel mot maktmissbruk. Där har medierna en nyckelroll.

Varför når så få mål av den här typen domstol?

Sven-Erik Alhem:

– Därför att åklagaren har svårt att nå fram till en hyggligt säker prognos av en fällande dom i händelse att åtal väcks. Om inte den prognosen utfaller positivt får åklagaren inte lova att väcka åtal.

Lars Milberg:

– Svårt materiellt, dessutom i många fall domstolar som inte mäktar med. Finns heller ingen som driver frågorna. Småägare kan ju inte motivera risken med vad de kan vinna. Storägare är ju ofta institutioner som inte vill stöta sig. Finns inte heller där någon uppsida. Stort mått av kamraderi. Vådan av ett litet och i många stycken homogent näringsliv. Möjligen tar styrelseförsäkringar en del sådana krav. Observera att det ovan sagda gäller större företag. När det gäller mindre företag och ansvar så brukar inte minst Skatteverket jaga livet ur styrelseledamöter.

Jessica Stålhammar:

– De flesta tvister av den här typen avgörs sannolikt genom förlikning innan de når domstol. Många tvister av detta slag avgörs därtill av skiljedomstol.

Arne Ruth:

– Det svenska rättssystemet är ett barn av en annan tidsålder, den så kallade svenska modellen. Det byggde i hög grad på informella överenskommelser. Nu skulle vi behöva tydligare rättsregler. I USA spelar juridiken en mycket större roll. Eftersom marknadslösningar håller på att ersätta offentliga tjänster i Sverige är amerikanska erfarenheter relevanta. Men juridiken lever kvar i en förgången epok.

Har svenska domstolar kapacitet att hantera komplexa mål av den här typen?

Sven-Erik Alhem:

– Ja, det får man väl säga i allmänhet även om kompetensen varierar mellan olika domare (se dock också mitt svar under fråga 1). Men många civilrättsliga frågor avgörs genom skiljeförfarande utanför de allmänna domstolarna. Och i brottmål måste åklagarsidan prestera väldigt mycket bevismässigt för att nå upp till den erforderliga bevisnivån ”ställt bortom rimligt tvivel”. Jag menar också att invändningar i domstol i ekomål ofta inte lika lätt kan lämnas utan avseende som till exempel i bankrån, där material är enklare för domstolens ledamöter att ta till sig.

Lars Milberg:

– Varierar naturligtvis. Tror att vi generellt skall vara glada över den goda nivån på svenska domare. Problemet är snarast svårigheten att styrka de uppställda rekvisiten, att beräkna skadan och slutligen att det behövs någon som sätter igång sådan process. Lite som Idas sommarvisa; ”Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart”.

Jessica Stålhammar:

– Jag upplever att vissa domstolar är kompetenta i dessa frågor men att andra domstolar inte är det. Det är ett generellt problem att ombudet ofta är specialister på området och att domarna är generalister, och det gäller för övrigt inte enbart frågor om styrelseansvar.

Arne Ruth:

– Nej. Sakgranskningen kräver ofta stora resurser. I ekonomiska brottsmål är förundersökningar komplicerade och dyra. De fordrar specialkunskaper.

Den svenska formen av grupptalan har inte blivit någon succé. Varför?

Sven-Erik Alhem:

– Den har inte blivit etablerad riktigt och orsaken tror jag är risken för fördröjning när processen kommer att involvera flera, även om många blir företrädda av en processförare. Men vi har ju trots allt några exempel.

Lars Milberg:

– Vi använder ett system ”opt-in”, det vill säga att man måste aktivt anmäla sig för att vara med, till skillnad mot opt-out, där man är med om man inte begär att vara utanför. Finns nog en del fördomar i rättssystemet mot grupptalan och också där behövs att någon drar igång, typ Skandias aktieägarförening.

Jessica Stålhammar:

– Processen blir mer komplicerad genom att domstolen måste ta hänsyn till fler intressenter. Gruppmedlemmar har oftast begränsade möjligheter att påverka processen. Det blir svårt för käranden att träffa en individuell förlikning då en sådan förutsätter domstolens godkännande. Eftersom tvistemålets värde som regel kommer att bli högre så kommer motståndet från motparten att bli större. Svaranden kommer då antagligen att bli mindre medgörlig vid förlikningsförhandlingar och streta mot kraftigare i processen eftersom denna kommer att gälla betydande värden.

Arne Ruth:

– Grupptalan är ett solitärt inlån från amerikansk rättskipning, så kallade Class action. I USA syftar den till att ge vanliga medborgare chansen att uppnå jämvikt i tvister med storbolag. De kan föra rättslig talan utan att ruineras av kostnaderna. Men denna princip är en främmande fågel i det svenska systemet där traditionen har varit att tvister ska få politiska lösningar, inte juridiska. Här är det ombudsmän och ämbetsverk som ska skydda den enskildes intressen.

Vilken var veckans viktigaste nyhet?

Sven-Erik Alhem:

– Det är sett från ett Malmöperspektiv ingen tvekan: Ytterligare en dödsskjutning i Malmö. Ammunitionen tar aldrig slut och vapnen kommer inte att läggas ner. Det måste bli fullständig kontroll av alla från polisens sida som kan misstänkas ha tillgång till vapen. Med andra ord måste det upplevas som så riskfyllt att ens vara i närheten av ett vapen att man förhoppningsvis avstår. Men det skulle ha behövts betydligt strängare påföljder för vapenbrott i form av rena innehav därtill.

Lars Milberg:

– Veckan är inte slut ännu. Löfvén så här långt.

Jessica Stålhammar: ’

– För Sveriges del är veckans viktigaste nyhet att Sverige nu enats om att man ska delta i den så kallade Finanspakten inom EU.

Arne Ruth:

– Att socialdemokratin löste sin ledarkris genom att utse en facklig företrädare.