Annons

Annons

Juristen som bytte bana

Mitt i juristkarriären växlade Erik Rotander spår och blev banker. Ett väldigt stort steg som krävde mycket pluggande sena kvällar efter jobbet. Men allt slit har betalat sig. I dag är han chef för Deutsche Asset Mangement Passive Investments på den nordiska marknaden.

 

Vi träffas på Deutsches kontor mitt på Stureplan. Många är lite nervösa inför att bli intervjuade, åtminstone till en början, men Erik Rotander är väldigt avslappnad och bekväm.

Han är influgen från London där han bor sedan tio år tillbaka. Dialekten är kanske inte så utpräglad, men det hörs att han är västmanlänning. Född och uppvuxen i Västerås.

– Det var en bra stad att växa upp. Stor med svenska mått mätt men ändå ganska liten, så det var en trygg uppväxt.

Annons

Annons

Båda föräldrarna är gymnasielärare så det kändes naturligt att plugga vidare efter gymnasiet berättar han.

– Jag gick teknisk linje gren maskin, så ingenjör var kanske det jag trodde att jag skulle bli.

Istället blev det ekonomi och juridik när det var dags att söka till universitetet i Uppsala. Han kom in på ekonomlinjen och sedan juristlinjen på andra intagningen.

– Där var jag lite taktisk. Eftersom det var svårare att komma in på juristlinjen så började jag där. Jag kunde ju alltid byta tillbaka tänkte jag.

De två första åren var det inte uppenbart att det var juridik han skulle hålla på med. Men under termin fem, när det var dags för bolagsrätt och skatterätt, trillade polletten ner.

– Då kände jag att juridik var rätt för mig. Jag hade varit intresserad av politik och samhällsfrågor sedan tonåren, och bolagsrätt och skatterätt var samhällsfrågor genom en kommersiell lins, kan man säga.

Samtidigt började han läsa kurser i företagsekonomi vid sidan av.

– Vill man förstå bolagsrätt och skatterätt på ett djupare plan så är det bra att läsa ekonomi. Sedan var vi ett gäng kompiar som var intresserade av finans. Så det blev naturligt för mig.


Förutom Uppsala blev det studier i Belgien, Kanada och Stockholm.

– Fyra universitet och tre länder på två kontinenter. Det blev lite längre studietid, totalt sex år, men det var det värt. Att få plugga utomlands är en sådan fantastisk möjlighet som man absolut ska ta vara på.

Erik gick ut i arbetslivet med en jur kand och en uppsats ifrån en fil kand i företagsekonomi. Första jobbet blev på Finansinspektionen. En arbetsgivare han redan hade erfarenhet  av.

– I Kanada skrev jag en uppsats om electronic public offerings - bolag som marknadsförde sina nyemissioner över internet direkt mot investerare. Det här var år 2000, så det var jättehett att skriva om det. När jag sedan kom hem till Sverige tänkte jag att jag skriver en liknande uppsats och gör en komparativ studie. På juristlinjen kan man göra uppsatspraktik och den gjorde jag på Finansinspektionen.

Praktiken ledde sedan till ett sommarjobb, och efter studierna fick han ett vikariat på juristavdelningen för fond- och försäkring.

–  Jag ville jobba med finans i vid bemärkelse, så jag var på Finansinspektionen och försökte landa lite i arbetslivet innan jag började söka andra jobb. Sedermera fick jag en fast tjänst på Linklaters advokatbyrå i Stockholm, på deras bank- och finansavdelning.

Vad utmärker Linklaters skulle du säga?

– Det är en fantastiskt välskött organisation. En av de mest välskötta jag jobbat i. Allt finns där, allt stöd du någonsin kan behöva. Man kan ringa och väcka en kollega i Hong Kong mitt i natten och säga "Hej, jag heter Erik och ringer från Stockholmskontoret. Jag behöver lite hjälp", och de kommer direkt att hjälpa en.


Linklaters var ett bra ställe att börja på menar han.

– Det var väldigt internationellt och man jobbar med väldigt kvalificerade uppdrag. Sedan hade jag en bra chef och bra kollegor. Och det är en nyckel tror jag till framgång.

Tycker du man ska stanna på ett jobb och hålla ut även om det inte riktigt funkar med chefer och kollegor?

– Har man inte kul på jobbet så tror jag man ska försöka byta. Jag tror det är väldigt svårt att lyckas om man inte känner passion och driv. Det blir svårt att ta det sista steget karriärmässigt, för i slutändan handlar alla jobb om vilka krav du ställer på dig själv och vilket driv du har internt.

Så småningom lyckades han bli utlånad till Londonkontoret, och gick sedan vidare till Credit Suisse på secondment.

– Det var oerhört inspirerande att komma till London. Mycket nytt att lära sig! Jag kom åter till ett bra gäng och en bra chef.

Var det lätt att komma in i den brittiska arbetskulturen?

– Ja, jag har alltid haft lätt att känna mig bekväm i olika sammanhang och kulturer. Jag har rest mycket och jag har familj i flera olika länder. Sedan tror jag att jag hade nytta av att vara enda svensk på en juristavdelning dominerad av engelsmän. Som svensk är man ju van med platta organisationer och öppna dörrar, så jag kunde gå in på kvällen och surra några minuter med storchefen och komma undan med det. Att en engelsman skulle göra något liknande tror jag skulle bli "frowned upon".

Allt funkade så bra på Credit Suisse att Erik började jobba där permanent.

– Det här var före Lehmans. Folk var glada på jobbet och det var klackarna i taket. Allt på pappret pekade uppåt. Jag hade gått från advokatbyrå till bank i London, men jag ville ner till handlargolvet, till front office, för det var ju där man gjorde affärer.

Varför ville du det?

– Som jurist är du inblandad i affärer i allra högsta grad, men man är ju inte den som initierar en affär – i alla fall inte på den nivå jag var på då. Jag ville inte vara den som skriver papprena. Jag ville ha någon annan som hjälper mig att skriva mina papper, med all respekt för jurister. Givetvis.


En vd som Erik jobbade för tog honom lite under sina vingar.

– Varje fredag eftermiddag satt vi i ett konferensrum på handlargolvet och han gick igenom olika saker med mig. Så här funkar derivat, obligationer, swappar etcetera, ur ett praktisk perspektiv. Idén var att jag skulle flytta från juristavdelningen till hans desk. Han skickade mig också på en intern boot camp som anordnades för Associates. Där jag fick lära mig om prissättning och värdering av finansiella tillgångar. Det var mycket nytt för mig som jurist.

I samma veva tipsade en kompis kompis om att Barclays sökte efter en junior på sin nordiska desk. Det jobbet fick Erik. 

– Det var så jag tog steget från jurist till banker.

Hur var det?

– Väldigt stort. Ett riktigt karriärbyte. Även om jag hade läst lite innan så var det ändå lite av en chock, för det var enormt mycket att lära sig. Jag satt varje kväll med en derivatprodukt och vår prissnurra och försökte prisa upp den. Det tog mina kollegor tre minuter att göra men för mig tog det tre timmar första gången. Så jag satt där och prisade och prisade. Jag lärde mig genom att fråga och träna praktiskt. Återigen hade jag en riktig bra chef, så Barclays blev en fantastisk skola.

Sedan gick du vidare till Deutsche. Vad visste du om din nya arbetsgivare innan du började?

– Att det var en stor tysk bank. Stora i Norden. Starkt varumärke. Den enda globala ETF-aktören som är baserad i Europa.

Du har varit på Deutsche i fem år nu. Vad skulle du säga utmärker banken?

– Att det är en enormt entreprenöriell kultur. Man har stort ansvar under frihet. Min chef sitter i Frankfurt, jag har en teammedlem i Stockholm och en i London. Utmaningen är så klart att förstå hur man spenderar sin tid på bästa sätt.

Du är ansvarig för passiva investeringsprodukter i Norden.

– Ja, det är ETF:er, indexfonder och passiva mandat kan man säga. Jag är enormt tacksam som får ha den här positionen, för det är en marknad som växt med 20 procent om året de senaste tio åren. Vi är väldigt starka och har innovativa produkter och allt i övrigt som krävs för att bli framgångsrika. Vi har dessutom medvind, och det är klart att det är lättare att springa med vinden i ryggen. Så är det ju.

Om du skulle ge ett sista karriärråd till våra läsare, vad skulle det vara?

– Man ska fokusera på bollen och gör det man ska och så bra man kan. Det handlar om att leverera för sin arbetsgivare och sina kunder, så folk ser på en som en pålitlig och duktig person som de vill ha i sitt team. Då kan man komma långt, säger Erik Rotander.

Fakta

Namn: Erik Rotander
Ålder: 40
Bor: Wimbledon, London
Familj: Fru Sarah och sonen Freddie, snart 2 år. Mamma och pappa. Lillasyster Anna som är biolog och bor i Australien.
Intressen: Friluftsliv, Skidåkning, Dykning, Mountainbiking. "Det är den perfekta avkopplingen".

 

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Bildspel Vin- och matafton i Palma

@eatoutstockholm goes Palma när creative director John Bark besöker restaurang La Despensa del Barón (Calle Pes de Sa Farina 8, Palma de Mallorca) för en vin- och matafton. Foto: John Bark
Gästparkering? Just den här trehjuliga skönheten, en Morgan 3 Wheeler, tillhör hotell Posada Terra Santa.
Posada Terra Santa är ett relativt nytt boutiquehotell i Palmas gamla kvarter. Byggnaden härstammar från 1576 och har bland annat varit privat residens åt Baron Boixador med släkt. Restaurang La Despensa del Barón ligger strax innanför hotellets reception.
La Despensas chefskock och köksmästare Matías N. Provvidenti presenterar kvällens meny tillsammans med Valentín Pérez Duhaldes som berättar om de lokala mallorcavinerna.
Kvällens intressantaste etikett sitter på en flaska av märket Super Nova 2014. Designen kan se kaosartad ut vid en första anblick men tittar man noga är etiketten precist och exklusivt formgiven. Som en extra bonus för en formnörd så smakar vinet utmärkt.
Chef Provvidenti väljer salladsblad till kvällens förrätt. Bara de bästa och spädaste bladen får möjligheten att umgås med en sjöborre.
Nåt’annat än Nounat blir det inte till förrätten. Men det duger utmärkt bra. Vinet är en Chardonnay från Biniali. Producent Binigrau. Smaken är frisk och nästan pärlande. Torkad frukt, nöt och mandel anas med inslag av tropiska fruktsmaker. Fin struktur, välbalanserad.
Snart blir det sjöborrssallad. I väntan på den smakar vi av Nounat grundligt. Varför inte ett glas till? Valentín, var är du?
Efter sallad med sjöborre blir det mildrökt laxravioli fylld med vildsvamp och karamelliserad smålök. Vad får vi dricka till den månne?
Nu är det dags för en Supernova av 2014 års modell. Färgen är rubinröd med dragning åt violett. Anslaget är kryddigt med inslag av fikon och kakao. Slutsmaken överraskar med en snärt av mineral och syra.
Kocken är inte riktigt klar med laxen än. Nu vet Valentín vad som gäller och fyller på mitt tomma glas med Supernova.
Mellan serveringar och vinhällande hinner även Valentín smaka av rätterna. Han ser riktigt nöjd ut.
Huvudrätten: Pork bondiola serverat med Pedro Ximénez-sås.
Inte vilken fläskkotlett som helst. Pork bondiola höjer grisköttet till en helt annan nivå.
Det ska inte bara smaka bra, mat äts ju med ögonen också. Matías Provvidenti tångar upp med precision.
Äntligen: Finca Biniagual Verán från 2011. Vinet består av druvorna Mantonegro 55%, Syrah 25% och Cabernet Sauvignon 20%. Druvorna handplockas i lådor som rymmer ca 10 kilo. Vinet åldras i ekfat. Också detta ett alkoholstarkt vin, 15,5 %. Utsökt!
Vackert är det också: Pork bondiola på en spegel av Pedro Ximénez-sås.
Avslutande bubbel: en JFL Brut från Bodegas José Luis Ferrer i Binissalem. Torr, komplex, fruktig. Följt av en utsökt, något bitter slutkläm. Vad mer kan önskas? En citronsorbet kanske?
Chefskock Provvidenti och vinmästare Duhalde skålar och tackar för kvällen. Vi tackar nöjda tillbaka. Många av gästerna är nog här nästa månad också.

Bildspel Handgjorda skor i Palma

Färgvalen är minst lika viktiga som materialet. Blandningarna av klara och vackra kulörer är ett av Monges signum.
Vackert musgrå mocka kan behöva svansar i klargult. Starka färger på skosnören är förövrigt ett enkelt sätt att uppdatera sina skor på.
Skoblock är ett måste. Det gör ju inget om de är nästan lika snygga som skorna. Här i ett par djupblå mockapuppor vid namn Scott.
Milt marsipangrönt till grått – diskret men ändå skrikigt. Skon Serafín är fin.
Skomakare, bliv vid din läst. Men Pedro jobbade själv som journalist och redaktör på flera stora modemagasin innan han bytte bana.
Lite mod krävs det allt för att bära kycklinggula loafers med blå tofsar. Men som svensk gillar jag färgerna på skon Antón. Säkert snyggt i kombo med urtvättade blåjeans.
Även Monges klassiska modeller har en tvist. Den här skon är bestyckad med en bakkappa i svart mocka. Till vänster ett reseetui ur den nya kollektionen av accessoarer – i läder förstås.
Pedro hjälper en kund som hittat hit från ett kryssningsfartyg. På tisdagar är temafärgen röd, säger han. Det underlättar valet av skofärg. Han får också med sig ett par fina espadrillos till båten.
Mocka är tåligt om man sköter det på rätt sätt. På Monges hemsida finns skötselråd och tips. Och en blogg som inte riktigt hinns med. Pedro, journalisten, skakar på huvudet. ”Too much to do”, säger han.
Ett kvalitetsmärke måste visualiseras tydligt och i linje med produkterna. Formspråket ska hålla måttet genomgående. Och vittna om kvalitet.
Det är detaljerna som gör det. Och de är många och fina i Monges kollektioner.
Inte vilka espadrillos som helst. Även här känns Monges hantverk igen. Till vänster ett par med typiskt mallorcinskt textilmönster.
Ibland får man ha fötterna på bordet. Eller åtminstone skorna. Här ett par lackskor som heter Benjamín.
På Carrer Colom 8 i Palma de Mallorca ligger den lilla butiken. En ”well kept secret” som ett modemagasin skrev. Men när kunderna från när och fjärran hittat hit återvänder de för fler skor. Butiken behåller också dina fotmått så du kan e-handla på distans.
Pedro synar nya läderprover på fabriken i Inca. Full koll är enda alternativet för den som vill ha toppkvalitet i sina produkter.
Överdelar av nya skor torkar i väntan på nästa steg i produktionen.
Koncentrerat arbete. Här sys och limmas skor för hand. Varje person har sin arbetsuppgift och håller sig till den. Man får anta att handgreppen sitter efter en tid.
Inga sulor på parketten. Inte än i alla fall. Här finns bord för dem.
Det slamrar ordentligt av löpande band och kraftfulla symaskiner. Hörselskydd på, vill jag föreslå personalen vid flera tillfällen. Men det är kanske inte riktigt min sak att agera svenskt skyddsombud här.
Slutfinish. De här kvinnorna vet innebörden av riktig skoputsning. Sedan läggs skorna i sina kartonger, redo för kunden.
Med neutral skokräm så behåller man den djupa lystern och den vackra läderfärgen.
Pedro tillsammans med Aurora, ett av syskonen som äger fabriken och dotter till grundaren Jordi.
Och här är padre Jordi själv, grundaren av fabriken Calzados Jordi i Inca.
Tweed sides. Varför inte? Sådana här vill jag ju ha.
Mossgrönt är skönt. Man behöver inte oroa sig för gräsfläckar i alla fall. Skor som passar utmärkt till vita byxor.
Typiska skomakarverktyg. Vackra är de också.