Det är fredag morgon. Utanför Företagarnas kontor på Rådmansgatan i Stockholm strilar ett lätt regn, men inne på kontoret märks inget av vårvinterns växlande väder. Intervjun har blivit bokad i rödaste rappet dagen innan. Günther Mårders kalender är nämligen inte så fulltecknad som den brukar. Det finns en anledning. Han går i väntans tider. Den nya familjemedlemmen förväntas anlända om ett par dagar.

– Nu är det tredje barnet, då det är lite mera rutin, lite mera avslappnat. Det är ett helt annat lugn än vad det har varit tidigare, framförallt första. Då var man panikslagen två veckor innan det skulle ske. Men jag har telefonen på vibration i alla fall för att snabbt kunna sätta mig på cykeln och hoja hem, säger han. 

Günther Mårder bor i villa i Sollentuna norr om stan (17-18 kilometer enkel väg till jobbet). Med de höjda trängselskatterna var bilen inget alternativ längre. Pengarna han sparar investerar han istället.

Ser du dig själv som snål eller sparsam?

– Jag är ekonomisk skulle jag säga. Jag brukar sällan vara snål mot min omvärld, men är otroligt snål mot mig själv. Jag unnar mig själv nästan aldrig någonting.

Varför då?

– För jag blir inte lycklig av det. Jag har testat.

Åka skidor i Verbier en långhelg, det skulle du inte unna dig?

– Nej, verkligen inte. Inte i dag, inte innan jag ser att de passiva inkomsterna räcker för att göra det. Då kombinerar jag istället. Nu ska jag upp och leda Åre Kapitalmarknadsdagar. Där får jag en lyxupplevelse, men jag får det till följd av att jag gör ett gratis jobb.
 

Han är även uppvuxen i Sollentuna och i grannkommunen Upplands-Väsby. Mamma är sjuksköterska och pappa började sin bana som asfaltläggare, men startade sedan ett byggföretag. Günther är nummer två i syskonskaran på fyra. Som åttaåring började han med körsång, men inte på eget initiativ.

– Nej, det är ju otroligt töntigt i den åldern när man bara ska spela fotboll och hockey.

Det var istället hans farmor som kände en sorg över att hon själv aldrig fick sjunga. Därför ville hon ge den möjligheten till barnbarnen. Hon lovade Günther en tusenlapp om han höll ut i ett år.

– Det var en muta, trots att hon inte hade några pengar att tala om. Tusen kronor var otroligt mycket för en åttaåring och med den tidens räntenivåer på över tio procent. Man kunde köpa ett splitternytt Nintendo. Så jag bestämde mig för att köra, sedan skulle jag ta tusenlappen och köpa nintendot. Men här sitter jag, snart 30 år senare.

Som barn drömde han om en karriär som professionell korist i Sverige. Den drömmen dömer han dock ut som vuxen.

– Det visar prov på ganska dålig analytisk förmåga i så tidig ålder att ha en sådan dröm och samtidigt inte ta reda på information och fakta. Man kan inte vara professionell korist i Sverige. Man kan ha det som deltidsjobb, men det finns i princip ingen som livnär sig på bara klassisk körsång.

Är du bra på att sjunga?

– Allt är relativt, men de flesta skulle nog säga att jag är rätt duktig. Jag har fått den djupaste utbildning man kan få inom området. Jag gick i Adolf Fredriks musikklasser och sjöng samtidigt i två gosskörer. Så det var upp till 35 timmar i veckan när det var som allra mest körsång. Nästan på heltid, fastän på studienivå.

Körsången blev ett genomgående tema även på gymnasiet. Då fick han också lite jobb på området.

– Jag åkte ut i Europa för att vara med i testkörer på dirigentkonvent under två-tre veckor. Det var fantastiskt! Att få försörjning, tak över huvudet, god mat och en fantastisk upplevelse. Och kanske möta några av framtidens främsta dirigenter inom körmusik. Det var en stor kulturell behållning.

Farmoderns muta är bland det bästa som hänt honom menar Günther.

– Jag tog aldrig emot de där pengarna. Det kändes fint att bara säga tack för att jag fick uppleva detta.

Hur mycket körsång blir det i dag?

– Tre timmar repetition i veckan, och varannan eller var tredje vecka är det något framträdande eller något mindre.

Günther heter formellt Richard Günther i dubbelnamn. Richard är hans dopnamn och det hans familj kallar honom. Namnet Günther kommer från körkompisgänget där alla hade smeknamn.

– När jag var 18 ville jag utmana de andra i gänget och frågade vilka som ville byta till sitt "riktiga" namn. Det var bara jag som gjorde det, så jag blev ensam. Men sedan blev det det professionella namnet med tiden.

Är du mer Günther än Richard?

– Ja absolut, för jag är mer ett professionellt jag än ett privat jag. Sedan är det ju ganska praktiskt, för det är ju ingen som glömmer Günther.

Förutom körsången hann han bland annat med att paddla kajak och åka mountainbike. Dessutom jobbade han på pappans bygge som städare, pinnpojk och lärling.

– Alla vi barn har fått göra det.
 

Storebrodern var tre år äldre och punkare. Günther ville naturligtvis hänga med honom och hans kompisar, så han blev också punkare. Fienden var kapitalismen och tillsammans gick de i syndikalisternas demonstrationståg på första maj och skanderade: "Svarta och vita tillsammans mot de rika!" och "Känner ni stanken från Enskilda Banken?"

Det var faktiskt anledningen till att Günther i sina tidiga tonår gick på en aktieträff, för att få med sig argument för hur kapitalismen skulle krossas, "för det var ett satans verk".

Så du gick dit och wallraffade?

– Ja, lite så, men jag blev helt såld. Jag blev så otroligt nyfiken på företag som utvecklas och satsar pengar och gör investeringar som kan komma att visa sig vara mer värdefulla imorgon. De är duktiga på att samla medarbetare och lösa problem åt andra, och det här kan man tjäna pengar på om man hittar dem som är bäst. Det var jättespännande. Det var då jag kom i kontakt med min första förebild, Ola Lauritzson, som var förbundsordförande för Unga Aktiesparare. Han tog emot mig och alla andra med öppen famn.

När Günther sedan började på Handels något år efter gymnasiet (det tog några försök innan betygen räckte), hade han ett stort försprång jämfört med flera av sina jämnåriga.

– Jag hade ju handlat med aktier sedan jag var 14-15 och redan varit med om en formidabel börskrasch, och redan varit med om att bygga upp en för åldern relativt stor förmögenhet från ingenting genom att jobba på bygget och sedan investera det genom extremt risktagande.

I slutet på 1990-talet hade investeringarna under flera år gått riktigt bra. Han hade fått ihop ett antal hundratusen kronor som med belåning vuxit till nästan en miljon kronor. Günther satte upp målet 25-25. När han var 25 år skulle han ha 25 miljoner.

– I det läget är det rätt att satsa allt på ett bolag som kan revolutionera en marknad. Jag hade investerat i Autofill, en automatisk tankrobot som skulle tanka våra bilar. 1999 steg börsen 66 procent och det året förlorade jag allt jag fått ihop. Hade jag hittat Apple i det läget så jag hade jag ju nått i mål. Men jag hittade fel bolag. Hade jag i stället satt målet 30-15, 15 miljoner vid 30-års ålder, då hade portföljen sett helt annorlunda ut. Då hade jag förmodligen ägt tio aktier och med stor sparsamhet och en hygglig karriär kunnat nå målet.

Förlusten blev dock inte så tung som man kan tro.

– Jag hade levt som alla andra, trots att jag hade jättemycket pengar. Jag hade även varit med om kraschen 1998 och det gjorde mig mer modig, för jag såg hur snabb återhämtningen var. Som 17-18-åring var jag nere på samma nivå som alla andra jämnåriga, men jag hade en annan sak och det var erfarenheter. Kunde jag vända det till att börja göra annorlunda affärer, och slippa göra samma misstag, då skulle jag ha ett rejält försprång.

Vad lärde du dig?

– Att det är viktigare att inte gripa efter sista procenten av uppgång, utan hellre vara lite mer defensiv. Välja bolag som redan är bevisade. Och hellre ha en belåning som är kopplad till en säker portfölj än att han en obelånad, osäker portfölj. Det är betydligt lättare. Idag investerar jag bara i bolag som har bevisad intjäning och jag har i princip inget bolag som redovisar förlust, som har problem.
 

När Günther var 23 inträffade en stor familjetragedi. Storebrodern gick bort i testikelcancer.

– Det var ett år av lidande för honom, och det har såklart format mig rätt mycket. Jag är rädd om kroppen och kanske inte lika sammanbiten som jag var tidigare.

Han pausar för ett ögonblick innan han fortsätter:

– Man måste vara rädd om det man har och utnyttja livet här och nu. Det är så lätt att skjuta upp saker. När jag pluggade på Handels var det så många som planerade sitt liv framåt. Men det går inte att planera sitt liv på det sättet för det kommer hända så många oväntade saker längs med vägen. Man ska ha höga mål hela tiden, men också ha respekt för att man aldig kommer nå precis dit, utan kanske ännu högre, men någon helt annanstans.

Några år senare befann sig Günther, då vd för Aktiespararna, på Electrolux årsstämma. Inte direkt ett ställe man ska ragga på säger han själv. Men det var där och då hans blivande fru, Caroline Mårder, dök upp och fick gå före när det var dags för frågestund.

– Jag kände mig lite förolämpad. Att jag som företrädde 77 000 aktiesparare inte fick första frågan, men jag blev samtidigt så fängslad av henne. Hon var både vacker och hade ett analytiskt djup, och det gjorde mig väldigt intresserad.

Efteråt kollade han upp henne. Det visade sig att hon bodde i Göteborg, jobbade på andra AP-fonden och var sambo.

– Jag tänkte att det vore kul om vi kunde bli ett par, och det tog tre månader innan vi blev det. Sedan blev hon gravid efter sex månader.

Så att hon var upptagen var en bisak i sammanhanget?

– Ja, det var bara en bonus. Det betydde ju att det var kvalitetssäkrat.

Är det typiskt dig? Att om du bestämt dig för något så kör du på det?

– Ja, det brukar vara så. Det här är åter en sådan händelse som hänger ihop med brorsan. Att när det känns rätt, varför vänta? Karriär och andra planer får inte stå i vägen för att skaffa familj, även om andra skakar på huvudet och undrar hur man vågar göra det innan man flyttat ihop. Men det gjorde vi två veckor innan sonen föddes, och det kändes bra.
 

Vi byter ämne och kommer in på ledaregenskaper och vad som gör att grupper fungerar eller inte. Günther menar att det bästa är mixade team med både extroverta och introverta individer, och att som ledare våga rekrytera medarbetare som inte liknar en själv.

– Många tycker det är positivt med låg risk men jag ser det som värdelöst, för det är simultant med låg avskastning. Vill du bygga en organisation med låg avkastning, då ska du rekrytera låg risk.

2012 sa han upp sig från Aktiespararna.

– Att ta en låg risk hade varit att lyssna på styrelsen och göra våld på min egen övertygelse. För någon som levt för dagen och inte haft några besparingar, då hade man nog känt sig tvungen att vara kvar. Men i slutet av dagen kommer jag ha en större grad av lycka för jag har möjlighet att påverka mitt liv i högre usträckning. Jag räknade ut att jag kunde gå 13 år utan att lyfta ett finger. Idag skulle jag klara mig livet ut, med nuvarande levnadsstandard.

Efter Aktiespararna gick du över till Nordnet. Var du tight med Jan Dinkelspiel?

– Under de tre åren på Nordnet var det ett tillfälle som vi sågs privat. Alla trodde att vi var oskiljaktiga privat, men så var det inte. Det var väldigt professionellt. I dag är vi mer vänner. Men det var Sparpodden som gjorde det, och den blev ju en formidabel framgång.

Vad tror du ligger bakom framgången?

– Det personliga anslaget och att vi hade ett skönt tugg, och att vi var så olika som personer.

Till sist, om du skulle ge några råd till den som drömmer om en vd-karriär. Vad skulle det vara?

– Att bara gör det man tycker är roligt, för då kommer resultaten. Och var aldrig tveksam när det kommer nya typer av uppdrag som kanske känns lite för stora. Man kan känna ett visst obehag i magen, men säg ja! Säg ja och testa på. Följ sedan hela tiden känslan. Svarar den inte, är det inte roligt, så byt spår. Man måste i och för sig vara uthållig, man kan inte låta motgångar och för att det blev lite tråkigt en stund stå ivägen för den långsiktiga utvecklingen. Man måste även vara nöjd med sig själv. Är man missnöjd så kommer man ha jättestora bekymmer. Det är lätt att fastna i tankar om hur andra uppfattar en.

Vad blir konsekvensen av det?

– Att man lägger överdrivet mycket tid på de uppdrag man får från sina chefer, och det gör att man uppfattas som en mindre effektiv person som kanske inte är ett ledarämne, än den som vågar lita på att detta är good enough. Det är bättre att ligga på 80 procent men ha kapaciteten att leverera mer om det behövs.

Något annat råd?

– Att hitta sig själv och sin egen ledarstil. Det är mycket lättare att vara sig själv än att spela någon annan. Jag gjorde det själv när jag blev vd på Aktiespararna. Jag tittade på vad de hade för förväntningar på hur jag skulle vara istället för att jag tänker vara på det här sättet, och så anpassar vi organisationen efter det. Allt i ledarskap handlar om att du måste sända ut signaler så att organisationen lär sig vad chefen hade velat att de gjorde i ett visst läge. När du kommit så långt har du skapat kultur, och det är otroligt starkt.

En 90 minuter lång intervju har kommit till sitt slut. Vi lämnar konferensrummet och går tillbaka till receptionen. Där tar Günther hand om några nya besökare som suttit och väntat och jag ger mig ut i regnet. Det bestående intrycket av Günther är hans djupa kunskaper och att han inte lämnat mycket åt slumpen i sitt liv. Det som sticker ut mest är hans mod, att han vågat ta stora risker. Några gånger har det gått åt skogen men desto fler har han kammat hem det han ville ha. Det är en källa till inspiration för oss alla – att om vi bara vågar lite mera så har vi mycket att vinna.