Annons

Annons

"Finanskrisen är politikernas fel!"

Det var när godhjärtade amerikanska politiker ville få mindre bemedlade att äga egna bostäder, som grunden lades för finanskrisen.

Politikerna tappade kontrollen och något fel på finansmarknaderna är det inte frågan om.

Det framgick på ett seminarium om rapporten "Finanskrisen - ett gigantiskt politikmisslyckande" som hölls under torsdagen i HQ Banks arrangemang.

Rapporten har författats av Johnny Munkhammar och Nima Sanandaji på konsultbolaget Munkhammar Advisory, men rapporten har beställts av finansmännen Sven Hagströmer och Mats Qviberg via HQ Bank.

Annons

Annons

På seminariet anades en oro över om det i finanskrisens efterdyningar kommer att bli en felaktig och överdriven reglering av även den svenska finansmarknaden, till men för samhällets bästa.

– Vi måste lära oss av misstagen, för om man drar fel slutsatser kommer det att bli fel lösningar på problemen, sa Munkhammar.

Han pekar på att många nu under finanskrisen förespråkar mer inblandning från staten på finansmarknaden.

– Men då bäddar vi bara för nästa kris, sa Munkhammar.

Han ifrågasätter att finanskrisen handlar om ett "marknadsmisslyckande".

– Det beror på vad man säger att marknaden har för mål, men det går inte att säga det för marknaden har inget mål.

Munkhammar pekar på arbetsmarknaden, jordbrukssektorn och bostadsmarknaden som andra exempel på att politisk inblandning har varit misslyckad.

– Den förra regeringen stod nära olika särintressen på arbetsmarknaden och kunde därför inte genomföra reformer för ökad sysselsättning, vilket var skadligt för allmänintresset.

– Jordbrukspolitiken har lett till att det har blivit dyrt för konsumenterna. Alla har förlorat utom särintressena i form av jordbrukslobbyn. Det har varit ett politikermisslyckande.

Munkhammar pekar på att det inom forskningen finns klara teorier inom området "public choice" som berör vad politikerna inte bör göra.

– Alla ser finanskrisen men det går inte att se lika tydligt den misslyckade politiken som orsakade finanskrisen. Det är vad vår rapport handlar om.

USA brukar kallas för världens friaste marknadsekonomi, och nu hörs det röster om att finanskrisen visar att kapitalismen har misslyckats.

– Men faktum är att friheten i den amerikanska marknadsekonomin har minskat genom åren, till skillnad från i andra länder där den har ökat, resonerar Munkhammar.

– Och den amerikanska finansmarknaden har inte varit särskilt fri, utan väldigt reglerad.

Samtidigt anför han att det varit en "fantastisk utveckling" för världsekonomin som helhet de senaste 20 åren med ökad handel och god tillväxt.

– Det har varit en guldålder för välståndet utan motstycke i världshistorien. Det har lett till minskad fattigdom i fattiga länder, och är till stor del tack vare fria finansmarknader.

– Den dämpning vi ser nu kommer bara att bli ett litet hack i kurvan i den utvecklingen, trodde Munkhammar.

Enligt rapporten började krisen med de amerikanska bolånen, och spreds sedan till resten av finanssektorn först i USA och sedan internationellt.

Därtill höll den amerikanska centralbanken "Fed" sin styrränta på låga nivån 1 procent.

– Det blev en subvention av låntagarna och hög skuldsättning hos dem, sa Sanandaji.

Redan vid mitten på 90-talet började det ges bostadslån till låntagare med sämre kreditvärdighet, så kallade "subprime-lån".

– Amerikanska politiker uppmuntrade riskfylld långivning till riskabla låginkomsttagare som normalt anses ha låg kreditvärdighet.

Politikernas vision var att en större del av befolkningen i USA skulle få möjlighet att äga sitt eget boende.

Staten gick in som garant för att dessa subprimelån skulle betalas tillbaka, och bankerna fick rollen att dela ut lånen till politikernas avsedda låntagargrupper.

– Det här ledde till en explosion av dessa lån.

Subprimelånen i USA blåstes snabbt upp till en ofattbar siffra närmare 10.000 miljarder kronor, efter att bara en kort period dessförinnan ha legat på 2.500 miljarder.

– Men låntagarna visade sig inte kunna betala tillbaka lånen, och bankerna hade i processen också blivit tungt skuldsatta.

En nyckelroll spelades enligt rapporten av finansinstituten Fannie Mae och Freddie Mac som hade privata ägare men fick stöd av staten. Via de amerikanska skattebetalarnas pengar subventionerades subprimelånen i USA genom dessa institut.

– Marknaden visste att staten hade skapat denna lösning och att staten ville lyckas, och stod som garant.

De två instituten behöll till stor del subventionerna för att växa och skapa vinster för sina aktieägares bästa, och subprimelånen ökade från en försumbar del av bankernas utlåning till att bli en dominerande del.

En lag från 1977 förstärktes 1995 för att tvinga USA:s banker att ge subprimelån till vissa låntagare i vissa geografiska områden.

– Subventionerna och tvånget lyckades, men baksidan var att låntagarna inte kunde betala tillbaka lånen.

Enligt rapporten var det många som varnade för en kommande kollaps, även president George Bush själv försökte inrätta en myndighet som skulle övervaka Fannie Mae och Freddie Mac, men det blev ganska tandlöst.

– Bush var också fortsatt pådrivare av subprimelånen, och pekade på att 5,5 miljoner nya amerikanare inom olika minoritetsgrupper fick chansen att äga egna hem.

Rapporten anser ändå inte att krisen är slutet på den amerikanska kapitalismen, eftersom de amerikanska tillgångarna minus skulder uppgår till över 400.000 miljarder kronor. Den siffran har ökat med 50 procent på fem år, så en del försvinner i krisen men långtifrån allt.

Den amerikanska ekonomin har enligt rapporten i grund och botten haft en god utveckling de senaste åren med en ökad produktivitet på 2,5 procent per år. Produktiviteten är förenklat produktionsnivån givet en viss resursnivå.

– Så den amerikanska ekonomin är fundamentalt sett stark. Krisen leder till en ekonomisk nedgång, men den lär inte innebära slutet på den amerikanska kapitalismen.

Enligt rapporten ges det en överdriven bild här i Sverige av att krisen handlar om att USA är misskött och att landet är belånat och har stora utlandsskulder.

– Visst är den amerikanska statsskulden hög, men jämfört med andra utvecklade industriländer är den inte exceptionell.

Rapporten argumenterar således för att det är en fri marknadsekonomi och fria finansmarknader som skapar välstånd.

– Nu är det ett politiskt misslyckande i USA som började med bolån och har lett till en finanskris, men det kommer att bara visa sig vara "ett hack i kurvan" för den långsiktiga utvecklingen.

Det drivhusklimat som uppstod i USA byggde enligt rapporten på att högerhanden med amerikanska centralbankens penningpolitik höll styrräntan på en låg nivå, medan vänsterhanden med finanspolitiken gödslade med subventionerade bolån genom lagar och institut.

– Det blev ett politiskt misslyckande. Det kanske var goda avsikter, men konsekvensen blev finanskrisen.

Den låga styrräntan åren 2001-2003 avsåg att stimulera ekonomin, men resultatet blev en utlåningsbubbla.

– Här ser vi tydligt att statlig inblandning är skadlig. Den långsiktiga slutsatsen är att staten bör lägga ramarna för marknaden och inte själv agera på marknaden.

– Att stimulera ekonomin genom låg styrränta är farligt. Men det kvarstår klart att fria finansmarknader skapar välstånd i världen. Det finns för lite frihet på finansmarknaderna.

– Och USA:s ekonomi är stark.

Munkhammar oroar sig dock för utvecklingen efter det amerikanska presidentvalet.

– Vad kommer hända med regleringen av finansmarknaden? Kommer stimuleringsförsök göras genom sänkt centralbanksränta? Kommer det att bli politiska ingrepp? För mig ser det halvdunkelt ut.

Sven Hagströmer trädde sedan upp på scenen och konstaterade att han håller med rapportförfattarna om mycket, men inte allt.

– Ni har inte gått in på girigheten som finns i systemet, sa han till rapportförfattarna och pekade på investmentbankernas höga skuldsättning som senare ledde till deras fall.

Hagströmer förespråkade även "transparens" det vill säga fullständig insyn i situationen för bankerna.

– Nu har vi intransparens så man vet inte om det finns guld eller surströmming i bankerna.

Själv är Hagströmer delägare i investmentbolaget Öresund som förutom att vara delägare i HQ Bank, även är delägare i internetbaserade aktiemäklarfirman Avanza.

Han beskrev hur Avanza lånar ut pengar till sina kunder, men bara mot säkerhet i exempelvis aktier, och tog upp hur ett finansföretag som Avanza lätt kan börja jämföra sig med andra konkurrenter och börja ge sig in på mer riskfylld långivning i en tävlan med andra.

Det kan bli så att man kvarstår vid en konservativ kreditpolicy, men känner sig osäker på om man tio år senare kommer att få skratta eller gråta när man ser hur utvecklingen har blivit för en själv respektive konkurrenterna.

Hagströmer pekade även på de "kvantmatematiker" som finns på finansmarknaden.

– Det är oerhört begåvade människor, men vem hade kunnat förutse en utveckling som innebar att 50 års vinster raderas ut på ett bräde. Nu är vi där.

Hagströmer förde även fram idén om att man vet när ett ruttet ägg är ett ruttet ägg.

– Men när man packar ihop 100 ruttna ägg och kallar det "subprime" så har det paketet fått ett högre värde.

Han resonerade även kring de försäkringsbolag i USA där man har kunnat försäkra sig mot kreditförluster.

– Där skulle jag aldrig ha velat ha ens den enklaste försäkring. De har inte haft något eget kapital.

Qviberg tog upp förre amerikanska centralbankschefen Alan Greenspans roll i skapandet av finanskrisen genom att ha hållit styrräntan så låg.

I diskussionen kring det pratades om att Greenspan inte kunde höja räntan för att han inte kunde "stå emot" det läge som var. Där fanns det olika uppfattningar.

– Greenspan var kanske omnipotent och till och med potent, men han höjde inte räntan, sa Hagströmer.

Den låga räntan kan som det blev anses ha förlängt finanskrisen.

Qviberg resonerade även kring att girigheten är ett missförstått begrepp, och att det finns en naturlig girighet hos folk och att det kan vara sunt.

Han tycker att många är hycklare när de pratar nedlåtande om girigheten.

– Greed is good! stämde Munkhammar in.

Sedan kom Stefan Attefall upp på scenen. Han sitter i riksdagen för kristdemokraterna, och är ordförande i finansutskottet.

– Vilken sorts marknadsekonomi ska vi ha? frågade han sig.

Attefall anförde att Sverige står starkt efter att redan ha gått igenom en bankkris i början på 90-talet.

– Det har gjort oss bättre rustade, och har lett till en koll och medvetenhet hos banker och politiker.

– Institutioner har föbättrats, och myndigheterna har lärt sig. Det har gett oss ett bättre utgångsläge.

Attefall anser att finanskrisen delvis är ett politikermisslyckande, men ville fokusera på "vad som hände se'n" efter subprimekrisen.

– Det är inte subprime som driver den kris vi har idag, utan det är en kortslutning som har skett i finanssystemet.

– Hade det bara varit en subprimekris hade det varit mindre dramatiska effekter.

Attefall nämnde även vad han kallar "osund girighet".

– Det är inget fel med att man vill förbättra sin situation och tjäna pengar på ett riktigt sätt.

– Men det är inte bra när man tappar spärrarna.

Attefall pekade på att teknologin ändrats och att nya finansiella instrument skapats.

– Allt har gått väldigt snabbt. Det har utvecklats komplexa finansiella instrument.

Attefall varnade även för vilken "värderingskultur" som finns ute i företagen, vilket påverkar hur man agerar.

– Här spelar ledningen en viktig roll.

Han betonade även det viktiga i att kunna stå emot när konkurrenterna tar större risker.

– Man får inte ge efter. Det kräver civilkurage.

Attefall beklagade sig över att det ofta råder en "tjänstemannakultur" i näringslivet.

– För få äger egna aktier. De jobbar bara åt andra. Ansvaret har tunnats ut.

Han indikerade att rätt skatteregler kan vara den väg att gå för att stimulera mer privat ägande.

Attefall frågar sig om finanskrisen är "ett moraliskt misslyckande", och flaggar för nya spelregler i Europa och internationellt.

Han tycker att ett fokus bör sättas på utbildningen av folk i finansbranschen för att frambringa rätt värderingskultur hos finansföretagen, att få varje anställd att förstå sitt ansvar, och att man har rätt belöningssystem som inte blir osunt.

– Här finns det en hemläxa att göra i många år, och politikerna har också sin hemläxa att göra.

Attefall skräms av att finanskrisen visar hur känsligt finanssystemet är.

– När det smäller på ett ställe påverkar det hela kedjan.

– Det drabbar den enskilde, och det är sällan de bäst ställda som drabbas värst.

Frågan är nu om det kommer att bli stor arbetslöshet även i Sverige på grund av finanskrisen, och vad politikerna ska göra i det läget.

– Det gäller att ha is i magen och inte rusa på med åtgärder. Vi vill inte göra misstag i ett akut läge.

Men Attefall vill kunna fundera mer på hur man ska utveckla en sundare, och mer hållbar marknadsekonomi.

Näste man på scenen var Per Hortlund som är ekonom på detaljhandelns branschorgan HUI (Handelns UtredningsInstitut).

Han pekade på hur räntan på lån med kort löptid i USA från början var något lägre än den långa, men efter år 2001 blev den mycket lägre än den långa.

– Det blev en skillnad på 3 procentenheter mellan kort- och långräntan som gjorde att bankerna började låna kort till 1 procent och låna ut till sina kunder till 4 procent.

Samtidigt belånade sig bankerna kraftigt.

– Så med en skuldsättningsgrad på 15 gånger, fick man 50 procents avkastning. Det var det som de amerikanska bankerna frestades göra.

Sedan framåt år 2006 höjdes den amerikanska korträntan till 5 procent medan den långa låg kvar på 4 procent.

– Då blev det kris för bankerna när de lånade för 5 procent och lånade ut för 4.

Hortlund anser inte att det var en stimulanspolitik i "keynesiansk anda" som låg bakom den amerikanska centralbankens styrräntesänkningar efter år 2001.

– Det var mer monetarism i Milton Friedmans anda.

Hortlund menade att ekonomen Friedman tagit på sig äran av att amerikanska centralbanken inte ska upprepa tidigare misstag. Centralbankscheferna har tänkt att det inte ska bli någon kris "under mitt skift".

Att styrräntan låg kvar på så låg nivå så länge, berodde enligt Hortlund på målet med att inflationen skulle vara låg vilket den var.

– Det var en god produktivitetstillväxt i ekonomin och billig import ledde till fallande priser. Då var det helt ok att ha en så låg styrränta.

– Men problemet är att det ledde till en bubbla på finansmarknaden.

Resonemanget var att stigande aktiekurser inte var något problem. Penningpolitiken i form av centralbankens styrränta, hade inget att göra med finansmarknaden ansågs det enligt Hortlund. Bara man såg till att ha låg inflation i ekonomin.

– Det var fel att inte ta hänsyn till tillgångspriserna på finansmarknaden, sa Hortlund.

Han vände sig även emot att bankerna varit så högt skuldsatta.

– En soliditet på 4 procent för svenska banker är ju jättelågt. Vem vill sätta in pengar hos en sådan bank?

Men det har inte funnits en konkurrens mellan bankerna där man lockat kunderna med högsta soliditeten.

Hortlund pekar på amerikanska ekonomen Robert Merton som fick nobelpriset 1997 för Black & Scholes-formeln för hur man värderar optioner.

– Han kom fram till att man genom derivat som optioner kan ta positioner och skydda sig mot risker så att det inte behövs något eget kapital i en verksamhet.

Merton praktiserade sina teorier i investmentbolaget Long-Term Capital Management som kraschade till slut.

– Där drog de ner på det egna kapitalet och gick omkull.

Merton spelade enligt Hortlund också en roll i bubblan som uppstod genom "värdepapperiseringen" av banklån, varigenom banker lånar ut pengar och sedan säljer lånen vidare i form av särskilda värdepapper med dessa lån som säkerhet.

Hortlund ifrågasätter att finansinspektionen accepterar att banker har en så låg soliditet som 4 procent, med hänvisning till att det för finansinspektionen relevanta nyckeltalet "kapitaltäckningsgraden" är tillräckligt hög.

– De utgår ifrån att det bara en gång per 1.000 år inträffar en händelse så att 4 procents soliditet blir för lite.

– Men i själva verket har det varit tre bankkriser de senaste 100 åren.

– Att det ska vara så svårt att fatta att de använder falsk matematik! utbrast Hortlund.

Han anser att finansinspektionen bara beaktat kreditrisker.

– Men de har inte brytt sig om marknadsrisker som är problemet. Vanliga resonemang om sannolikheter för olika händelser funkar inte.

Qviberg ville veta vad Hortlund sätter för betyg på Greenspans gärning som amerikansk centralbankschef, på en skala från 1 (sämst) till 10 (bäst).

– Kanske en 4:a, sa Hortlund.

Munkhammar frågade sedan Qviberg vilket betyg han skulle ge, och då blev det i linje med Hortlunds svar.

– Det blir sämre och sämre för varje dag? kommenterade Munkhammar skrattande.

Qviberg framförde även tanken att alla skulle ha upptäckt finanskrisen mycket tidigare om värdepapperiserade subprimelån satts i ett börsnoterat bolag, där man varje dag kunde se börskursen för det.

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons