Annons

Annons

En perfekt storm

"Finansmarknaden ett demokratiseringsmaskineri" Läs sista kapitlet av Johan Norbergs "En perfekt storm".

De containerfartyg som dygnet runt korsar våra oceaner fyllda med varor utgör en stor del av globaliseringens vardagliga infrastruktur. Nu låg de plötsligt tomma i de stora asiatiska och amerikanska hamnarna och väntade, medan allt fler containrar staplades på varandra på kajen.

”Problemet är inte efterfrågan, och det är inte utbudet för vi har ett väldigt utbud. Det är att hitta någon som kan få kredit att köpa”, sammanfattade en analytiker.

Bankerna ville inte skriva kreditbrev, som behövs för att exportörerna ska vara garanterade betalning vid leverans, och vissa försäljare slutade lita på den finansiella institution som ställt ut garantin. Hur skulle man veta att de fortfarande kunde betala nästa vecka? Den finansiella stormen hade satt fler fartyg ur spel än någon naturlig storm någonsin gjort.

Annons

Annons

För en ekonomi som är beroende av internationell arbetsfördelning, av arbete, komponenter och råvaror från andra kontinenter, innebar det ett hot om sammanbrott. Om jag bara kan betala dig när jag har fått betalt av mina kunder, vem ska stå för risken under tiden? På en vecka gickvärldens näringsliv från principen just in time till principen om just in case som The Economist formulerade det – det är bäst att samla på sig så mycket kontanter som möjligt och göra affärer med så få okända motparter som möjligt.

Ingen lärobok eller ekonometrisk studie kommer någonsin kunna visa värdet av finansmarknader lika tydligt som världsekonomin gjorde veckorna efter Lehman Brothers fall. Hur vågar en leverantör skicka varor till andra sidan jordklotet till en köpare som hon inte känner och hur vågar köparen betala innan han har fått varorna? Hur ska vi någonsin kunna finansiera ett riskfyllt åtagande som ett lägenhetsköp, en kreditkortsbetalning, en företagsexpansion eller en betalning i en annan valuta om en månad, om det inte går att dela exponeringen med andra på en riskvillig marknad?

De transaktioner, kreditavtal och derivat som kan framstå som så abstrakta och rentav onödiga eller parasitära visade plötsligt sitt värde i september och oktober 2008 genom att under en kort tid upphöra att fungera. Liksom syret märkte vi dem bara när de försvann. Det var de mest skrämmande veckorna som många personer i ledande ställning i näringslivet och politiken har upplevt.

Ordet ”kredit” kommer från latinets ”credo” som betyder ”jag tror”. Det bygger på förtroende för den man lånar ut pengar till, en tro på någon annans potential och vilja att använda resurserna på ett bra sätt, så att de kommer att betala tillbaka. Men det bygger också på vår tro på oss själva och på vår framtid. Genom detta förtroende kan vi utjämna vår livsinkomst och låna när vi är ekonomiskt svaga och spara när vi är på grön kvist. Genom finansmarknaderna kan vi upprätthålla en storskalig ekonomi med samarbete mellan människor som aldrig har träffats. Miljontals människor kan kombinera sina sparmedel till att bygga storföretag som får stordriftsfördelar. Det är mänsklighetens sätt att föra över kapital från den plats där de finns till den plats där de kan göra större nytta.

Framför allt är finansmarknaden ett väldigt demokratiseringsmaskineri. Eftersom miljontals människor fattar enskilda beslut om sina sparmedel och investeringar så uppstår möjligheten att några av dem vill satsa på nykomlingar och outsiders; människor som saknar kapital och kontakter, men som har idéer och visioner. Genom att andra vågar satsa på dem får vi i länder med välutvecklade finansmarknader en mycket stridare ström av nya, innovativa företag som välter gamla jättar. Bara genom att kunna vända sig till öppna kapitalmarknader kan världens fattiga slippa beroendet av lokala ockrare och blodsugare.

Som historikern Niall Ferguson visar i sin bok om pengarnas historia är det de länder som har utvecklat starka finansmarknader som också har blomstrat på andra vis. Det var när den orientaliska matematiken applicerades på bankverksamhet som vi fick den italienska renässansen. De små Nederländerna besegrade det habsburgska riket, England besegrade Napoleon och USA blev historiens starkaste supermakt bland annat för att de också utvecklade överlägsna finansiella institutioner som kunde finansiera statsmaskineriet och utveckla ekonomin. Ententen kunde segra i första världskriget eftersom dess länder kunde finansiera kriget genom att sälja obligationer i globala finanscentrum som Paris, London och New York, medan tyskarna var utlämnade till sina egna resurser.

Liberalisering av finansmarknader, t ex genom konkurrens mellan privata banker och öppna aktiemarknader, tycks bidra till att öka investeringarna och produktiviteten i en ekonomi. Den största effekten kommer inte av ökat sparande utan av att mer kapital hamnar där de får störst effekt. Amerikanska studier visar att de delstater som genomdrev mest finansiell avreglering på 1970-talet därefter har haft snabbast tillväxt. Forskning visar att hur mycket ett land hade utvecklat sina finansmarknader år 1960 hade stor betydelse för dess tillväxt därefter. Ett utvecklingsland som fördubblar tillgången på privat kapital till näringslivet ökar sin BNP med nästan 2 procent per år. Det innebär att ett land som gör det som krävs för att få så likvida marknader om 35 år kan vara dubbelt så rikt som ett land som idag är lika fattigt, men som inte gör det.

Det är för att vi har utvecklat finansmarknaderna som 43 procent av allt välstånd som den genomsnittliga människan har uppnåt har skapats under de senaste 30 åren. Även en verkligt djup internationell recession kommer på sin höjd att föra tillbaka vårt globala välstånd till den nivå det var på för något år sedan. Det är för att de har möjliggjort storskalig produktion och handel som den extrema fattigdomen har minskat med 74.000 personer varje dag sedan början av 1980-talet. Och trots att den nuvarande krisen började i USA är det fortfarande ett faktum att länder med välutvecklade finansmarknader har mindre finanskriser än andra.

Ett skäl till att konjunkturväxlingarna jämnas ut i utvecklade länder är att folk kan låna i sämre tider.

Innan de hade facit i hand

Vi klarar oss inte utan det förtroende och det samarbete som finansmarknader utgör. Men vi har också sett att det är lätt hänt att råka hysa tillit till fel personer och affärsidéer. Mot slutet av 2008 hade de värsta finansiella stormarna bedarrat, åtminstone för den här gången, men det är samtidigt först nu som den långa och djupa lågkonjunkturen börjar märkas. När bankerna minskar sin skuldsättning och sina hävstångseffekter och när institutioner som tidigare sprutat kapital omkring sig monteras ned kommer företag och hushåll och i vissa fall hela stater inte kunna låna tillräckligt för att klara de löpande utgifterna. Det kommer att leda till svåra företagskollapser, hög arbetslöshet och enorma budgetunderskott. På en enda dag i januari förlorade 65.000 amerikaner sina jobb. Den globala ekonomin överlevde hjärtstilleståndet, nu är frågan om vi kan undgå svältdöden.

Vad var det egentligen som hände? Hur kunde alltför entusiastiska bostadsköpare i USA sänka den globala ekonomin? Många av världens politiker var snabbt ute och förklarade att det var en kris som måste ha kommit inifrån det finansiella systemet, som måste ha berott på att marknadsaktörerna hade fått för fria tyglar och gjort för stora misstag.

”Laissez-faire är slut” utropade Frankrikes president Nicolas Sarkozy. ”Idén om den allsmäktiga marknaden som inte skulle begränsas av några regler eller politiska ingrepp var galen. Tysklands finansminister Peer Steinbrück förklarade att krisen avslöjade att ”laissez-faire”-anhängarnas argument ”var lika enkla som farliga” och förbundskansler Angela Merkel förklarade att det visar på behovet av mer regleringar av finansmarknaden. Den italienske premiärministern Berlusconis finansminister Giulio Tremonti rasade att globaliseringen uppfanns ”av en grupp galningar. ... Nu har allt detta misslyckats. Globaliseringen har misslyckats”.

Politiker som aldrig varit sena att ta åt sig all ära för varje promille tillväxt och för varje nytt arbetstillfälle var noga med att omedelbart skylla nedgången på att de inte hade tillräckligt att säga till om. Men hade de inte det?

Kritikerna säger att finansmarknaden var fullständigt oreglerad. Men det finns 12 190 personer som arbetar heltid med att reglera finansmarknaden bara i Washington, DC – fem gånger fler än det gjorde 1960. Den stora vågen avregleringar ska ha börjat 1980. Sedan dess har kostnaden för de federala myndigheter som reglerar finansaktörer ökat från 725 miljoner dollar till 2,3 miljarder dollar, justerat för inflation.

Nu håller det på att växa fram en Hoover-myt om president George W Bush, som går ut på att att han skulle ha varit någon slags avreglerare. Men under Bushs åtta år som president fick de nya federala regleringar en tillökning med 207 sidor varje dag. Det är det högsta tempot i USA:s historia. Clinton minskade antalet federala byråkrater med 969, Bush ökade antalet med 91 196. Clinton minskade utgifterna för finansiella regleringar något, men Bush ökade dem med 29 procent.

Det är vanligt att höra att det ekonomiska kaoset beror på att det inte finns några internationella institutioner för att samordna och reglera globaliseringen. Men det är precis vad som görs av bl a Internationella Valutafonden, Världsbanken, de regionala utvecklingsbankerna, International Labour Organization, United Nations Development Programme, United Nations Conference on Trade and Development, United Nations Department of Economic and Social Affairs, United Nations Industrial Development Organization, Organization for Economic Cooperation and Development, Bank for International Settlements, Basel Committee on Banking Supervision, Financial Stability Forum, International Organization of Security Commissions, International Association of Insurance Supervisors och International Accounting Standards Board.

Vissa som talar om att det inte har funnits någon reglering av finansmarknaderna syftar i själva verket på att privata aktörer har fått ett regleringsansvar, som t ex kreditvärderingsinstituten. Men att staten inför en reglering och till och med ger kontrollen över den till några som har ekonomiska intressen att vrida den i viss riktning gör bara sammanblandningen mellan stat och näringsliv ännu giftigare. Det är motsatsen till laissez-faire, som betyder att man separerar stat och näringsliv.

Andra som talar om att regleringen har varit frånvarande tänker på bristen på översyn av och kapitaltäckningskrav i skuggbanksektorn. Men det är bara halva berättelsen, den andra halvan är att den sektorn plötsligt blev intressant bara för att regleringarna gjorde den vanliga, transparenta finansiella verksamheten reglerad och dyr. Kapital söker sig dit det välkomnas och om staten stänger vissa portar tar det köksingången.

En tredje grupp som talar om bristande regleringar syftar bara på att myndigheterna inte har begripit vilka riskerna på marknaden har varit, har uppmärksammat fel saker och har gjort rimligt beteende svårare och orimligt beteende lättare. Jo, precis så har det varit. Att staten ofta beter sig inkompetent är inget nytt. Det är just därför det är meningslöst att jämföra den reella och bristfälliga marknadsekonomin, med idealbilden av hur hypotetiska, perfekta myndigheter skulle styra ekonomin. Vi måste naturligtvis jämföra den med de reella och bristfälliga myndigheter vi har.

Problemet var inte att vi hade för lite regleringar, det var tvärtom ett problem att vi hade för många och framför allt felaktiga. Någon kan invända att jag mest märker ord och utkämpar en ideologisk batalj när jag poängterar det. För all del. Man kan få kalla problemet precis vad man vill om man har politiska skäl att göra det, bara man är medveten om vad det består i. Det ödesdigra vore nämligen om slagord om bristande reglering ledde till föreställningen att krisen berodde på att staten var frånvarande och att den måste ingripa och reglera mer för att undvika en upprepning. Innan vi ger politiker, centralbanker och byråkrater mer makt över ekonomin, borde vi inte studera vad de gjorde med all den makt och de resurser de faktiskt hade när historiens största finansiella bubbla blåstes upp?

Titta på krisens bakgrundshistoria en gång till. Bostadsbubblan pumpades upp och jakten på allt större risk inleddes med att den amerikanska centralbanken sänkte räntorna till rekordlåga nivåer samtidigt som världens snabbväxande utvecklingsländer började skicka kapital till den amerikanska ekonomin för att de inte ville att marknaden skulle styra växelkurserna. Amerikanska politiker pumpade upp risktagandet och bostadspriserna ytterligare med avdrag, skattegynnat bosparande och restriktioner på nybyggen. Med lagstiftning, subventioner och statssponsrade företag pressade de fram bostadslån även till dem som marknaden inte bedömde som kreditvärdiga.

Halvstatliga Fannie Mae och Freddie Mac utvecklade värdepapperiseringen av bolån som Wall Street föll pladask för när kreditvärderingsinstituten, som fått ett lagskyddat oligopol av staten, förklarade att de var säkra investeringar. Statsbanker och kommuner runt om i världen köpte bostadsobligationer som aldrig förr. Internationella bankregleringar inom ramen för Basel gjorde att banker med klassisk bankverksamhet fick betala extra medan de som lade sådana obligationer i specialbolag i en skuggsektor kom undan billigt. Fannie Maes och Freddie Macs centrala ställning stärkte tron på att staten skulle träda in om problem uppstod på bostadsmarknaden. Centralbankens skyddsnät och statens insättningsgarantier gjorde att bankerna vågade ta stora risker eftersom de kan privatisera vinsterna men socialisera förlusterna.

När så bostadspriserna började falla och marknaden inte ville ha bostadsobligationer trädde finansmyndigheterna in och dikterade att bankerna var tvungna att skriva ned värdet på dem radikalt, vilket skapade vågor av panikförsäljningar. Och när ingen ville finansiera specialbolagen längre fick bankerna ta över dem vilket hotade deras balansräkning så mycket att de enligt regleringarna var tvungna att samla kapital i stället för att låna ut. Presidenten och andra ledande beslutsfattare piskade upp en panikstämning för att få igenom de lagar de efterfrågade. Och precis när finansmarknaderna var som mest oroliga över att de inte visste var de stora riskerna fanns gick myndigheterna in och förbjöd blankning, vilket berövade marknaderna likviditet och information när det som bäst behövdes.

Om detta är laissez-faire skulle jag vilja veta hur statsinblandning ser ut. Om politiker, centralbanker och byråkrater medvetet hade velat skapa en kris så hade det varit svårt för dem att handla på ett effektivare sätt. Men de blev väl bara överentusiastiska, precis som investmentbankerna. I varje skede blåste staten upp bubblan minst lika ivrigt som den mest entusiastiska Wall Street-handlare. Skillnaden var bara att den hade en mycket större pump.

Politikers och myndigheters fundamentala felgrepp betyder inte att den här krisen bara är statens fel. Vanligt folk, investerare och banker har gjort sig skyldiga till massiva misstag. Bara för att centralbanken chocksänker räntorna kan inte hushållen göra långsiktiga bostadsköp som bygger på att räntorna alltid ska ligga kvar där. Att staten pressar fram bostadslån till hushåll som inte har råd med dem betyder inte att man måste köpa upp lånen. Om kreditvärderingsinstituten utnyttjar sin lagreglerade ställning till att systematiskt göra för höga värderingar har man faktiskt ett ansvar för att tänka lite själv på vad olika produkter kan vara värda och medför för risker.

Den som inte är rasande över hur många direktörer och handlare har betett sig vet inte vad de har gjort.

Wall Street-titaner som tidigare rättfärdigade sina fantasiersättningar med det enorma ansvar de hade har i efterhand förklarat att de hade otur, att de inte begrep, att det inte var deras fel. In i det sista försökte de få med sig bonusar och utdelningar. Många långivare har ägnat sig åt fullständigt ansvarslös utlåning och banker har haft ersättningssystem som har gjort att anställda bara har velat maximera omsättningen och den kortsiktiga vinsten utan att tänka på de långsiktiga riskerna. Investerare tog inte hänsyn till att det inte fanns likvida börser som kunde ge en rimlig värdering av nya former av obligationer och finansinstrument och de gjorde inte tillräckligt för att utveckla sådana. Ett försäkringsbolag som AIG litade helt och fullt på begränsade datamodeller som inte tog hänsyn till det oförutsedda och ledningen tillät enorma affärer som den förmodligen inte begrep sig på.

De har hanterat pengar som inte har varit deras och har fått en stor frihet genom ett svagt ägande, utspritt på mängder av olika fonder som inte har haft tillräcklig uppsikt över varje enskilt bolag de har varit inne i. Som redan Adam Smith konstaterade skapar det en möjlighet för ledningar att kapa företagen och se till att de gynnar dem själva snarare än ägarna:

”Eftersom de tar hand om andra pengar än sina egna, kan det inte förväntas att direktörerna i sådana företag kommer att bevaka dem med samma ängsliga vaksamhet som partners i ett kompanjonskap vanligtvis bevakar sina egna pengar.”

Det finns företag med starka ägare och det finns företag utan det som ändå har lyckats utveckla interna kontroller och belöningssystem som gör att ägarnas långsiktiga vinst motiverar beteendet. Men när det inte sker fortplantar sig problemen i hela organisationen: Från VD till enskild anställd nonchalerar alla vad som ligger i företagets intresse. Jérôme Kerviel, den unge franske handlare på Société Générale som gjorde av med nästan 5 miljarder euro för sin arbetsgivare (och därmed onekligen talar i egen sak), har förklarat hur det kunde gå så långt:

”Problemet är att banken aldrig säger, 'Lystring killar! Pengarna ni spelar med är inte virtuella. På andra sidan datorn finns det verkliga människor, med verkliga liv, tänk på vad ni gör, ni kan verkligen skada dem.' Allt du gör som handlare stannar i den virtuella världen. Det är lite som att spela dataspel. Tjäna eller förlora några miljoner. Det tar bara några sekunder.”

Och nästan utan undantag räknade ledningar och ägare med att staten och skattbetalarna skulle komma till undsättning om något gick snett. Storföretag var de första att ropa på starka män som satte marknaden och rättssäkerheten ur spel för rädda deras verksamhet. Chefen för finansmyndigheten SEC har berättat att VD:n för en av investmentbankerna begärde ett stopp för normal handel på hela den amerikanska marknaden och jämförde med hur Lincoln frihetsberövade utan rättegång under inbördeskriget och Roosevelt internerade japaner under andra världskriget: ”det är så USA klarade sig genom sådana kriser och vi kan inte vara för upptagna med att skydda rule of law”.

Med en av Sveriges största 1900-talsekonomer, ekonomhistorikern Eli Heckscher, vill man utropa:

”Det finns få saker som är så motbjudande som kombinationen hos en mängd affärsmän och näringskorporationer av stolta krav på frihet och självbestämningsrätt i goda tider och å andra sidan ynkligt gnällande rop om hjälp i form av tullar och statsbeställningar, så snart bakslaget kommer och förmågan att hjälpa sig själv verkligen skall prövas.”

Principen borde vara enkel, som Heckscher konstaterade: Antingen lönar sig ett företag och då behöver det inte något statsstöd, eller också lönar det sig inte, och då förtjänar det inte statsstöd. De företagare och kapitalister som ändå väljer att ingå en pakt med djävulen kommer snart att bli varse vem som är den starkare parten som systematiskt kommer att tolka det till sin fördel. Affärsmännen kommer att hållas under armarna, till priset av att de binds till armar och fötter. I som här inträden låter sannerligen hoppet fara.

Den falska känslan av säkerhet Det är en fundamental missuppfattning att marknaden skulle vara rationell och befinna sig i någon typ av jämvikt där all information och klokskap finns med i besluten. Neoklassiska modeller fyllda med orealistiska antaganden om människan och ekonomin borde alltid förses med varningsdekaler. Marknaden är inget annat än alla miljontals beslut som vi alla genomför när vi producerar, handlar och investerar, och det krävs bara en gnutta introspektion för att inse att vi inte agerar som läroboksmodellerna. Eftersom det är tidskrävande och kostsamt att leta upp mängder av information innan vi agerar går vi ofta på känsla, efter tumregler och i enlighet med vad andra redan gjort. Därför finns det ett flockbeteende på marknaden. När andra verkar lyckas med något och berikar sig på det följer man efter. Efter ett tag avslöjas det ihåliga i entusiasmen och den förbyts ofta i en onödigt överdriven rädsla och snart en recession. Men en central lärdom av dessa händelser är att det inte bara är låntagare och långivare, bankirer och mäklare som drabbas. Politiker, byråkrater och centralbanker är minst lika utsatta för flockbeteendena och de har inte bara någon allmän typ av inflytande och påverkansmakt; de har legal tvångsmakt. Om du agerar på ett annat sätt än de godkänner kan de ta dina pengar eller till och med sätta dig i fängelse. Därför kan de leda hela lämmeltåget och få det att öka vandringstempot.

Nu säger flocken att vi måste ha strikta regleringar som gör att det här inte händer igen. Det är lätt sagt. Men om det är så enkelt att undvika kriser, varför gjorde inte de tusentals sidorna nya regleringar vi fick efter de tidigare kriserna att vi slapp den här? Den här stormen på de globala marknaderna kan tvärtom berättas som historien om hur statsingrepp för att lösa tidigare kriser lade grunden för en ny. Centralbanken började göra pengar billiga 2001 för att undvika deflation och depression och utvecklingsländer exporterade kapital därför att de hade bränt sig på kapitalimport i tidigare kriser. Kreditbetygen blev så överdrivna därför att finansmyndigheter trodde att statssanktionerade betyg skulle ge stabilare risknivåer. Basels kapitalkrav ledde till allt mer exotiska finansiella instrument och pressade bort tillgångar från bankernas balansräkning därför att de ville göra bankerna säkrare – eftersom tidigare statsgarantier hade gjort dem osäkrare. Nya krav på marknadsvärdering av tillgångarna var till för att undvika fusk, men ledde till att man förstärkte nedgången och slog ut investmentbankerna. Och så vidare, och så vidare.

Det finns inget som ser så lätt ut som att reglera i efterhand, för att se till att vi inte ska göra om just det där dumma som ställde till det. Men liksom generaler utkämpar byråkrater alltid det förra kriget. Det de i bästa fall åstadkommer är att de hindrar att marknadsaktörer gör om exakt det misstag de gjorde senast – det vill säga det misstag som alla ändå ägnar all uppmärksamhet åt att undvika. Och på köpet får man ett nytt batteri regleringar som mycket väl kan göra nästa kris betydligt värre. Vi vet inte var nästa kris kommer ifrån. Vi lär av historien att vi inte lär av historien. Även Isaac Newton, ett av tidernas största snillen, förlorade en förmögenhet på Söderhavsbubblan. Inte ens de som har det till arbete att göra prognoser vet vad som händer härnäst. En av de bättre, ekonomen Geoffrey Moore, förklarade för sina studenter att den som kan förutspå en recession precis när den inleds är en mycket framgångsrik prognosmakare.

Företag och investerare behöver knappast fler byråkrater som tittar dem över axeln och försöker gissa vad de gör rätt och fel. De behöver handlingsutrymme så att de så fort som möjligt kan justera eller byta strategier när det kommer fram ny information om vad som händer med efterfrågan, konkurrensen, kreditgivningen. Det finns inget som är så farligt som en överdriven jakt på säkerhet eftersom den leder till regleringar som i ett krisläge gör att de bästa handlingsvägarna kan vara blockerade.

Det finns redan en farlig homogenitet på marknaden eftersom många litar på samma typ av fiffiga datamodeller som innebär att de köper samma sorts värdepapper samtidigt som alla andra. Mängder av historiska data analyseras tills man får fram en risk på mindre än en procent att man ska förlora pengar på en viss position på marknaden. Men även 0,5 eller 1 procents risk att bli överkörd av en ångvält kanske är tillräcklig för att man ska avstå från att kasta sig framför den och plocka småmynt. Det spelar ingen roll hur avancerade modeller man får fram eftersom problemet inte är matematiken, påpekar författaren Nassim Nicholas Taleb, utan historien: Den berättar inte alltid vad som ska hända härnäst. Någon gång då och då inträffar 0,5- eller 1-procentsfallet, en svart måndag, ett krig, en rysk kollaps, eller ett paket som visar sig innehålla något som inte var AAA, och då kraschar det. Vi kan göra modellerna mer och mer säkra, men risken är att det bara leder till att vi också litar på dem alltmer. Att sprida riskerna hjälper inte så mycket om t ex en expansiv penningpolitik ser till att aktier, obligationer och egendomar alla rör sig i samma riktning. Det är därför de matematiska modellerna endast borde få studeras med en nypa salt inom räckhåll. Som Warren Buffet uppmanar oss alla: ”se upp med nördar med formler”.

Men av exakt samma skäl ska vi se upp med byråkrater med planer. Strikta regleringar om vad man får och inte får göra spär på denna homogenitet ytterligare. Om staten hindrar marknadsaktörer att inneha värdepapper med ett för lågt kreditbetyg betyder det att alla säljer samtidigt så fort det sänks. Om statens kapitaltäckningskrav gynnar vissa sätt att hålla sina tillgångar kommer alla banker att göra det och de kommer att drabbas av samma typ av problem samtidigt som alla andra.

Efter varje kris undersöker myndigheterna vad som fungerade bättre och tvingar därefter marknadsaktörerna att hålla sig efter denna ”best practice”. Alla dessa försök att göra systemet så säkert som möjligt gör det i själva verket ytterst känsligt för små stötar och förändringar. Som professor Lawrence Lessig vid Stanford konstaterar kan ett enda virus som når in i bankernas monokultur slå ut marknaden fullständigt. Avvikelser, mångfald och mutationer har rensats ut av försiktighetsprinciper och regleringar och därför finns det ingen resistans någonstans.

Vid en konferens 2007 förklarade en person som var ansvarig för ett företags risk management att det var tur att de inte hade så mycket historisk data över affärsriskerna, för om de hade det skulle myndigheterna omedelbart tvinga dem att använda dem till att bygga riskmodeller att agera efter, i stället för att som de själva föredrog, använda det sunda förnuftet och måla upp olika scenarier för framtida risker.

När näringslivet blev allt mer globalt följde ett energiskt arbete med att utveckla internationella regelverk för kapitaltäckning, bokföringsregler och kreditvärdering, Politiken behövde hinna ikapp för att skapa större stabilitet och säkerhet i den nya vilda västern. Men det hade samma effekt som den nationella politiken, att homogenisera bankers och företags syn på risk oavsett var de kom ifrån och var de verkade. Till vardags skapar det förutsägbarhet, lugn och ro och det blir väldigt enkelt för oss kunder. Men samtidigt ger det alla samma Akilleshäl. Sannolikheten att det är just den som ska träffas är liten, men när det sker stupar de på samma sätt i alla länder.

Alla de räddningsaktioner och bailouts som har genomförts denna gång gör problemet sjufalt värre nästa gång, alldeles oavsett vilken effekt de haft på kort sikt för att hindra ett fritt fall. Banker och bolag har lärt sig att ju mer de gör saker exakt som alla andra – som resten av flocken – desto större är chansen att de kommer att räddas av staten om det går fel. Då är ju verksamheten eller marknaden för stor för att tillåtas kollapsa. Den som tänker annorlunda och gör saker på sitt eget vis utgör inget hot om systemkris och kan inte hoppas på hjälp. En försiktig bankir är en som är exakt lika oförsiktig som de andra bankirerna så att han gör bankrutt när de andra gör det, som Keynes ska ha sagt. I EU-kommissionen pågår just nu ett arbete för en striktare övervakning av de kreditvärderingsinstitut som gjorde bort sig så grovt under denna kris. De ska regleras hårdare och nationella myndigheter ska kunna överpröva betyg som de ogillar. Att ge stater makt över kreditbetyg som ges till landets bolag är naturligtvis fel sätt att minska betygsinflationen, men det farligaste är ambitionen i sig, tron på att man ska kunna ta fram ett korrekt betyg för varje institution och värdepapper som alla sedan ska följa. Det kommer bara att accelerera följa John-kulturen, som The Economist förutspår:

”Att knyta dem ännu hårdare till regleringssystemet kommer bara att förstärka dessa konflikter genom att höja trösklarna för nykomlingar och göra att kreditvärderingsinstituten ser ännu mer ofelbara ut. Det skulle ha varit mycket bättre med mindre regleringar, mer konkurrens och ett krav på att obligationsutgivare offentliggör all information de ger instituten. Då skulle alla ha en chans att få det de säger sig vilja ha: investerare som tänker själva.”

Om vi verkligen vill mildra framtida finansiella stormar borde vi göra motsatsen till det som nu sker. Vi borde ta bort säkerhetsåtgärderna och sprätta upp skyddsnäten. Vi borde avskaffa räddningsplaner och insättningsgarantier så att bankerna tvingas tänka över vilka risker de verkligen kan bära och kapitaltäckning de behöver. Vi borde beröva kreditvärderingsinstituten deras officiella roll, så att investerare själva måste fundera över vad de placerar i. Vi borde systematiskt upphäva de skydd och garantier som statliga myndigheterna ger investerare och sparare, för att ge utrymme för det egna förnuftet och det egna ansvaret. Den som inte litar på sig själv ska inte gå i närheten av de riskablaste marknaderna.

Det finns ingen reglering som har haft så stor betydelse för banknäringens risktagande som centralbankernas (och nu även finansdepartementens) roll som livräddare. Det har lärt de stora finansaktörerna att ta hårresande risker därför att de vet att de kan privatisera vinsterna och socialisera förlusterna, eftersom de är alldeles för stora för att falla. Men dilemmat är att de aldrig hade blivit så stora om de inte hade det säkerhetsnätet. Ibland angrips dagens kapitalism för att inte vara något annat än en kasinoekonomi. Men jag känner inte till något kasino där centralbankschefen och finansministern följer med en till rouletten och vänligt tar över förlusterna. I så fall är jag övertygad om att vi alla skulle spela betydligt mer och vildare än vi gör idag. Sådant är emellertid förhållandet på våra finansmarknader och nu mer än någonsin när statshjälpen och insättningsgarantierna har blivit mer omfattande än någonsin.

Problemet är att vi inte har en kasinoekonomi. För att låna en metafor från den liberale debattören Mattias Svensson har vi en curlingekonomi. Curlingföräldrar sopar framför sina barn. De hindrar barnen från att ramla och slå sig, vilket gör att de aldrig växer upp och lär sig att se farorna själva. Därför faller de i stället så småningom i stora och farliga sammanhang eftersom risker är en del av det mänskliga villkoret. Curlingekonomin fungerar på samma vis.

Staten sopar framför (och bakom) banker och investerare och ser till att de inte slår sig för svårt. Var gång olyckan är framme sänks räntan, centralbanken lånar ut och skattemedel pumpas in. Aktörerna lär sig inte att leta efter risker, de fortsätter med sitt destruktiva beteende och förr eller senare faller de över en avsats som de aldrig höll utkik efter, och drar med oss allihopa.

Kapitalism utan konkurser är som kristendom utan helvete – den förlorar sin förmåga att motivera människan genom hennes försiktighet och farhågor. Om det inte är politiskt möjligt att avskaffa skyddsnätet för finansmarknaden fullständigt är det nödvändigt att införa en uppdelning där det bara omfattar avskalade banker som ägnar sig åt enkla operationer, medan alla andra finansiella institutioner får ett entydigt besked om att statens ansvar om de misslyckas inskränker sig till att önska dem lycka till.

Oavsett hur penningpolitiken administreras kommer misstanken och förhoppningen finnas att den kommer att agera för att moderera impopulära nedgångar oavsett de långsiktiga kostnaderna. Ända sedan USA:s president Richard Nixon 1971 avvecklade resterna av den internationella guldmyntfoten har vägen varit öppen för för politisk manipulation av våra pengar. Jag tror att det är helt nödvändigt att återupptäcka diskussionen om alternativ till ett politiserat monetärt system. Vi kanske borde återinföra guldmyntfoten eller ersätta centralbanken med en dator som automatiskt räknar upp penningmängden med tillväxten? Eller bör vi rent av privatisera valutorna och se till att konkurrensen håller utgivarna i schack, som Hayek föreslog?

För de flesta framstår en sådan diskussion som lätt bisarr, men det beror på att den har varit frånvarande medan pappersvalutor kontrollerade av oberoende centralbanker såg ut att fungera relativt bra. Nu vet vi mer. Det kan vara värt att påminna om att de svenska bankerna under den liberala perioden på 1800-talet hade rätt att ge ut egna sedlar. I sin beskrivning av systemet berättar Per Hortlund att under det svenska fribankssystemets 70-åriga existens gick inte en enda sedelbank omkull, ingen sedelägare förlorade en krona och ingen bank behövde stänga luckan ens för en dag, vilket är ”världsrekord i bankstabilitet”.

Att ta bort djungeln av statliga stöd, skydd och krav innebär att investerare och sparare blir utelämnade till sig själva. Det är jobbigt. Men det ska vara jobbigt att tänka själv, för den intellektuella motion som det ger tränar upp förmågor som har legat vilande. Det behövs. Ta bara hedgefondbedragaren Bernard Madoff, som kan ha lurat sina etablerade och förmögna kunder på upp till osannolika 50 miljarder dollar. Men trots att hans fond uppvisade en fenomenal avkastning höll sig de stora institutionella investerarna borta. En investerare förklarade det med att fonden framstod som oseriös: ”Därför att när du kommer till sidan 2 i din företagsgranskning har du redan hört 8 varningssignaler och sagt 'I'm out of here'.”

Madoffs bedrägeri var knappast raketvetenskap. Det var ett kedjebrev, världens äldsta lurendrejeri: Madoff hade inte alls någon stor avkastning, han betalade bara tidigare investerare med nya investerares pengar tills de tog slut. Hur kom det sig då att så många andra anförtrodde Madoff sina förmögenheter? I likhet med många av hans offer förklarar den tidigare textilföretagaren Allan Goldstein att han litade på Madoff därför att han litade på staten:

”[S]taten har svikit oss … Vi gjorde affärerna i den trygga förvissningen om att SEC aldrig skulle ha låtit den här sortens fuffens pågå.”

Att hindra bedrägeri är en av statens allra mest grundläggande uppgifter och lagarna förbjuder mycket tydligt det Madoff gjorde. Finansmyndigheten SEC lyckades inte avslöja honom, trots rader av varningar och utredningar och trots att en investerare 2005 till och med gav dem en 19-sidig rapport som argumenterade för att Madoffs hedgefond var ett kedjebrev. Många kräver ännu fler regler trots att SEC inte ens kan upprätthålla de gamla. Det beror inte på att SEC ligger på latsidan. Myndigheten slog 2008 nästan rekord i antalet tvingande fall och budgeten har ökat med 110 procent i reala termer mellan 2000 och 2009.

Då kan man som investerare dra två motsatta slutsatser. Man kan antingen fortsätta att ge sitt livs besparingar till en trevlig man på herrklubben och hoppas på att myndigheterna plötsligt ska bli kompetenta, göra korrekta prioriteringar och genomskåda om han försöker göra något skumt. Eller så inser man att byråkratier alltid kommer att ha sina brister, slutar att lita på att de ska lösa allt åt en, och skaffar sig i stället så mycket tålamod att man tar sig fram till åtminstone sidan två i företagsgranskningen innan man fattar beslut.

Stockholmssyndromet Det finns de som tror att politiken på något vis skulle vara klokare, mer upplyst, mer långsiktig och ledd av mer hedervärda motiv än de miljontals människor som varje dag fattar beslut och sätter priser i marknadsekonomin. Det svenska vänsteroraklet Göran Greider tog finanskrisen till intäkt för att hävda att staten måste ha en starkare roll i ekonomin. Det skulle nämligen ge ”långsiktighet” och ”makt åt demokratin”.281 Han och andra som tänker så jämför alltid de sämsta och mest kortsiktiga aktörerna på marknaden med deras egen förhoppning om hur upplyst staten skulle kunna agera i den bästa av världar. Som Vilhelm Moberg uttryckte det:

”Deras tro på staten som frälsare måste vara rent metafysiskt betingad, i den hittills kända verkligheten har den ingen grund.”

De som romantiserar staten har inte begripit att politiker och byråkrater inte har mindre egenintressen att bevaka än marknadsaktörer. Den tidigare SEC-kommissionären Paul Atkins menar att myndigheten aldrig hann utarbeta öppna handelsplatser för bostadsobligationer och credit default swaps därför att den var ”distraherad” – den ägnade i stället tiden och resurserna åt att vinna makt på andra myndigheters bekostnad genom att initiera reglering av hedgefonder och nya typer av kontroller över investeringsfonder.

Ett skäl till att regleringen av den amerikanska finansmarknaden är märkligt uppsplittrad på centralbanken, finansdepartementet, bostadsdepartementet och olika myndigheter är att de lyder under olika kommittéer i kongressen och politikerna vägrar att släppa ifrån sig ansvarsområden som garanterar dem generösa kampanjbidrag från finansbolag och banker.

I Baselförhandlingarna arbetade länderna inte för att få fram rationella kapitalkrav utan slogs för att kunna utforma reglerna så att de gynnade just deras lands banker på de andras bekostnad. När en ej namngiven men ledande person inom en av de internationella regleringsmyndigheterna fick se resultatet av de många årens förhandlingar sade han: ”Det ser lite grann ut som om den har skrivits utan vuxnas överinseende”. Efter allt den här finanskrisen har lärt oss om bristerna i riskmodeller och kreditvärderingsinstitut, vad ska man annars säga när de skarpaste internationella byråkrathjärnorna har kommit fram till ett Basel II som ger större inflytande till matematiska modeller och kreditbetyg i regleringarna?

Den som tror på staten som frälsare borde inte bara studera hur den lade grunden för den här krisen, utan också hur den hanterade det finanstumult som sedan utbröt: Hur den amerikanska regeringen försökte skrämma slag på landet, ständigt bytte strategier och hur lobbyister och företag styr politiken. De borde ha varit med när finansministern försökte slippa demokratisk granskning och lurade av kongressen 700 miljarder dollar eller när biltillverkare och apotekskedjor definierades om till finansbolag för att få ett skydd från investerare som finansdepartementet visste skulle vara betydelselöst.

De skulle kunna tala med Yves Leterme, som fick avgå som Belgiens premiärminister efter att Högsta Domstolen slog fast att regeringen försökt styra en domstolsprocess kring förstatligandet av bankkoncernen Fortis. De borde fråga en lycklig president Bush hur det känns att slippa hamna i historieböckerna på samma sida som nedläggningen av General Motors när det enda priset är att han får knuffa över bekymren och skulderna till efterträdaren. Eller allra bäst vore kanske att tala med dem som tvingas hantera politikens inre motsägelser. Den tidigare EU-kommissionären Mario Monti har berättat om hur finansministrar ofta besökte honom i Bryssel och berättade att de hade lovat väljarna där hemma subventioner till lokala företag, men eftersom de visste att det var ekonomiskt destruktivt bad ministrarna nu Monti att säga att det inte var tillåtet enligt EU:s konkurrensregler. Så kunde de åka hem och skylla på elaka EU som inte lät dem uppfylla sina löften. ”Jag är övertygad om att de gör detsamma idag”, som Monti säger.

Banker lade tillgångar utanför balansräkningen och tvingades till väldiga finansiella åtaganden när de blev tvungna att ta tillbaka dem. Det påminner väldigt mycket om den amerikanska kongressens relation till Fannie Mae och Freddie Mac, som lades utanför den federala budgeten för att förbättra siffrorna. Nu är de statssponsrade bolagen tillbaka i budgeten och det kostar staten många hundratals miljarder dollar. Både politiker och marknadsaktörer har tendenser till kortsiktighet. Skillnaden är att de senare kan ta sig ur det, därför att det där i allmänhet inte bara är ett fåtal personer som fattar besluten, utan miljontals, i konkurrens med alla andra. På marknaden är det den som gör något som är vinstgivande på sikt som drar till sig investeringar. Det företag som visar att vinsten om tio år kommer vara högre vill folk satsa på redan idag, det blir lättare att få kapital och börskursen stiger. Det finns en arsenal av marknadsmekanismer man kan använda sig av om andra tänker för kortsiktigt: Om aktiemarknaden övervärderar en viss aktie kan man blanka den och om den har blivit för kvartalskapitalistisk för att uppskatta ett visst företags affärsidé kan det företaget lämna börsen och satsa på långsiktig tillväxt.

Politiken har svårare att ta sig ur kortsiktigheten, därför att om en regering gör investeringar idag för att få ett resultat om tio år så får den förklara de kostnader som läggs på folk idag medan det är en annan regering som om tio år kommer att kunna skryta med resultatet. Och om man blåser på med billiga pengar och underskott idag får man folkets kärlek, medan nästa regering får förklara varför det har inträffat en finanskris och får stå för städkostnaderna. Som den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises konstaterade om världens regeringar:

”De har alla sålt sin själ till de billiga pengarnas djävul. Det är en stor förmån för varje regering att kunna göra medborgarna lyckliga genom att spendera pengar. Den allmänna opinionen kommer sedan att tillskriva de nuvarande makthavarna den resulterande högkonjunkturen. Den ofrånkomliga nedgången kommer senare och belastar deras efterträdare.”

Det har inte att göra med vilka politiker som sitter vid makten för ögonblicket, eller i vilket land de verkar. Den här boken har främst handlat om USA eftersom dess ekonomi är så stor att dess felgrepp kunde tippa hela världsekonomin. Men liknande historier skulle kunna skrivas om många, många länder.

Det är t ex inte bara amerikanska politiker som har infört bolåneinstitut för att ”pressa ned boräntorna så att vanligt folk kan förverkliga sina bostadsdrömmar”. Detta citat kommer tvärtom från en socialdemokratisk riksdagsmotion, som stolt talar om statliga SBAB, Sveriges Bostadsfinansieringsaktiebolag. Med den svenska staten i ryggen har SBAB steg för steg luckrat upp lånekraven på den svenska marknaden. Bolaget var först med att avskaffa topplånen, erbjuda bottenlån upp till 95 procent av bostadens värde och låna ut pengar även till hela handpenningen. Sammantaget har SBAB minskat bolåneräntorna med ungefär 0,4 procent och lockat in fler på marknaden. Det har i sin tur förstärkt prisuppgången. SBAB har fått många hushåll att låna till 100 procent av ett bostadsvärde som de inte kommer att kunna få igen på många, många år.

I takt med att krisen annalkades ökade den svenska statens insatser. Den borgerliga regeringen valde att avsätta fem miljarder till en statlig bolånegaranti för den ”som varit nära att kvalificera sig för lån” i mars 2008. Det var mer än ett halvår efter att CNBC:s Jim Cramer hade förklarat att armageddon rådde på marknaderna och Countrywides VD hade talat om en bostadskollaps som påminde om den stora depressionen. Mot en avgift garanterade staten att en ränta på upp till 100.000 kronor om året betalas. Remissinstanserna varnade för att ekonomiskt svaga grupper kunde lockas att ta lån som de på sikt kanske inte har råd med, men finansmarknadsminister Mats Odell avfärdade kritiken: ”Jag är ansvarig för bostadsförsörjningen i kungariket Sverige och då gäller det att se till att fler får en bostad”.

I slutet av maj 2008, när den amerikanska bolånemarknaden var i fritt fall och Bear Stearns hade kastat in handduken kritiserade socialdemokraterna regeringens kreditgaranti – för att den inte gick tillräckligt långt. Socialdemokraternas bostadspolitiska grupp ogillade att de som tar lånen till vardags behövde bära de räntekostnader som staten garanterade.

Gudarna ska veta att det även finns företag som har offrat den långa sikten för kortsiktiga vinster, men då har företagen sett sig tvungna att mörka det och ge bilden att de är långsiktigt hållbara och produktiva, därför att det är vad de som ska anförtro dem kapital kräver. Det finns också gott om politiker som har offrat det korta loppet för att göra det som gör samhället bättre i det långa loppet, men då har de varit tvungna att ändå ge intrycket att det gynnar folk omedelbart, därför att det är vad de som förväntas anförtro dem deras röster kräver.

En viktig skillnad finns i omgivningens reaktion. När affärsmän och direktörer missköter sina uppgifter åker de – i alla fall så småningom – ut med huvudet före. När politiker och finansmyndigheter missköter sina uppgifter så får de i stället mer makt. Som Storbritanniens finansminister gav Gordon Brown sitt land ett illa fungerande finansiellt regelverk, som centralbanksguvernör övertygade Ben Bernanke sina kolleger att pumpa upp en inflationsbubbla för att undvika en kris och som bostadsminister gjorde Andrew Cuomo allt för att ösa ut lån till folk som inte hade råd med dem. När bubblan sprack hade Brown, Bernanke och Cuomo andra roller och fick av sin omvärld ännu mer makt för att de skulle rädda oss från det kaos de hjälpt till att frambringa. Sedan statliga myndigheter har bidragit till att skapa den värsta finanskrisen på generationer har idéklimatet skiftat dramatiskt i riktning mot en större och mer aktiv statsmakt.

Situationen påminner obehagligt mycket om Ludwig von Mises konstaterande 1949 att många skyller recessionen på fria marknader och svarar med att sätta den ur spel:

”Folk kunde inte föreställa sig att det de beklagade var det nödvändiga resultatet av att räntan hade sänkts genom kreditexpansion. De höll fast vid den politiken och försökte förgäves bekämpa dess ovälkomna konsekvenser med mer och mer statsinblandning.”

Skapa en kris, så kommer folk ge dig mer makt för att hantera den. Kalla det politikens ”Stockholmssyndrom” – vårt fullständiga beroende av vår gisslantagare gör att vi utvecklar en relation till honom och börjar ta hans parti mot omvärlden.

Det som inte fungerar i näringslivet konkurreras ut och läggs ned. Det spelar ingen roll hur populärt det är, om ledningen tycker att det går bra och kunderna älskar det. Det kommer ändå att gå under om det inte skapar något som värderas högre än de råvaror, komponenter, idéer, kapital och arbete som de består av. Även om ingen begriper vad som hände. Politiker som delar ut valfläsk som de inte har råd med blir omvalda, charkuteributiker som säljer fläsk som de inte har råd med går i konkurs.

Det är därför den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeters identifierade kreativ förstörelse som kärnan i kapitalismen: Genom konkurrens från andra företag och fritt val för kunderna slås det som fungerar mindre bra ständigt ut och resurserna går i stället till mer lovande affärsidéer och verksamheter. Idag ser många recessionen som en kris för kapitalismen, men det är det inte, det är en kris för vissa kapitalister, vi har upptäckt att en rad affärsmodeller inte fungerar. Det är en viktig insikt. Det talas ibland om marknadsekonomin som ett system för att maximera vinst, men det är inte bara vinsterna som är viktiga. Förlusterna är minst lika centrala. Vi måste veta vad som fungerar och vad som inte fungerar. Vilket system som helst kan dra igång projekt och använda massor av resurser för att få något gjort. Det är den offentliga sektorn bra på och det var planekonomierna också. Men en nyckel till framgång är också att sluta i tid.

I strikt mening är inte problemet den lågkonjunktur vi går igenom, problemet var högkonjunkturen, eftersom det var då det gjordes dåliga investeringar baserade på en dold inflation och allt för optimistiska prognoser. Recessionen är botemedlet, det är då vi lägger ned det som inte fungerar och låter kapitalet och arbetskraften leta sig till de områden som fungerar bättre, så att de kan börja lyfta ekonomin. När hela världen samtidigt drabbas av en kris och vi inte kan förlita oss på draghjälp från andra kontinenters marknader är det viktigare än någonsin att ha sådan rörlighet i våra inhemska ekonomier. Allt som hindrar att priser på övervärderade tillgångar faller fördröjer den processen. Konkurser innebär naturligtvis problem för de inblandade, men för samhället är de enda sättet att sålla agnar från vetet och se till att kakan växer. Det kan låta hårt, men i själva verket är det bara genom att gå vidare som vi kan minska de mänskliga och ekonomiska kostnaderna av affärsidéer som inte längre fungerar. En kris är ett tillfälle att röja undan det bråte som står i vägen för nya experiment och projekt, inte att samla på sig ännu mer. Det hade förstås varit bättre om många av nedläggningarna och omstruktureringarna hade kunnat ske redan under högkonjunkturen så att våra samhällen inte drabbas av alla omställningsproblem samtidigt.

Men säg det till alla dem som protesterade att det var orimligt och orättvist att företag avskedade personal och effektiviserade när det var goda tider och de gjorde stora vinster.

Problemet med den nuvarande krishanteringen är att politiker på grund av sitt kortsiktiga intresse av att väljarmaximera arbetar för att göra näringslivet lika kortsiktigt som de själva är. Land efter land väljer att krampaktigt hålla fast vid de gamla lösningarna och pumpa in kapital i de företag som inte har framtiden för sig, t ex vissa personbilstillverkare. Alla problem de har är inte självförvållade. När det är kreditkris blir det svårt för alla att låna och konsumenterna stannar hemma. Men de problemen drabbar också alla och när staten väljer ut några företag och industrier att hjälpa blir det inte gratis. Subventionerna måste betalas av andra företag genom högre skatter eller statlig skuldsättning, vilket driver upp räntorna för alla. De lider också av problem som inte är självförvållade. Enda skillnaden är att de nu dessutom får ta smällen andras problem.

Statsstöd till företag är alltså inte ett sätt att rädda jobb, vilket politikerna försöker få oss att tro. Det är ett sätt att flytta jobb från bra företag till dåliga företag. Det leder till att de mer konkurrenskraftiga företagen får tillgång till mindre kapital, att färre har råd att handla av dem och att de drabbas av högre skatter. Så undergräver man de företag som hade kunnat börja expandera och nyanställa tidigare och samtidigt minskar man drivkraften för de krisdrabbade att själva ta itu med sina problem. Så förlänger man en recession och ser till att komma ut ur den i ett bräckligare skick än man annars gjort.

Som finansminister styrdes Hank Paulson av den kortsiktiga, politiska logiken och kastade skattepengar på allt som rörde sig (eller hade slutat röra sig). Men på 1990-talet var han i näringslivet och inte begränsad av det politiskt möjliga. Då varnade han japanerna för att deras 1990-talspolitik att pumpa ut skattemedel och rädda företag på löpande band riskerade att skapa en långvarig recession med zombieföretag som inte kunde få igång kreditmarknaden, expandera och nyanställa. Som han uttryckte det då:

”Det är en tung börda för era marknader och ert samhälle om ni inte låter institutioner falla.”

Andra gången som fars Det råder en bred enighet om att marken för den här finanskrisen bereddes av rekordlåga räntor, väldiga underskott och storskalig, lånefinansierad konsumtion. Idag försöker stater över hela världen lösa den – med rekordlåga räntor, väldiga underskott och storskalig, lånefinansierad konsumtion. Många instämmer i min uppfattning om att den amerikanska centralbankens rekordlåga räntor 2001-2005 bidrog till krisen. Många betraktare tycker nu att det var fullständigt vettlöst av Alan Greenspan att chocksänka räntorna utan att bekymra sig över den låneboom som kunde bli resultatet. Jag skulle ha större förståelse för deras moraliserande om inte samma betraktare krävde att dagens centralbanker gör exakt samma sak. Greenspan ville helt enkelt undvika depression och deflation på det enda sätt han kunde. I samma syfte, att undvika depression och deflation, sänker världens centralbanker idag räntan betydligt snabbare och mer än Greenspan gjorde, utan att bekymra sig om den inflationsboom som kan bli resultatet.

Känslan, intentionerna och argumenten är desamma: Nu är det kris, morgondagen får vi bekymra oss när den kommer, i det långa loppet är vi alla döda. Det var Karl Marx som sade att historien upprepar sig – första gången som tragedi, andra gången som fars. Men han hade nog inte kunnat gissa att det kunde gå så lite som åtta år däremellan.

Det går inte att säga var det här ska sluta, men orosmolnen tornar upp sig. Banker och finansinstitut har förstatligats helt eller delvis med intentionen att rädda finanssystem och snart dra sig ur engagemangen. Men hur gör man det när stater vill sälja samtidigt? Vi kommer att få se ett långsiktigt statligt engagemang i finanssektorn, och det riskerar att leda till krav på utlåning till politiska kelgrisar, lokala företag och nationella klenoder, vilket inte bara snedvrider konkurrensen utan också kommer att ge nya förluster. Historien visar med skrämmande tydlighet att det enda som är sämre än privata ägare är statliga ägare. Politiker i många europeiska länder har redan mer eller mindre subtilt börjat kräva att bankers utlåning främst går till det egna landets näringsliv. En tilltagande finansiell protektionism kastar alltmer grus i det finansiella maskineriet. Kapital riskerar att låsas in bakom nationsgränser och kan inte längre komma till undsättning på samma sätt när det behövs på andra ställen.

När västvärlden bygger upp allt större underskott dammsuger de marknaderna på kapital, och berövar därmed näringslivet och utvecklingsländer på kapital. De gigantiska offentliga satsningarna motiveras med Keynes läror om att staten kan stimulera efterfrågan. När den privata efterfrågan uteblir ska de offentliga utgifterna fylla tomrummet och få igång konjunkturen igen. Men Keynes utvecklade sina idéer under den stora depressionen och menade att det var ett sätt att få igång en ekonomi som stod helt stilla. Han var långt mer tveksam till om satsningar på offentliga arbeten kunde användas för att styra konjunkturer. 1942 varnade han för att ”de kan inte organiseras tillräckligt snabbt (och kan framför allt inte avvecklas snabbt senare)”.292 Den fördröjda effekten kan tvärtom förstärka uppgången så att det blir överhettning och en ny kris. Dessutom kan folk bli oroliga om staten tar i för mycket och ser det som en signal om att sluta konsumera eftersom de kommer att få betala för det i framtiden. Tidigare efterfrågestimulanser tyder på begränsade resultat. Berkeleyekonomen David Auerbach skriver i en sammanfattande analys att

”det finns föga bevis för att dessa effekter signifikant har bidragit till ekonomisk stabilisering, om de över huvud taget verkade i rätt riktning”.

Den amerikanska kongressens budgetkontor menar att bara 7 procent av utgifterna på infrastruktur i Barack Obamas stimulanspaket kommer ekonomin till godo under detta budgetår. Mer än hälften av utgifterna för vägbyggena kommer först efter fyra år. Bedömare menar att ekonomin börjar vända i slutet av 2009 eller under 2010. Först därefter kommer de stora offentliga stimulanserna att få effekt.294 Då har projekten ändå införts ovanligt snabbt för att det är gamla planer som återanvänds. Som en kritisk ekonom noterar har projekten redan tidigare ”planlagts, utvärderats och avfärdats” av myndigheterna.295 Den kommande högkonjunkturen kommer alltså att förstärkas av väldig statlig upplåning för att finansiera projekt som tidigare bedömdes som olämpliga, i stället för att gå till konkurrenskraftiga företag som hade kunnat nyanställa.

Resultatet blir knappast en snabbare ekonomisk vändning, utan bara att vi får en ny våg av felinvesteringar och att många stater blir mycket djupt skuldsatta. Och vem ska köpa alla de statsobligationer som krävs för att finansiera skulderna när de offentliga finanserna blir allt mer ansträngda? Det finns redan tecken på att investerarna börjar tveka, i flera länder har obligationsauktioner misslyckats och i USA ökar nu avkastningen som köparna kräver snabbt. Frestelsen för stora länder att sätta igång tryckpressarna för att betala tillbaka sina skulder med inflation kommer att bli överväldigande. Den senaste ledande statsmannen som bekände att han blivit omvänd till keynesianismen var USA:s president Richard Nixon 1971. Den inflationsbrasa Nixon tände smälte ned penningväsendet och USA införde pris- och lönestopp. Västvärldens försök att styra konjunkturerna resulterade i häxblandningen stagflation – både arbetslöshet och inflation. Ett förlorat årtionde följde.

Det finns också en annan risk, som är mindre men också dödligare. Ekonomerna Fredrik Erixon och Razeen Sally vid frihandelsinstitutet ECIPE i Bryssel varnar för att alla bailouts och statsstöd som nu pumpas ut ser ut som en upprepning av 1970-talet. När ett land stöder sin stålindustri eller sina bilföretag hamnar de andra i ett sämre läge och vill hindra importen därifrån.296 Vi har redan sett tecknen. Det amerikanska stimulanspaketet innehåller en klausul om att viktiga produkter som används i projekten ska köpas av amerikanska producenter och den Storbritanniens premiärminister Gordon Brown talar om brittiska jobb för brittiska arbetare. Frankrikes president Nicolas Sarkozy har uppmanat franska biltillverkare att stänga sina fabriker i Central- och Östeuropa i utbyte mot statsunderstöd och Slovakiens premiärminister har svarat att det första de gör om Frankrike börjar agera så är att skicka naturgasbolaget Gaz de France hem till Paris.

De första skotten i det som skulle kunna eskalera till ett fullskaligt handelskrig har redan fallit. Ett sådant skulle få den hittills upplevda finanskrisen att likna en tebjudning. En världsekonomi där den enklaste produkt kan vara sammansatt av komponenter från ett 30-tal länder skulle kollapsa; hundratals miljoner människor skulle störtas i fattigdom. Då skulle till sist alla jämförelser med den stora depressionen plötsligt bli relevanta. Det faktum att alla beslutsfattare vet att det är så gör att vi förmodligen inte kommer att hamna där, men redan uteblivna frihandelsreformer och mindre tullkonflikter kan skapa stort lidande och fördröja återhämtningen.

Statens återkomst, skenande offentliga skulder, stöd till gamla företag och risk för inflation och protektionism. Det börjar lukta 1970-tal. Men tänk om det trots allt finns ett tänkbart lyckligt slut? 1970-talet slutade med 1980-talet. När staterna lagt grunden för en ekonomisk kris med kontroller, statsstöd och skatter var de övertygade om att krisen bara kunde lösas med ännu mer kontroller, statsstöd och skatter. Det går att drömma vackra drömmar om hur upplyst och välvilligt staten skulle kunna lösa alla våra problem så länge man inte har sett den i full aktion. Men när politikerna tog sig allt mer makt och började fungera som ägare var det inte längre möjligt. Arbetslösheten och inflationen drevs till nya rekordnivåer samtidigt som allt mer resurser pumpades in i det som redan misslyckats. Det var då alternativ blev tänkbara, och insikten om politikens begränsningar återkom. Resultatet blev liberaliseringar och privatiseringar. Som jag har visat i den här boken är dagens kris på många sätt ett resultat av att vi ändå inte lyckades frigöra oss tillräckligt mycket från 1970-talsmentaliteten och drömmen om staten som övervakare, kontrollant, medhjälpare, understödjare.

Varje gång människan har fått se staten i helfigur har förtrollningen brutits. Längtan efter frigörelse har på nytt väckts till liv. Det återstår att se hur lång vägen tillbaka till insikten om statens begränsning blir den här gången, och vilka plågor våra samhällen kommer att utsättas för under tiden.

Johan Norberg

(c) Johan Norberg & Hydra Förlag AB, 2009

Tidigare kapitel

• Förebyggande Keynesianism

Om penningpolitiken

• Luftslott

Om bostadspolitiken

• Finansiella massförstörelsevapen

Hur man paketerar om risk

• Orkansäsong

Hur Lehman Brothers utlöste krisen

• Snabbt, åt alla håll

Hur den största statliga räddningsaktionen i historien slog fel

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons