Edward Snowdens välunderbyggda läckor om amerikanska NSA:s globala övervakningskapacitet har toppat nyhetsagendan under sommaren. Närmast klämkäcka Powerpoint-presentationer som används internt i utbildningar på NSA visar hur system som Prism och Xkeyscore har gjort det möjligt att hitta nålen i höststacken. Målet verkar vara att spara så mycket som möjligt om så många individer som möjligt även om kapaciteten inte är 100 procent. Ännu.

I Tyskland har övervakningsskandalen blivit en glödhet och allt mer obekväm politisk fråga i takt med att detaljerna om den tyska inblandningen blivit kända. Angela Merkel tvår sina händer men i förra veckan kom beskedet att Tyskland ensidigt säger upp ett äldre samarbete med USA om signalspalning som en sorts gest mot kritikerna.

I Sverige har Snowdens avslöjanden förvisso fått medial uppmärksamhet men när det gäller frågan om även Försvarets radioanstalt bidrar till uppbyggandet av NSA:s gigantiska övervakningsdatabaser är det tyst. FRA meddelar att informationsutbyte med andra länder sker, resten är hemligstämplat:

”FRA samarbetar med andra länders motsvarande myndigheter, men av sekretesskäl kan vi inte närmare gå in på vilka länder det rör sig om eller på vad samarbetet innebär. Ett samarbete inleds efter noggranna överväganden och medvetna beslut. Samarbete inleds endast med länder med demokratiskt statsskick.”

Denna verksamhet är sedan 2007 godkänd av Sveriges riksdag. I skuggan av den utdragna debatten om FRA:s tillgång till kabeltrafik godkändes utlandssamarbetet nästan helt i det tysta och blev aldrig föremål för något ”omtag” (minns hulkande unga C- och FP-politiker).

”Uppgifter får lämnas ut till en utländsk myndighet eller en internationell organisation, om utlämnandet tjänar den svenska statsledningen eller det svenska totalförsvaret”, heter det i de regler som FRA har att rätta sig efter.

Under den politiska turbulensen kring FRA presenterade regeringen olika ”integritetsstärkande” åtgärder, bland annat en utökad granskning av verksamheten under ledning av Datainspektionen och en särskild parlamentarisk kommitté. Behjärtansvärt, men den som läste det finstilta i direktiven såg snabbt att just kontakterna med utlandet inte fick granskas.

Lagarna klubbades till sist i princip helt i enlighet med de ursprungliga önskemålen, inklusive möjligheten för polisen att använda sig av FRA:s kapacitet (delvis liknande den relation som NSA och FBI har i USA).

Debattens vågor lade sig snart och få uppmärksammade rapporterna från pseudogranskningarna. Ingen verkar heller idag minnas ”Lars” en FRA-anställd som i slutet av 2010 slog larm om bristerna i översynen av utlandssamarbetet.

Tidningen Ny Teknik fick tillgång till uppgifterna och skrev att ”därmed kan uppgifter om vanliga svenska medborgares mejl, telefonsamtal, kontakter och sociala nätverk hamna i händerna på utländsk underrättelsetjänst.”

”Lars” kan ses som en svensk Edward Snowden med den skillnaden att han gick den officiella vägen och därmed snabbt fick se varningen begravas i kollektiv glömska.

Sommaren 2013 borde dessa pusselbitar från den moderna svenska politiska historien göra att det ringer i många och stora klockor så väl i riksdagen som på våra nyhetsredaktioner.

Att NSA sedan länge samarbetar med vänligt inställda organisationer i andra länder är officiella uppgifter. Kärnan utgörs av USA, Storbritannien, Kanada, Nya Zeeland och Australien. Långvariga Nato-länder utgör nästa grupp samverkansparter.

Sverige har ett sorts hängavtal kopplat till det nära försvarspolitiska samarbet med USA (läs gärna Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen”).

NSA:s inflytande i detta nätverk är mycket stort. Guardian kunde för några dagar sedan visa hur brittiska GCHQ på tre år tagit emot 100 miljoner pund från NSA för att utöka sin kapacitet. De Snowden-läckta uppgifterna visar på en klart underlägsen inställning från brittisk sida mot storebror på andra sidan Atlanten.

Hur FRA agerar i detta samarbete, vilka uppgifter som utväxlas, vilka analysverktyg som vi ges tillgång till och hur svenska medborgares personuppgifter hanteras får vi inte veta.

Faktum är att det inte ens är värt att ställa frågan så som lagtexterna är skrivna. Utbytet är godkänt och sekretessen total. En anställd som läcker eller en journalist som gräver för djupt kan dömas till fängelse.

Inför FRA är vi sålunda alla omyndigförklarade. Sällan har en demokratisk kapitulation varit så tydlig.