Det amerikanska presidentvalet har upprört, förvånat, glatt, förvirrat och chockerat svenska iakttagare. Av de amerikanska presidentvalen är fjolårets dito ett av de amerikanska val som i modern tid satt mest känslor i svall bland svenska betraktare.

Det finns en viktig detalj som nästan helt förbisetts, och den handlar om sammansättningen av den nytillträdda presidentens regering.

Med Trump i spetsen får USA en regering som i hög grad är teknokratisk och saknar koppling till traditionella politiska eliter. Trump är en av få i modern tid som satsat på icke-yrkespolitiker i ledande roller.

Av de nu föreslagna kabinettsledamöterna är finansministern Steven Mnuchin en före detta Goldman Sachs-chef som rattat en hedgefond och på senare tid producerat och finansierat filmer i Hollywood. Han är för övrigt den första Wall Street-höjdaren på åtta år som klivit över till finansministerposten i Washington DC.

Utrikespolitiken kommer skötas av oljebolagsdirektören Rex Tillerson som hämtas från energijätten Exxon. Handelsminister blir finansmannen och investeraren Wilbur Ross. Arbetsmarknadspolitiken tas över av Andrew Puzder som är chef för en kedja med snabbmatsrestauranger. Sist men inte minst ska också småföretagsministern, (Small business administration) Linda McMahon, lyftas fram. Hon kommer från posten som vd på företaget som sköter den stora fribrottningscirkusen WWE.

Till bostadsminister har Trump utsett Ben Carson som är pensionerad läkare och kirurg.

Vid sidan av dessa har han också handplockat några militärer till ledande poster, däribland den pensionerade generalen John Kelly som får leda departementet för inrikes säkerhet, försvarsministern James Mattis, också han en pensionerad general samt säkerhetsrådgivaren Michael Flynn som även han har en bakgrund som högt uppsatt militär i armén.

Varför är då det här intressant?

De flesta länder har en regering som normalt sett består av personer med långvarig politisk erfarenhet på nationell nivå i sitt bagage. Den traditionen ignorerar Trump nästan helt och hållet. Istället har han utsett flertalet av sina kabinettsmedlemmar på deras icke-politiska meriter. Nu är det erfarenhet av att leda företag, eller militärt ledarskap, som värderas högt jämfört med erfarenheter från den politiska sfären eller om någon varit statlig chefstjänsteman.

Trump har utsett ministrar utan någon som politisk erfarenhet överhuvudtaget. För en statsvetare är detta ett nästan revolutionärt grepp eftersom det bryter mot ett traditionellt sätt att rekrytera och utse ministrar.

I decennier har i de flesta demokratier den nytillträdda regeringschefen, i USA:s fall presidenten, vänt sig till landets politisk elit för att hitta lämpliga kandidater till sin ministär.

De flesta som är ministrar i nordeuropeiska länder har ofta börjat i ett ungdomsförbund, och/eller arbetat för partiet i en kommun och därigenom skaffat sig politisk erfarenhet på gräsrotsnivå. Först därefter har de tagit klivet till politiken på nationell nivå.

I Sverige kan vi se hur många toppolitiker saknar någon längre eller mer gedigen erfarenhet från en yrkeskarriär utanför den politiska och offentligt finansierade sfären. Den amerikanska karriärvägen till rikspolitiken ser vanligtvis annorlunda ut. Där har individen ofta utmärkt sig på något sätt relativt tidigt i livet och därefter valt att ställa upp i ett val och kandidera till en politisk post.

Väl i Kongressen tenderar de som bli valda att sitta väldigt länge. Barack Obamas vicepresident Joe Biden satt till exempel i kongressen i 35 år innan han utsågs till vicepresident.

Nationella politiker i USA stannar ofta kvar i kongressen. De som utses till poster i en amerikansk ministär är ofta karriärtjänstemän som växlat om från en politisk karriär eller har en solid bakgrund i offentlig sektor. Få kommer direkt från det politiska ekosystemet och när så sker handlar det ofta om att de besitter gedigen expertis inom ett sakområde.

Jimmy Carter var en tidigare president som också visade öppenhet gentemot personer i avsaknad av rikspolitisk erfarenhet, men han gjorde det inte i samma omfattning som Donald Trump nu gör.

Det här är en intressant aspekt av Trumps presidentskap, som helt hamnat i skymundan av andra sidor av hans politiska raketkarriär och ledarskap. Hans val att utse vad som bäst kan beskrivas som teknokratiskta politiker, (the best dealmakers in the world, som han under valrörelsen beskrev de ännu inte namngivna personerna som han skulle omge sig med efter en eventuell valvinst), för ledningen av hans regering och administration. Hans sätt att runda den traditionella politiska eliten går stick i stäv med hur ett hundratal andra mogna demokratier väljer sina ministrar.

Man kan se detta som ett unikt experiment – att våga fylla en ministär med liten eller obefintlig politisk erfarenhet men med stor erfarenhet från andra sektorer i samhället. Om det visar sig fungera kan det vara en fingervisning som pekar på att att lång rikspolitisk erfarenhet snarare är en begränsning än en tillgång, eller i alla fall inte är ett oavvisligt krav för att ta plats i en regering. I det fall att Trumps val av ministrar inte kommer fungera betyder det att lång rikspolitisk erfarenhet är en förutsättning för att leda ett land.

Aldrig tidigare har detta prövats i så stor skala som nu sker i USA, vilket kan ge insikter och lärdomar för betraktare i fler länder.
   
De som vill se andra än yrkespolitiker leda ett land bör absolut följa utvecklingen i USA. Likaså bör de som anser att politisk erfarenhet är ett måste för ett offentligt uppdrag på den absoluta toppnivån. 

Finns det plats för politiskt oprövade entreprenörer och företagsledare i politiken, högst upp? Det är det som Trump testar nu, i ett unikt fullskaleexperiment.

Jan Kallberg
Assistant Professor, United States Military Academy (West Point), USA.
Artikelns innehåll reflekterar enbart författarens enskilda inställning och saknar koppling till dennes tjänsteställning och arbetsgivare.