2016 var ett år då Sverige beviljade uppehållstillstånd i en omfattning som inte går att jämföra med något tidigare år. Nästan 72 000 asylsökande fick positiva besked. Totalt, inklusive övriga beviljade uppehållstillstånd, fick drygt 150 000 personer stanna. Man kan jämföra med tidigare olika ”rekordår”: 2013 då det beviljades totalt 117 000 uppehållstillstånd samt 2015, då det fattades hälften så många positiva asylbeslut som 2016, drygt 36 000.

Sedan millennieskiftet har Sverige totalt beviljat 1,5 miljoner uppehållstillstånd! Det är häpnadsväckande siffror som går att utläsa på Migrationsverkets hemsida. 

2016 beviljades i vårt land asyl till nästan tre gånger så många personer som i övriga nordiska länder tillsammans. Detta trots att våra grannländer följer samma internationella konventioner och i stort sett har samma asyllagstiftning som vi. Det land som 2016 kom närmast Sverige var Norge med knappt 12 800 positiva asylbeslut, medan motsvarande antal för Finland och Danmark ligger mellan 7 000 – 8 000.

Migrationsverkets bristande transparens är ett problem som jag ofta har stött på under de tio år som jag arbetat med dessa frågor. Exempelvis redovisar verket bara 593 tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) under 2016, trots att dessa är huvudregel sedan juli 2016, men efter påstötningar skickar de en internfil till mig där det står att 22 000 personer fick TUT.

Egendomligt nog nämns inte heller det totala antalet beviljade beslut i verkets pressmeddelande, vilket skulle ge allmänheten en bild av den hastighet med vilken Sveriges demografi förändras, eftersom pressmeddelanden mestadels utgör underlag för vidare medierapportering. Istället fokuserar Migrationsverket på sin hårda ärendebelastning. De riktar också uppmärksamheten på att den förändrade lagstiftningen och att större svårigheter att ta sig in i Europa, lett till kraftigt minskat antal asylansökningar. Under 2016 sökte 29 000 personer asyl i Sverige. 

En annan fråga är hur det kan komma sig att bedömningen av asylansökningarna efterhand har blivit allt generösare. Av det totala antalet ärenden som verkets beslutsfattare handlade under 2016, var andelen positiva asylbeslut 38 procent i januari, medan de under årets tre sista månader steg till nästan det dubbla, hela 70 till 75 procent.

Detta kan jämföras med Finland, som beviljar 25 procent av asylansökningarna. Migrationsverkets svar är att när det exempelvis kommer många syrier samtidigt så blir bifallsandelen högre. Men är det verkligen hela sanningen? Tidigare har Svenska Dagbladet på ledarplats (9/12 2016) rapporterat om ren asylaktivism bland verkets anställda.

Sveriges mångåriga signalpolitik om att vi är en humanitär stormakt har lockat asylströmmarna till vårt avlägsna hörn av Europa. Vi har hittills bara sett början på en djupgående samhällsförändring där vi redan nu har en allvarlig kris med avseende på bostäder, skola, socialtjänst, sjukvård, polis och rättsväsende. Exempelvis utgör utrikes födda 17 procent av befolkningen, men konsumerade 2014 så stor andel som 66 procent av försörjningsstödet.

En öppen redovisning av asylbesluten är en nödvändighet. Hur många som får stanna och på vilka grunder det sker kommer genomgripande att påverka hela vårt samhälle. 123 000 människor är nu inskrivna i Migrationsverkets mottagningssystem. Närmast väntar 70 000 personer på asylbeslut. Den tillfälliga treåriga lagen går ut i juli 2019 och 307 000 anhöriga väntas söka uppehållstillstånd de fyra närmaste åren, enligt Migrationsverkets prognos. (En tidigare version av artikeln hade en något högre siffra som byggde på fem år istället för de närmaste fyra åren. Det här är en mer korrekt beräkning.)

En första enkel slutsats av dessa siffror blir att pressen på både regering och riksdag att leverera en fungerande politik med nödvändiga reformer ökar ytterligare.

Det handlar konkret om en budgetpolitik som på kort sikt möter det ökade efterfrågetrycket på välfärdstjänster inom vården, skolan och omsorgen i kommuner och landsting, en bostadspolitik som snabbt skapar en effektivare bostadsmarknad med ett större utbud och radikalt ökad flexibilitet, en arbetsmarknadspolitik som snabbt skapar och öppnar upp för enklare arbeten av en typ som vi inte längre har på den svenska arbetsmarknaden men behöver återskapa, samt sist men inte minst en långsiktig ekonomisk politik som säkrar socialförsäkringssystemen inklusive pensionerna för många år framöver.

Den som tror att en sådan reformpolitik kommer kunna leverera nödvändiga förändringar smärtfritt i dagens välfärdssamhälle, om den ens kommer till stånd, gör en betydligt mer optimistisk bedömning än undertecknad.

Vad regeringen nu ärligt och rakryggat skulle behöva visa upp som ett första steg är en samhällsekonomisk budgetkalkyl som tar ett grepp på den ovan presenterade migrationsstatistiken, och visar vilka statsfinansiella kostnader den är förknippad med, samt hur dessa kostnader kan och bör finansieras.

Om så inte sker är det kanske dags att vi alla till mans funderar på vad som kommer ske med budgetunderskott och den svenska räntan framöver. Hur ser de kalkylerna ut?

Gunnar Sandelin
socionom och journalist, författare till bland annat Invandring och mörkläggning: en saklig rapport från en förryckt tid (Debattförlaget 2014).

Källor: De nordiska migrationsverkens statistikdatabaser, SCB och Socialstyrelsens register; 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8.