Annons

Annons

Sitewide generic

B_bolaget_webb2.jpg

Internetentreprenören och ekonomen Oscar Swartz konstaterar att företag kan vara enormt innovativa, men först när de pressas till det.

Blockera sajter en omöjlig väg att gå

Domen mot Bredbandsbolaget (B2) där de tvingas blockera sajten The Pirate Bay var en rättslig seger för Sony, ett av världens tre största skivbolag. Tillsammans med SF/Bonnier och Nordisk Film/Egmont hade man gaddat ihop sig för att få bukt med dagens tekniska hot: Internet. Men domen är bara en tillfällig seger. Man kan nämligen i längden aldrig arbeta mot ny teknik, mot innovation och mot konsumenterna, skriver internetentreprenören och debattören Oscar Swartz.

Vi känner igen det: Upphovsrättsindustrier som försöker förhindra teknikutveckling genom att gå till rätten. År 1984 vann Sony mot Hollywood i USA:s högsta domstol och tilläts producera och sälja sin videobandspelare Betamax - trots att den kunde användas för olaglig kopiering.

I går måndagen 13/2 kom domen i Patent- och Marknadsöverdomstolen där Sony återigen vann. Sony är numera en av The Big Three, världens största skivbolag, och stod alltså på andra sidan. Tillsammans med SF/Bonnier och Nordisk Film/Egmont hade man gaddat ihop sig för att få bukt med dagens tekniska hot: Internet.

Den rättsliga principen “mere conduit” har ansetts vara en viktig princip för en fri och opolitiserad infrastruktur: Internetleverantören ses som “ren transportör” av information och skall inte behöva ta ansvar för vad som flyter i kablarna, ungefär som att postverket inte skall dömas för medhjälp till brott om någon skickar knasigt pulver i ett kuvert.

Annons

Annons

Frågan var nu: Kan internetleverantörer anses medverka till intrång i upphovsrätt genom att bara erbjuda access till nätet och mer specifikt, kan Sony och de andra tvinga Bredbandsbolaget (B2), att stänga delar av nätet för sina abonnenter?

Svaret på båda frågorna blev “Ja”. Är det då bra, kan man undra. 

För tänk om Hollywood vunnit då 1984, hur hade det sett ut? Betamaxdomen ledde ju inte till Hollywoods undergång utan tvärtom: Snart fanns en videouthyrningsbutik i varje håla. Grodan blev en prins! Och hemelektronikindustrin kom att booma med ständiga innovationer runt det nya formatet.

Jag höll en föreläsning för åtskilliga år sedan inför ett företag som stod inför det digitala nätverkssamhällets utmaningar. Jag illustrerade med filmindustrin som låg efter. Visade en ny fantastisk sajt för köp och nedladdning av filmer: Låga priser, val mellan olika format och kvaliteter, utförlig info om filmerna, bilder, trailers, möjlighet att kommentera, recensera. Exemplet hade jag tagit från tidskriften The Economist som torrt konstaterade: Den har allt det konsumenten vill ha. Det finns egentligen bara ett problem. Det är en piratsajt!

Förvånade skratt hördes men poängen gick hem: Man kan inte arbeta mot ny teknik, mot innovation, mot konsumenterna. The Economist har tämligen konsekvent stått upp för vad som kallas Schumpeteriansk “creative destruction”.

Stockholms Tingsrätt dömde, som första instans, till Bredbandsbolagets fördel och menade de inte hade medverkansansvar. Patent- och marknadsöverdomstolen lyckades igår, som andra och högsta instans, med konststycket att upprätthålla “mere conduit” samtidigt som man i stort sett gav carte blanche till att utfärda förelägganden att blockera webbadresser. Vilken juridisk auktoritet åberopar man? Svar: Norstedts svenska synonymordbok, Ord för ord, 2005,

För att implementera artikel 8.3 i EUs Infosoc-direktiv i svensk lag lades ett ord till i Upphovsrättslagen: “medverka”. Sveriges regering inskärpte att man avsåg medverkan i straffrättslig bemärkelse, rätt tung medverkan alltså. Med hjälp av ordboken och EU-rätten slår nu domstolen fast att “medverka” här i själva verket skall betyda att passivt bidra till att något kan ske.

Därmed kan man ingripa mot alla internetleverantörer. Inte för att dessa medverkar till brott eller skador i juridisk mening. Utan för att de “medverkar” till att olika parter på nätet kan begå upphovsrättsintrång, i lexikal mening. För att inte andra skall bete sig fel måste leverantören blockera delar av nätet. I det konkreta fallet måste B2 blockera sina abonnenters möjligheter att på internet besöka The Pirate Bay samt Swefilmer. På den senare sajten har användare (nota bene utan att själva begå intrång i upphovsrätt) kunnat titta på strömmade filmer. Ett annonsfinansierat Netflix, som är nedstängt sedan länge och vars huvudmän är åtalade.

Immaterialrättens entreprenörer är notoriskt innovationsobenägna. Endast under stort yttre tryck anpassar man sig till en verklighet som ofta redan passerat dem.

Steve Jobs skall ha kämpat frenetiskt för att 2003 få med “skivbranschen” på digitala downloads i iTunes Store. Det som slutligen bet var att han betonade hur liten tjänsten skulle bli: Detta är Apple och vi har så liten marknadsandel att ni inte behöver vara oroliga för att vi skall underminera CD-försäljningen. Sju år senare var Apple världens största försäljare av musik.

Spotify hade samma problem. Men betänk följande: 40 miljoner abonnenter betalar nu kanske 1 200 kronor om året för musik. Många av dem lade förmodligen ned mindre än så på CD-tiden. Totala intäkter kan alltså öka med ny teknik, om den inte motarbetas.

Vad händer nu? För att tvinga fram en blockering räcker det, skriver Patent- och Marknadsöverdomstolen, att ett verk tillgängliggjorts för allmänheten utan rättighetshavaren tillstånd. Det har ingen betydelse om leverantörens abonnenter eller någon alls därute på nätet tagit del av det skyddade verket.

Så vad kan måndagens dom innebära i praktiken? En etablerad outsider som Pirate Bay kommer förstås att finnas kvar. Som gammal IT-entreprenör vet jag att det rent tekniskt är en barnlek att gå runt den stipulerade blockeringen.

Men Youtube hade förmodligen inte funnits idag om ISP:er konsekvent hade tvingats blockera denna startup. Idag är det en allt viktigare kassako för upphovsrättshavare samtidigt som det är en spridare av glädje och information.

Hal R Varian, världsberömd ekonomiprofessor och sedermera även Googles chefsekonom kritiserade domen 2005 mot utvecklarna bakom Grokster, en programvara för fildelning. En rad liknande projekt dödades sedan: Napster, Limewire, eDonkey, Bearshare, Kazaa (Niklas Zennströms första projekt).Vem vet vad vi missade där?

“Värdet av experimenterande och rätten att testa helt nya modeller är stort och vi måste ge företag möjligheter att pröva nya grepp. “Juridiken ska inte nödvändigtvis konservera vissa specifika affärsmodeller”, sade Varian när jag hade förmånen att intervjua honom på en konferens. “Företag kan vara enormt innovativt när de pressas till det”.

Oscar Swartz
skribent, ekonom och IT-entreprenör, bland annat grundare av internetleveratören Bahnhof.

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons