Annons

Annons

Blir det lång sikt snart?

Almedalen är full av politiker och journalister som kännetecknas av ett stort mått av "blissful ignorance".

Överlag har 21,5 procent av Sveriges befolkning utländsk bakgrund, varav 16,5 procentenheter är utrikes födda. Utländsk bakgrund är definierat som första eller andra generationens invandrare med båda föräldrarna födda i utlandet.

Sveriges tre mest mångkulturella kommuner är Botkyrka, Södertälje och Malmö. 56 procent av Södertäljes befolkning har utländsk bakgrund (40 procent utrikes födda). Andelen är 50 procent i Botkyrka (36 procent utrikes födda) och 43 procent i Malmö (31 procent utrikes födda).

Botkyrka, Södertälje och Malmö har inte alltid varit ekonomiska katastrofzoner utan snarast genomsnittliga. Södertälje har legat över rikssnittet och Malmö strax under med Botkyrka exakt på rikssnittet. Om vi går tillbaks i tiden till 1980-talet var även Malmös ekonomi bättre än genomsnittet för riket.

Annons

Annons

SCB redovisar kommuners skattekraft från 1995, i praktiken ett mått på beskattningsbar inkomst per invånare. Det kan därför vara intressant att jämföra de mångkulturella kommunernas skattekraft med riksgenomsnittet.

• Botkyrkas skattekraft har gått från +1 procent år 1995 till -14 procent år 2015.

• Södertäljes skattekraft har gått från +5 procent år 1995 till -8 procent år 2015.

• Malmös skattekraft har minskat från -3 procent år 1995 till -16 procent år 2015. Landets tredje stad har numera sämre skattekraft per invånare än exempelvis Gotland eller Pajala.

Nedgången reflekteras också i det kommunala utjämningssystemet, där vi har jämförbar data från 1996. Som det kommunala utjämningssystemet är konstruerat får de flesta kommuner ett visst tillskott finansierat av staten medan endast ett fåtal rika kommuner betalar in till systemet. 1996 fick Malmö, Botkyrka och Södertälje justerat för inflation knappt 3 miljarder i kommunalt utjämningsbidrag. Det kan jämföras med de knappt 12 miljarder i dagens penningvärde som gick till hela Norrland (Gävleborgs, Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län).

2015 får de drygt femtio Norrlandskommunerna nöja sig med ca 10 miljarder i kommunal utjämning, vilket justerat för inflationen är en minskning. Summan som går till Malmö, Botkyrka och Södertälje har samtidigt ökat till imponerande 7 miljarder kronor. För en generation sedan var Malmö, Botkyrka och Södertälje genomsnittliga i termer av skattekraft och snittinkomst. Idag är de beroende av subsidier från övriga landet för att gå runt.

Malmös budget är minst sagt intressant läsning. Nästa år räknar Malmö kommun med 17 miljarder i nettokostnader, vilket finansieras med 12 miljarder i egna skatteintäkter och 5 miljarder i kommunalt utjämningsbidrag. Ytterligare ca 5 miljarder går till landstinget i Skåne. Om Malmö vore ett eget land skulle det ha ett större strukturellt underskott än Grekland. På ytan kan delar av Malmö se ut att ha förbättrats, men det beror helt enkelt på att landets övriga skattebetalare generöst har finansierat dyra byggprojekt.

Det var knappast självklart att Malmös ekonomi skulle förfalla så kraftigt. Staden har tvärtom Sveriges kanske bästa geografiska läge och andra fördelar. Med tanke på att Malmö fick en högskola 1998 och att Öresundsbron invigdes år 2000 hade många tvärtom förväntat sig att staden skulle blomstra på det sätt exempelvis Lund har gjort. I stället fortsätter Malmö sakta men säkert att tappa mark jämfört med resten av landet år efter år.

Socialdemokratin har aldrig erbjudit ett tillfredställande svar på varför det inte går bättre för staden där deras idéer slagit igenom mest. I stället har Malmös politiker lagt sin kreativa energi på ursäkter och bortförklaringar, gärna vaga och sifferlösa sådana.

En bortförklaring på vänsterkanten är att skylla på ”de rika” som har flyttat till exempelvis Vellinge och Lomma. Men dessa små kommuner räcker inte till för att fylla Malmös gigantiska hål. Skattekraften ser katastrofal ut även om vi inkluderar kranskommuner och räknar på hela det så kallade Stor-Malmö.

Ett annat argument är att hänvisa till gränspendlare som arbetar i Köpenhamn men bor i Malmö. Det ligger något i detta, men även här innebär gränspendlingens dimensioner att den inte räcker till för att förklara kräftgången.

Malmös politiker har en poäng när de dels klagar på skatteavtalet med Danmark, dels på hur pengarna fördelas. Danmark betalar Sverige en kompensation för att fler svenskar betalar skatt i Danmark än tvärtom. Ungefär 60 procent av dessa gränspendlare bor i Malmö. Men i stället för att betala detta direkt till Malmö går det till en pott för alla landets kommuner. Problemet är att det rör sig om små summor även om man skulle fördela dessa pengar mer rättvist.

En statlig utredning förklarar: ”Enligt Statskontoret skulle endast fem kommuner i Skåne få ett ekonomiskt tillskott om fördelningen vore korrekt. Storleken på tillskotten ligger i intervallet 5-30 kronor per invånare. Skåne läns landsting skulle få ett tillskott på cirka 9 kronor per invånare. Det stora problemet i inkomstutjämningen är således inte för delningsgrunden som sådan utan det faktum att kompensationen från Danmark är väsentligt lägre än de kostnader som gränspendlare genererar”.

En separat fråga är att skatteavtalet med Danmark är dåligt förhandlat till att börja med. Även här tycks Malmös politiker ha en poäng. Utan att vara insatt i denna invecklade fråga verkar avtalet mycket riktigt missgynna Sverige, och jag i varje fall har inga problem att tro att danskar är slugare förhandlare än svenskar. Avtalet borde säkert omförhandlas, men även här är det inte realistiskt att tro att det rör sig om mer än några hundra miljoner ytterligare för Malmös del.

Den centrala förklaringen till den dåliga utvecklingen i landets mest mångkulturella kommuner skriks samtidigt ut från statistiken: invandring kombinerad med decennier av misslyckad integration. Denna slutsats baseras inte bara på att studera utvecklingen över tid. En säkrare metod är att titta på mikronivå och jämföra de med utländsk bakgrund med de övriga invånarna i dessa kommuner. I Malmös fall kompliceras jämförelsen av gränspendlare, men det finns beräkningar som tar hänsyn till detta.

En några år gammal beräkning av SCB som inkluderade gränspendling visade att 79 procent av Malmös inrikes födda befolkning i arbetsför ålder förvärvsarbetar, vilket inte är långt från riksgenomsnittet. Bland den utrikes födda befolkningen i Malmö arbetade endast 54 procent. Utrikes födda som arbetar har dessutom lägre snittinkomst och betalar därför in mindre i skatt.

Om Malmö hade haft samma demografiska fördelning som övriga landet hade dess ekonomi sett helt OK ut. Till saken hör att den andra generationen i Malmö och övriga mångkulturella kommuner klarar sig mycket sämre, speciellt de med bakgrund från utanför Europa. I takt med att första och andra generationens invandrare blir en allt större andel av befolkningen eroderas därför skattebaserna gradvis. En av de mest oroväckande trenderna som har sopats under mattan är att andra generationen utomeuropeiska invandrare klarar sig långt sämre i termer av utbildning och inkomst.

En ny ESO-rapport av professor Anders Forslund samt Mattias Engdahl vid Uppsala Universitet studerar ungas problem på arbetsmarknaden. Rapporten inkluderar nya siffror för unga med utländsk bakgrund födda i Sverige:

”Vi har även undersökt om utvecklingen av andelen unga som varken arbetar eller studerar skiljer sig åt mellan olika grupper. Resultaten (ej redovisade här) visar att andelen 'inaktiva' bland dem med utländsk bakgrund är betydligt högre än för unga med svensk bakgrund”.

”...bland den sista årskullen som vi följer, de födda 1990, har cirka 65 procent av de unga med utländsk bakgrund en gymnasieexamen och strax under 60 procent av de utrikes födda. Detta kan jämföras med cirka 80 procent av de unga med svensk bakgrund.”

”Analysen visar att unga med utrikes födda föräldrar i lägre utsträckning skriver in sig på högskola eller universitet, och att det är mindre sannolikt att de lämnar högskolan med en minst treårig högskoleutbildning, än unga med föräldrar födda i Sverige.”

ESO-rapporten ”En förlorad generation?” är kuslig läsning för de som bekymrar sig om landets framtid, men dess resultat har inte diskuterats i media. Tvärtom försäkrar makthavarna i Almedalen entusiastisk att integrationen fixar sig själv any day now. Det är oklart vad självsäkerheten om vinster på ”lång sikt” baseras på. Brukar en långsiktig vinst se ut som en kurva som långsamt pekar nedåt år för år utan tecken på att vända upp?

Politikerna har dessutom lovat att dessa problem ska fixa sig själva på “lång sikt” i flera decennier nu. Få av landets makthavare tycks överhuvudtaget känna till att integrationen är sämre idag än den var exempelvis 1991.

Finansdepartementets fördelningspolitiska redogörelse förklarar ”De utrikes föddas position i inkomstfördelningen har försämrats mellan 1991 och 2012 (se tabell 1.3). En orsak till detta är att invandringsstrukturen har förändrats under perioden. Från att nästan helt ha dominerats av arbetskraftsinvandring har flykting- och anhöriginvandring kommit att utgöra en allt större del.”

Den tidigare nämnda ESO-rapporten skriver likaså: ”Individer med utländsk bakgrund har i regel en svag ställning på svensk arbetsmarknad (se t.ex. Eriksson, 2011). Vi vet även att sysselsättnings- och inkomstgapet mellan svenskfödda och utrikes födda har vuxit de senaste decennierna.”

Vet vi? Kanske om man med ”vi” avser akademiskt verksamma nationalekonomer. Att sysselsättnings- och inkomstgapet har vuxit de senaste decennierna är inget som journalister eller politiker verkar känna till. Här på Almedalsveckan försöker visserligen regeringen, oppositionen och statstelevisionens reportrar alla att utstråla en aura av seriositet. Men det är svårt att ta dem på allvar när de verkar genuint okunniga om de katastrofala långsiktiga trenderna i landets officiella statistik. Sveriges makthavare tycks föredra att leva i vad amerikaner kallar ”blissful ignorance”.

Forskningen eller den kalla, hårda ekonomiska statistiken från de delar av landet som redan är mångkulturella har inte visat att invandringen är lönsam vare sig på kort eller lång sikt. Trenden är tvärtom att kostnaderna ökar år efter år i takt med att låginkomsttagares befolkningsandel ökar och skattebaserna eroderar. Det oförlåtliga misslyckandet i att ge andra generationens invandrare en likvärdig skolgång tyder inte på en ljus framtid för vare sig för dessa grupper eller för landet.

Det är svårt att med säkerhet sia om framtiden, men vi kan åtminstone få en ledtråd om hur vår “långa sikt” kommer att se ut genom att titta på experimentkommunerna Malmö, Botkyrka och Södertälje. Dessa kommuner ligger någon generation före Sverige vad gäller etnisk och kulturell mångfald. Här har ”lång sikt” redan inträffat. Ändå finns ingen kommun med en hög koncentration av mångfald som det går bra för. Det bästa vi kan säga är att dessa kommuner fortfarande är för små för att dra ner hela landets ekonomi.

Det tydligaste exemplet är arbetarrörelsens födelsestad Malmö, en stad som för länge sedan blev bankrutt, men som går runt så länge resten av Sverige har råd att täcka underskottet. Men hur ser planen ut för stunden när hela landet nått dit Malmö är idag? Vem är då tänkt att täcka hålet i budgeten? Norska oljefonden? Qatar? Är den ekonomiska strategin helt enkelt att förneka obekväm statistik?

Har landets statsbärande parti överhuvudtaget en plan annat än att skjuta upp problemen ännu en mandatperiod och hoppas på det bästa?

Tino Sanandaji

...är nationalekonom knuten till Institutet för ekonomisk-historisk forskning vid Handelshögskolan i Stockholm och har en doktorsexamen från University of Chicago.

Han är återkommande krönikör på Realtid.se.

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons