Å andra sidan är ingen tiggare mer värd än Ingvar Kamprad.

– Vi stöttar starka och svaga, män och kvinnor. Och så här bra kan det bli om femtio tiggarkvinnor tar sina öden i egna händer, säger Ingrid Munro i början av ett anförande om organisationen hon startade 1999.

I dag, torsdag, är det Jamii Bora-dagen på Immanuelkyrkan i centrala Stockholm.

Ingrid Munro hälsar på i sin hemstad. Hon inger respekt, ser sträng och stolt ut när hon förklarar att Jamii Bora inte är någon biståndsverksamhet, att det aldrig är synd om någon och om investerare vill komma in så måste de förstå vad Jamii Bora gör för någonting.

– Vi ger folk en stege men klättra – det får de göra själva.

Och klättrat, det har det gjorts.

Munro presenterar Joyce Wairimu Ngigi som har gått från att tigga på gatan i Kenyas huvudstad Nairobi till att i dag ha sex företag med 62 anställda.

Denna mikrofinansorganisation bedrivs i flera led. I huvudsak går det ut på att erbjuda finansiella tjänster för fattiga. Och just nu är Jamii Bora i full färd med att bygga upp en egen stad ungefär sex mil utanför Nairobi.

De nya husen kostar 35.000 kronor styck och byggs av medlemmar. Runt 700 arbetstillfällen har därmed skapats.

Munro betonar förresten att fattiga människor är ”vanliga människor” i Kenya. Runt 10.000 människor ska bo i husen som ska stå klara nästa år. De flesta finansierar sina nya bostäder med hjälp av ett lån.

För att bli låntagare måste personen i fråga ha visat sig kunna betala tidigare skulder.

Att komma bort från slummen är centralt för att fattiga människor ska resa sig ur fattigdom. Men hyrorna i Nairobi är för långt för dyra och då blir de nya husen ett alternativ.

Att ha fungerande finansiella institutioner är – hur konstigt det än må låta i dessa tider – centralt för att ett samhälle ska fungera. Problemet är att fattiga människor inte har fått tillgång till finansiella tjänster.

Artikeln fortsätter nedan 

Lars-Olof Hellgren är vd för det Uppsalabaserade investmentbolaget Mikrofinanshuset som investerat i de nya bostadsprojektet/staden säger att traditionellt sätt har bankerna i Afrika riktat in sig på de som har pengar.

Men eftersom de bara utgör runt 15 procent av befolkningen i Kenya finns marknadsandelar att ta av.

– Vi tjänar inte pengar på fattiga utan tillsammans med de fattiga, säger han.

Och varför skulle inte fattiga människor vara goda entreprenörer eller anställda? Det frågar Ingrid Munro retoriskt och påpekar:

– USA, världens rikaste land, skapades av Europas fattigaste emigranter.