Regeringens förslag kring AP-fondernas framtid har sänt chockvågor in i fonderna. Och internt pratas det om en kupp från finansdepartementets sida som i praktiken innebär att riksdagspartierna i Pensionsgruppen hamnat på åskådarplats.

Den sista oktober går remisstiden ut och redan på förhand står det klart att kritiken kommer att bli hård från flera håll. Flera AP-fondschefer som Realtid.se talat med ser med stor oro på de föreslagna förändringarna.

– Med det här förslaget får politikerna något annat än de beställt. Förslaget innebär varken en modernisering av AP-fondernas placeringsregler eller en effektivisering av förvaltningen. Men det är inte så lätt att förstå eftersom det saknas en genomarbetad konsekvensanalys, säger Tredje AP-fondens vd Kerstin Hessius.

Enligt Hessius är det bättre att låta AP-fondssystemet förbli orört. För även om 30-procentsregeln på räntesidan är tung att bära när räntorna är så låga som nu, klarar sig fonderna utan ändrade placeringsregler. Inte minst om den förändringen måste ske på bekostnad av framtida pensioner.

– Vi bedömer att förslaget leder till en rejäl försämring av förutsättningarna för AP-fonderna att skapa en god avkastning till pensionssystemet. Och det kan knappast ligga i Pensionsgruppens intresse, därför tror jag att de blivit förda bakom ljuset.

Enligt Kerstin Hessius finns det bara en enda sak som är bra i det nuvarande förslaget och det är att AP-fonderna ska få äga mer än 10 procent i sina egna fastighetsbolag även om de skulle noteras.

– Det är det enda som är lite innovativt, säger hon.

Omstöpningen av AP-fonderna är en känslig fråga som hamnat i politisk långbänk. Mats Langensjö lade fram sin utredning redan 2012 och våren 2014 presenterade Alliansregeringen ett kompromissförslag. Detta har därefter uppdaterats under den nuvarande regeringens ledning.

I princip har inget av Mats Langensjös förslag överlevt, vilken i och för sig även den kritiserades när det kom.

– Det är inte mycket jag känner igen från det vi ville uppnå, säger Mats Langensjö, efter att ha ägnat sommaren åt att läsa igenom det nya förslaget ordentligt.

Ägandet och förvaltningen av kapitalet separeras förvisso. Något som var en av de viktigaste förslagen i Langensjös utredning. Men där slutar likheterna. Huvudmannaskapet i form av AP-fondsnämnden ska ligga hos Pensionsmyndigheten som har sin lojalitet mot och och styrs av regeringen. Med andra ord flyttas pengarna närmare regeringen. Det som många varit rädda för och som flera varnat för. Makten behöver förvisso inte missbrukas men med regeringens förslag är verktygen på plats, är de flesta överens om.

– Det finns inget skäl att ändra styrningen i AP-fonderna, förutom att finansdepartementet alltid har haft intresse av att ha större inflytande över fonderna och förordat stordriftsfördelar framför diversifiering. Man vill gå mot en enda AP-fond och med det här förslaget är man på god väg, säger Kerstin Hessius.

Även Anna Hedborg, tidigare socialförsäkringsminister som länge var ordförande i Första AP-fonden, har kritiserat det nya förslaget som hon tycker går ut på att låta finansdepartementet styra buffertkapitalet. I ett samtal med Penionsarbetsgruppens ordförande Bo Könberg och Kerstin Hessius tidigare i år, som finns återgivet i Tredje Ap-fondens årsredovisning, för hon fram flera konsekvenser av förslaget. Bland annat att självständigheten och riskspridningen försvinner, menar hon.

Men förslaget får också flera andra och mer direkta följdverkningar. Fjärde AP-fondens vd Mats Andersson pekar på att separationen av ägandet av kapitalet och förvaltningen medför att fonderna inte längre får möjlighet att utöva ägarstyrning som i fallet med SCA och Teliasonera för att nämna några exempel.

– Bolagen kommer undra i vilken roll och med vilket mandat jag uttalar mig och självklart vill dom prata med den som äger frågorna istället, kapitalägaren. En förvaltare kan inte driva den här typen av frågor med samma tyngd, säger Mats Andersson.

Han lyfter fram Holland som ett exempel där en liknande uppdelning lett till ett stort missnöje både hos förvaltarna och hos kapitalägarna.

Ett del av departementspromemorian, som kanske är lite svårläst men som har ett tydligt budskap, är att regeringen blir en överrock till huvudmannen. Regeringen kan nämligen köra över huvudmannen om politikerna till exempel vill se lägre kostnader. Kostnadstaket ska föreslås av AP-fondsnämnden men beslutas därefter formellt av regeringen. Och här riskerar det att bli problem, enligt flera bedömare eftersom kostnaderna ökar mest just när kapitalet faller. Som vid ett börsfall.

– Du ger politikerna ett verktyg att påverka oss i vår förvaltning. Det kan komma att påverka oss mer dramatiskt än man initialt förstår, säger Mats Andersson.

Att regeringen i förslaget tagit bort de kritiserade placeringsreglerna välkomnas. Men samtidigt inrättas en referensportfölj mot vilken buffertkapitalet ska utvärderas. Konsekvensen blir att vi får tre AP-fonder som styrs åt samma håll, eftersom det inte kommer finnas något incitament för fonderna att avvika från referensportföljen. Det är de flesta Realtid.se pratat med överens om.

– Regeringen tar bort en regel och ersätter den med en sämre. I det här fallet hade man lika gärna kunnat ha kvar de gamla reglerna, säger en person med insyn som hävdar att den valda förvaltningsmodellen är förlegad och bygger på en gammal idé om vad som är en framgångsrik portföljallokering.

Kerstin Hessius är tydlig med att det blir tre dyra indexfonder kvar om förslaget genomförs som det ser ut i dagsläget:

– Hela ansvaret överförs till den nya AP-fondsnämnden och det index som nämnden väljer blir helt avgörande för avkastningen på fondkapitalet. AP-fondsmyndigheterna som ska förvalta kapitalet kommer ju att styras av samma mål och referensportfölj. Bandet till pensionssystemet klipps och fonderna kommer bara bry sig om referensindexet. Det finns inga incitament att avvika ifrån det.

Och om det är det man vill ha finns det betydligt enklare, men framför allt billigare sätt att lösa frågan på, enligt Hessius.

– Man kan lägga ned alla AP-fonderna och föra över pengarna till Kammarkollegiet. Staten har ju redan en kapitalförvaltning som är uppdragsstyrd på ett sådant sätt.

Att göra om systemet kommer också att kosta enorma pengar, enligt henne. Och det handlar inte bara om lite ”valutaväxling” som det står i skrivelsen. Hon pekar på alla kontrakt och avtal som varje fond har med en lång rad motparter och underleverantörer.

– Vi kommer få gigantiska omplaceringskostnader när de nya AP-fondsmyndigheterna ska anpassa sina portföljer till AP-fondsnämndens referensportfölj, konstaterar Hessius.

Styrningen genom en referensportfölj innebär att AP-fonderna måste vikta om portföljerna. Realtid.se har tagit del av interna beräkningar från en av fonderna som visar att svenska tillgångar på omkring 400 miljarder kronor kan komma att säljas ut ur buffertfonderna om förslaget blir verklighet.

Att det blir stora utförsäljningar bekräftas av Fjärde AP-fondens Mats Andersson.

– Vi kommer sälja av svenska aktier och allmänt minska exponeringen mot Sverige. Det gäller även obligationsportföljen och exponeringen mot svenska fastigheter, säger han.

Idag har Fjärde AP-fonden en tredjedel av sin portfölj investerad i svenska aktier. Det är 33 gånger vikten i globalindexet MSCI World där Sverige bara utgör cirka 1 procent.

– Som vår portfölj är allokerad kommer ingen portfölj vara om den ska utvärderas varje år, säger Mats Andersson.

Han pekar på att AP-fonderna som en konsekvens av minskade svenska tillgångar också kommer att bli en mindre aktiv ägare på börsen. Det troliga är att man kommer att lämna de flesta valberedningar.

Även när det gäller alternativa placeringar, exempelvis i private equity-fonder, väntas det nya förslaget ge oväntade följdverkningar.

När Göteborgsbaserade Sjätte AP-fonden, som idag förvaltar närmare 25 miljarder kronor, ”går upp” i Andra AP-fonden ska ett särskilt kompetenscentrum kring onoterat bildas inom den nya organisationen.

– Vi är positiva till att onoterat samordnas, säger Sjätte AP-fondens vd Karl Swartling.

Men att regionalpolitiska hänsyn ska skrivas in i lag retar många i branschen som anser att prestation borde avgöra och inget annat. Dessutom riskerar förslaget leda till att det blir mindre alternativa investeringar i AP-fondernas framtida portföljer, hävdar Mats Andersson.

– Om en specialenhet ska besluta i vilket riskkapitalbolag vi ska placera en miljard blir vårt intresse och vårt ansvar för sådana investeringar begränsad. För vems är ansvaret om investeringen blir dålig?

Karl Swartling vill i dagsläget inte ha några synpunkter på styrningen eller AP-fondssystemet som helhet eftersom Sjätte AP-fonden delvis har en annan roll än de övriga fonderna i systemet. Men han säger så här:

– Det är generellt sett sunt att vilja hitta rätt balans mellan utförare och uppdragsgivare.

För Stockholmsbaserade Första, Tredje och Fjärde AP-fonden står det klart att en ska läggas ned. Här har regeringen valt att skjuta på beslutet till efter remisstidens utgång. Det troliga är att beskedet kommer våren 2016.

Kerstin Hessius tycker att en renodlad nedläggning är fel väg att gå, oavsett vilken fond som ska avvecklas. Ett bättre alternativ hade varit att slå ihop två av fonderna till en större. För det är dyrare att lägga ned än att slå ihop två, argumenterar Kerstin Hessius. På så sätt får man två mindre och en större fond, vilket borde tillfredsställa alla som ropat på stordriftsfördelar.

Men den fråga som AP-fondscheferna är mest oroliga för är den faktiska avkastning som den nya fonduppställningen kommer att ge till de framtida pensionärerna. Här riskerar regeringen väldigt mycket pengar med nuvarande förslag, enligt Hessius.

– AP3 har ett resultat som är 18,5 miljarder bättre än vad en indexportfölj skulle ha gett sedan 2012. Den är motsvarar många pensionärers pension under hela deras livstid.

Mats Andersson instämmer i riskbilden att förslaget leder till att vi får lägre framtida pensioner.

– Jag vet inte om man förstått den effekten, säger han.